Sherlock Holmes

Wikipedia

Sherlock Holmes, huvudpersonen i en serie världsbekanta detektivhistorier av sir Arthur Conan Doyle, och prototypen för en skarpsinnig och inga mödor eller faror skyende yrkesdetektiv. Hans levnadstecknare, följeslagare och under stundom också kollega heter Dr. John H. Watson.

Sherlock Holmes gjorde entré i världen 1887 i samband med romanen En studie i rött, och vann stor ryktbarhet några år senare när de första Holmesnovellerna började publiceras i tidskriften The Strand Magazine. Holmes karakteriseras av sin imponerande iakttagelse- och slutledningsförmåga vilken han då och då prövar på Dr. Watson. Holmes spelar fiol, och röker understundom opium samt brukar kokain.

Andra figurer som tillhör Sherlock Holmes-världen är hyresvärdinnan Mrs Hudson (som äger våningen på 221B Baker Street), kommissarie G Lestrade, the Baker Street Irregulars (ett gäng gatpojkar som hjälper till), Mycroft Holmes (Holmes faktiskt smartare bror), och självklart professor James Moriarty - Holmes ärkefiende.

[redigera] Om figuren och berättelserna

Dr Watson är berättare i alla romaner och noveller, med undantag av två noveller där Holmes är berättare, och en som är berättad ur tredje person, och utan honom som mänsklig motpol till den extreme Holmes skulle berättelserna knappast fungera så väl som de gör.

Holmes skapades delvis som en fortsättning på Edgar Allan Poes detektiv Dupin, men i allt väsentligt sägs han bygga på Conan Doyles universitetslärare i Edinburgh, Dr Joseph Bell, vars observationsförmåga var legendarisk.

Totalt skrev Conan Doyle fyra romaner och 56 noveller om Sherlock Holmes. Han blev ganska less på sin figur och hann avliva honom genom att låta honom falla utför Reichenbachfallet i Schweiz under en kamp med professor Moriarty. Dock kunde Dr Watson fortfarande berätta ur sina hågkomster som kompanjon till Holmes, och småningom återupplivade Doyle sin hjälte genom att låta honom överleva fallet.

[redigera] Sherlock Holmes fortsatta liv

Många andra författare har försökt sig på att skriva fler berättelser om Sherlock Holmes, dock utan att komma upp i originalberättelsernas klass. Bland annat lät Ellery Queen honom ge sig i kast med Jack the Ripper i En studie i skräck (1966), och Sven Sörmark lät honom lösa ett svenskt mysterium i En oscariansk skandal. Ett av de mer seriösa (och läsvärda) försöken är de tolv novellerna i Sherlock Holmes' Bedrifter (The Exploits of Sherlock Holmes) skriven av Conan Doyles son Adrian Conan Doyle tillsammans med John Dickson Carr (1954). Det är en novellsamling innehållande ett antal fall som nämns i förbigående i originalberättelserna. Vissa av dessa påstås vara baserade på av fadern efterlämnade utkast som författarparet skrev färdigt, men de flesta (om inte alla) är helt nyskrivna.

Sedermera har figuren gestaltats på film, teater och TV av fler skådespelare än någon annan rollfigur. Mest kända tolkningarna är gjorda av Jeremy Brett i TV-serien från 1980- och 1990-talet och Basil Rathbone, som spelade rollen i fjorton filmer åren 1939 till 1946. Under sent 1990-tal gjordes en brittisk TV-serie (Klassiska mord) om Conan Doyles relation med Dr Joseph Bell - och likheterna mellan Holmes och Bell.

Några har också skrivit vidare om Holmes i form av pastischer (kärleksfulla imitationer) och i form av parodier, som t ex Gene Wilders Sherlock Holmes smarta brorsa eller Ombytta roller på Baker Street med Michael Caine som en inkompetent Holmes som coachas av den riktige detektiven, doktor Watson Ben Kingsley.

[redigera] Beundrare

Sherlock Holmes har fått många beundrare och kännare. Det råder dock delade meningar om huruvida den korrekta termen är Sherlockianer eller Holmesianer (se Trekkie).

Det finns flera klubbar och sällskap dedicerade till Sherlock Holmes. En, Baker Street Irregulars, har tagit sitt namn efter det gatupojksgäng som Holmes stundom utnyttjade som hjälpredor. Det svenska sällskapet The Baskerville Hall Club of Sweden grundades 1979.

[redigera] Kuriosa

Sherlock Holmes som staty i Meiringen, Schweiz.

Det mest berömda citatet av Holmes är "Elementärt, min käre Watson" ("Elementary, my dear Watson"). Men Holmes sa aldrig så i originalberättelserna. "Elementary" och "dear Watson" förekommer var för sig, men aldrig tillsammans. Det felaktiga citatet finns först belagt i tidningen Psmith Journalist (1915), men lär ha nått de breda massorna genom filmen The Return of Sherlock Holmes (1929).

Holmes mössa, en så kallad deerstalker, omnämns aldrig i originalberättelserna. Det är möjligt att det är en sådan mössa som avses, men den enda beskrivningen är att han bar en filtmössa med öronlappar, och detta endast då han var på resa. Att just denna modell förknippas med Holmes beror på Sidney Pagets illustrationer till Baskervilles hund.

Holmes pipa, en så kallad calabash, med stort huvud och krökt skaft finns inte beskriven i någon av berättelserna. Det står att han rökte briar- (ljungrots-) eller lerpipa, men inget om form och storlek. Möjligen introducerades den på teatern av den amerikanske skådespelaren William H. Gillette, som även skrev två pjäser om Holmes. Han gestaltade även Holmes på film, och då just med en sådan pipa.