Nikolaj Rimskij-Korsakov

Wikipedia

Rimskij-Korsakov. Porträtt av Valentin Serov från 1898

Nikolaj Andrejevitj Rimskij-Korsakov, född 18 mars 1844, död 21 juni 1908, var en rysk klassisk kompositör. Hans mest kända kompositioner är Humlans flykt och Scheherazade.

Rimskij-Korsakov föddes i Tichvin, nära Sankt Petersburg, och visade musikalitet redan vid tidig ålder och fick lektioner i piano. Hans far dog när han var ung och han uppfostrades av sin äldre bror, som sände honom till militärakademin i Sankt Petersburg. Här gick han på operan och såg Michail Glinkas verk och började försöka läsa partitur. Han lärde känna Milij Balakirev, en något äldre kompositör med nationalmusikaliska ideal och den äldre Aleksandr Dargomyzjskij. Balakirev uppmanade honom att påbörja en symfoni, och han arbetade med den andra variationssatsen på ett ryskt tema under den jordenruntsegling han som ung matros fick företa under nästan två år. Havet kom att spela en viktig roll i hans senare kompositioner. Symfonin uruppfördes under Balakirev och Rimskij-Korsakov berättar i sin självbiografi om den applåderande publikens förvåning när tonsättaren kallades in och hade militäruniform. Till Balakirev hade nu även Borodin och Modest Musorgskij anslutit sig, liksom César Cui, som även var kritiker. Nu myntades uttrycket 'den mäktiga klicken' för att beteckna dem.

Rimskij-Korsakovs första kända komposition var den symfoniska dikten Sadko (1867) som visade hans även för en amatör utan större orkestererfarenhet slående fallenhet för suggestiv instrumentation. Han påbörjade också den andra symfonin, Antar, en programsymfoni över orientaliska motiv om en arabisk sagohjälte. Den liksom Sadko och andra tidigare verk bearbetades så småningom av en tonsättare som lärt sig mycket mer rent tekniskt. Av Antar finns 3-4 versioner. Rimskij-Korsakov föredrog senare på formella grunder att inte betrakta den som en symfoni utan en symfonisk svit. Debussy lär en tid ha haft det framåtsyftande partituret på nattduksbordet bredvid sin säng – och nog finns där ekon av den i hans L'Apres midi d'un faun. Rimskij-Korsakovs nästa stora verk var operan Flickan från Pskov. Han hade blivit utsedd till professor i komposition vid det nystartade konservatoriet i Sankt Petersburg på grundval av sina tidigare kompositioner och blev nu som han säger det själv konservatoriets bäste elev. Han måste ju först lära sig själv allt det han skulle lära sina studenter. Nu insåg han också sin egen tidigare amatörmässighet. Bland annat skickade han en serie övningsfugor till Tjajkovskij för bedömning. Denne hade ju 'riktig' skolning.

Bland de mognare verken återfinns utöver revideringar av Sadko, Antar och Flickan från Pskov, de tre kända orkesterverken Capriccio Espagnol (som utlöste ett gratulationsbrev från Tjajkovskij), Scheherazade och Rysk Påsk-uvertyr som tillkom 1887-88. Tidigare finns andra symfoniska dikter (Skazka, det vill säga En Saga) och uvertyrer, en tredje symfoni, ganska litet kammarmusik varav dock en pianokvintett är tämligen ofta spelad, samt en pianokonsert i en sats som förvånade hans vänner med sin pianistiska skicklighet. Själv var Rimskij-Korsakov, till skillnad från vännerna Balakirev och Musorgskij, ingen virtuos pianist.

Rimskij-Korsakovs senare verk är främst operorna, där de mest kända är Snöflickan (Snegurotjka), Mlada, Julnatten, Sadko (som utvecklar temat från den symfoniska dikten), Tsarbruden, Tsar Saltan, Kasjtjej den odödlige, Legenden om den osynliga staden Kitezj och jungfrun Fevronia, samt den sista och posthumt uppförda Guldtuppen (Le Coq d'or), där det satiriska porträttet av en tsar gav honom problem med den ryska censuren. De flesta av operorna är ren fantasy kan man säga, då de oftast baseras på ryska sagomotiv, gärna texter av Pusjkin och andra.

Rimskij-Korsakov instrumenterade verk av Dargomyzjskij på dennes begäran, och senare bearbetade och utgav han den tidigt avlidne Musorgskijs efterlämnade verk, främst operan Boris Godunov. Här blev bearbetningen kanske väl intensiv och även om Rimskij-Korsakovs Boris klingar utomordentligt så är det stundtals mer Rimskij-Korsakov än Musorgskij över den. Detsamma gäller Musorgskijs (?) ofta spelade En natt på Blåkulla som är mycket olik förlagan. Tillsammans med Glazunov lade han också ner ett par års arbete med att fullborda och ge ut den också tidigt avlidne Borodins verk. De två skrev bland annat färdigt den ofullbordade operan Furst Igor grundat både på Borodins skisser och eget material.

Motsättningarna mellan Rimskij-Korsakov (och Balakirevs klick) och Tjajkovskij överdrivs ofta. Tjajkovskij skrev sin Romeo och Julia-uvertyr under överseende av Balakirev och besökte då och då Sankt Petersburg i all vänskaplighet. Klicken uppskattade hans verk, och även om det fanns en viss rivalitet mellan i synnerhet Rimskij-Korsakov och Tjajkovskij så besökte den förre den senare vid hans dödsbädd och dirigerade också minneskonserter över honom.

Vid revolten 1905, som förebådade den stora senare revolutionen, tog Rimskij-Korsakov parti för studenterna, och avskedades av styrelsen. Men då Glazunov, nu chef för konservatoriet, ingrep återfick Rimskij-Korsakov sin ställning.

Som elever hade han flera kända tonsättare, mest kända är Glazunov och Igor Stravinskij som han tog till sig som privatelev under sina sista år, och vars tidiga baletter röjer att han lärt sig mycket av den gamle läraren. Stravinskij erkände dock knappast detta beroende förrän på mycket gamla dar. Även en mycket ung Prokofjev hade Rimskij-Korsakov som lärare.

Rimskij-Korsakov betecknas ibland främst som skicklig instrumentatör och hans orkesterklang är förvisso en av senromantikens rikaste. Men han var även en förnyare inom harmoniken och hans musik och dess stil avviker, trots att han förvärvade en traditionell skolning på egen hand via studier av Bach och Haydn betydligt från de västligare tyskinspirerade idealen. Till det bidrar den folkviseinspirerade melodiken och harmoniken men också ett flitigt experimenterande med impressionistiska klanger, udda skalor och harmoniska omtydningar. I verk som Mlada och Kasjtjej den odödlige är föregångaren till Stravinskij i Eldfågeln tydligt skönjbar. Senare sade Rachmaninov att 'alltsammans är Rimskij-Korsakovs fel'. Med alltsammans menade han den musikaliska modernismen. Och han syftade främst på Guldtuppen som uppvisar en betydande radikalism i tonspråket. Rimskij-Korsakov hade skrivit den klar, just precis, när han fick hjärtproblem och dog 1908, bara 64 år gammal.

[redigera] Viktigare verk

[redigera] Symfonier

Symfoni nr 1 1862
Antar (som symfoni nummer 2 1867, reviderad senast strax före tonsättarens död),
Symfoni nr 3 1873.

[redigera] Större orkesterverk

Sadko 1867,
Saga (Skazka) 1880,
Capriccio Espagnol 1887,
Scheherazade (Sjecherazada) 1888,
Rysk påsk-uvertyr 1888.

[redigera] Kammarmusik

Stråkkvartetter 1874, 1897,
Pianokvintett 1876,
Sextett 1876,
Sinfonietta på ryska teman 1879,
Sånger (många),
Folkvisebearbetningar.

[redigera] Operor (samtliga)

Flickan från Pskov (Pskovitianka) 1872,
Majnatten (Majskaja notj) 1878,
Snöflickan (Snegurotjka) 1881,
Mlada 1889,
Julnatten (Notj pered Rozjdestvom) 1894,
Sadko 1895,
Mozart och Salieri (Motsart i Saljeri) 1897,
Vera Sjeloga (Bojarynja Vera Sjeloga) 1898,
Tsarbruden (Tsarskaja nevesta) 1898,
Sagan om Tsar Saltan (Skazka o tsare Saltane) 1899,
Servilia (Servilija) 1900,
Kasjtjej den odödlige (Kasjtjej Bessmertnyj) 1901,
Pan Vojevoda 1904,
Legenden om den osynliga staden Kitezj (Skazanije o nevidimom grade Kitezje i deve Fevronii) 1904 ('den ryska Parsifal' kallad),
Guldtuppen (Zolotoj petusjok) 1907.

[redigera] Filmer innehållande Rimskij-Korsakov-musik (urval)

[redigera] Litteratur

N. Rimsky-Korsakov: My Musical Life', Eulenburg Books London 1974, originalöversättning Alfred A. Knopf 1923, 1942.
Brita Enberg: Nikolaj Rimskij-Korsakov och den 'ungryska' musikerkretsen, Lindfors Bokförlag 1948.

[redigera] Skivinspelningar

Mängder av inspelningar av de stora orkesterverken, i synnerhet Scheherazade. Många bra, men Ansermets är oöverträffad. På sistone har Gergijev spelat in en rad ryska operor, däribland flera av Rimskij-Korsakov, som The Maid of Pskov, Sadko och Kastjej the Immortal. Intresset även för andra verk synes också ha ökat efter Sovjetunionens upplösning. Pianokonserten och Pianokvintetten finns inspelade, liksom stråkkvartetterna och en del sånger. Uvertyren till operan Majnatten är förtjusande och spelas rätt ofta, liksom sviter ur operorna, i synnerhet Julnatten, Mlada, Tsar Saltan och Guldtuppen. De tre symfonierna (alltså inklusive Antar) finns i en fin inspelning med Göteborgs symfoniker under Neeme Järvi på DG.