Mao Zedong

Wikipedia

 Mao Zedong (info) (毛泽东 pinyin: Máo Zédōng), äldre transkribering Mao Tse-tung, född 26 december 1893 i ett relativt välbärgat bondehem i Shaoshan, distriktet Xiangtan, provinsen Hunan, Kina, död 9 september 1976, kinesisk politiker, marxistisk teoretiker, poet, revolutionär, president ("ordförande") i Folkrepubliken Kina 1954–1959, de facto landets ledare från 1949 till sin död 1976. Vanstyre och förföljelser av oliktänkande ledde under hans tid vid makten till tiotals miljoner kinesers död, men den officiella kinesiska utvärderingen av Mao Zedong efter hans död var att han gjort 70 % rätt och 30 % fel (kulturrevolutionen) och han hyllas fortfarande som Folkrepublikens grundare och det kinesiska folkets befriare.

Innehåll 1 Födelse och uppväxt 2 Inbördeskrig och inrikespolitik 2.1 Jiangxisovjeten och Den långa marschen 2.2 Jordreformen 2.3 Låt hundra blommor blomma och Kampanjen mot högerelement 2.4 Stora språnget 2.5 Lushankonferensen och Maos flytt till "andra linjen" 2.6 Kulturrevolutionen 3 Utrikespolitik 3.1 Mao väljer sida 3.2 Stalins planer med Kina som stöttepelare i östra Asien 3.3 Vietnam 3.4 Koreakriget 3.5 Brytningen med Sovjetunionen 4 Död 5 Maoism 6 Familj 7 Skrifter 8 Externa länkar 9 Källor 10 Noter

[redigera] Födelse och uppväxt

Mao Zedong föddes 26 december 1893 i ett relativt välbärgat bondehem i Shaoshan, provinsen Hunan.

[redigera] Inbördeskrig och inrikespolitik

Mao Zedong var en av grundarna av Kinas kommunistparti (KKP) som bildades i Shanghai 1921. Från 1927 var han en av ledarna för de kommunistiska grupper som kämpade i det kinesiska inbördeskriget mot nationalisterna (Guomindangpartiet) under Chiang Kai-shek.

[redigera] Jiangxisovjeten och Den långa marschen

I Jiangxi bildades 1931 Kinesiska sovjetrepubliken, även kallad Jiangxisovjeten, med Mao som ordförande. Statsbildningen varade till 1934 då Guomindangtrupper belägrade dess huvudstad Ruijin. Kommunisterna lämnade Jianxi och påbörjade "den långa marschen" till Shaanxi. Under "den långa marschen" framträdde han som den främsta kommunistledaren. Han blev ordförande för KKP 1935.

1937–1945 var Kina i krig med Japan. Det gjorde att inbördeskriget mellan kommunister och nationalister tillfälligt minskade i styrka och man bildade en "Andra enhetsfront" för att gemensamt bekämpa de japanska angriparna. Samarbetet var dock i realiteten minimalt; fortfarande pågick strider mellan nationalister och kommunister. USA såg Chiang Kai-shek som en viktig allierad och stödde nationalisterna. Inbördeskriget flammade upp igen efter andra världskriget, och nu stödde USA öppet Chiang mot kommunisterna. Till en början hade nationalisterna framgångar men snart fick kommunisterna övertaget. Chiang Kai-shek avgick formellt som president 21 januari 1949 efter att nationalisterna lidit svåra förluster. Folkrepubliken Kina proklamerades 1 oktober 1949, men striderna fortsatte. Den 10 december flydde Chiang Kai-shek med de flesta av sina trupper till Taiwan, där han forsatte att hävda att hans regering var den verkliga representanten för Kina. ("Nationalistkina" innehade Kinas plats i FN ända till 1971.) De sista striderna avslutades i maj 1950 med att kommunisterna övertog Hainan-ön.

Delar av tiden efter 1949 kan Mao betecknas som Kinas diktator.

[redigera] Jordreformen

[redigera] Låt hundra blommor blomma och Kampanjen mot högerelement

[redigera] Stora språnget

[redigera] Lushankonferensen och Maos flytt till "andra linjen"

[redigera] Kulturrevolutionen

Huvudartikel: Kulturrevolutionen

Mao startade vid ett möte tillsammans med partiets centralkommitté Kulturrevolutionen år 1966. Kulturrevolutionen höll på till 1976. Den handlade officiellt om att rensa upp Kina från kapitalister och borgerligt tänkande inom alla samhällsområden. Kulturrevolutionens viktigaste fråga var dock omfördelningen av makten i den kinesiska staten, från partiet till Mao själv med hjälp av hans lojala s.k. rödgardister. Före och under kulturrevolutionen skapades en stor personkult kring Mao och han var landets de facto-ledare fram till sin död.

[redigera] Utrikespolitik

[redigera] Mao väljer sida

I Jugoslavien så hade den kommunistiske ledaren Tito brutit med Stalin. Därför hoppades och trodde den amerikanska presidenten Truman och hans rådgivare att inte heller Kina efter kommunisternas seger i inbördeskriget skulle bli en sovjetisk satellitstat. Det fanns likheter, som att både Mao och Tito länge dominerat sina respektive partier och att båda segrat i inbördeskrig utan att få någon hjälp från Sovjet. Amerikanerna hade "förlorat" Kina till kommunismen men tröstade sig med att det inte skulle innebära en motsvarande "vinst" för Sovjetunionen. De trodde att Mao mycket väl kunde bli en "asiatisk Tito".^[1]

Mao hade emellertid ingen avsikt att följa Titos exempel. Mao var en hängiven marxist-leninist och var villig att underordna sig Stalin som den internationella kommunismens ledare. Den 30 juni 1949 förklarade Mao i ett berömt tal att Kina måste alliera sig "med Sovjetunionen ... och med proletariatet och de breda massorna i alla andra länder och bilda en internationell enad front... Vi måste luta åt en sida."^{[2] [3]}

Mao kände sig också förrådd av amerikanerna, som hade stött Chiang Kai-shek i inbördeskriget. Den sista tiden, efter att det stod klart att Chiang inte kunde segra, hade dock Trumanadministrationen gjort detta motvilligt på grund av press från den så kallade Kinalobbyn. Mao trodde även att USA planerade en invasion för att hjälpa nationalisterna, men det fanns inga sådana planer. Maos tal i juni ledde i sin tur till att många i USA trodde att den internationella kommunismen verkligen var en monolitisk rörelse som styrdes från Moskva.^[4]

[redigera] Stalins planer med Kina som stöttepelare i östra Asien

Josef Stalin föreställde sig att det nya Kina skulle vara ett stort sovjetiskt lydrike och bjöd in Mao till Moskva i december 1949 med anledning av Stalins födelsedag. Stalin iscensatte besöket så att Mao skulle förstå att Kina var underordnat Sovjetunionen. Ett avtal ingicks som gav ryssarna rättigheter både i Xinjiang och i Manchuriet, och rätt till allt det "överskjutande" av den kinesiska wolfram-produktionen. Mao ogillade detta starkt och grunden till det senare bråket mellan Moskva och Peking var därmed lagd. Under besöket, som varade i två månader och var Maos första utomlands, kom de båda ledarna också överens om en stödja varandra vid en eventuell attack. Det var en allians som liknade västländernas Atlantpakten.

[redigera] Vietnam

Medan Mao var i Moskva, erkände Sovjetunionen Ho Chi Minhs oppositionsregering i Vietnam. Mao hade länge intresserat sig för Vietnam och hade finansierat, tränat och beväpnat kommunisterna där. Nu gav Stalin honom i uppdrag att sörja för kommunismens sak där – men det helt och hållet på egen bekostnad. Mao engagerade sig starkt och lade sig också i militär planering. Hans strävan att göra Vietnams revolution till en blåkopia av den kinesiska, och få vietnameserna att hylla både Stalin och honom själv, uppskattades inte av alla vietnamesiska kommunistledare.

Men i oktober 1950 trappade Mao kraftigt ned det kinesiska engagemanget i Vietnam. Han koncentrerade nu istället sin uppmärksamhet mot Korea.

[redigera] Koreakriget

Se även: Koreakriget

Maos krig var ännu inte över. Den 19 oktober 1950 sände han s.k. frivilligstyrkor in i Korea som angrep FN-styrkorna och de sydkoreanska trupperna. Detta inträffade efter att FN-styrkorna hade haft framgångar i inledningen av kriget och amerikanska och sydkoreanska trupper avancerat in över gränsen till Nordkorea. Mao väntade med att anfalla tills han fick stöd från Stalin. Angreppet var väsentligen en stor succé, och den 4 januari 1950 hade kineserna och nordkoreanerna intagit Seoul. De nådde ännu en bit in i Sydkorea innan fronten stabiliserade sig ungefär vid den 38:e breddgraden. Dokument som offentliggjordes på 1990-talet har visat att Nordkoreas ledare Kim Il Sung bett Stalin och Mao om tillåtelse att anfalla Sydkorea.

Denna militära framgång var den första verkligt stora kinesiska militära triumfen på över hundra år och gav Mao stor prestige i landet. Ett huvudsakligt mål för Mao, men framför allt för Stalin, var att tillföra de amerikanska och västliga styrkorna så stora förluster som möjligt, och de höll ut i kriget för att den västliga sidan skulle lida stora förluster. Att de kinesiska förlusterna var enorma berörde inte Mao speciellt mycket: En stor del av dem som dog var tidigare Guomindang-styrkor som hade bytt sida under slutfasen av det kinesiska inbördeskriget, och som Mao inte riktigt litade på.

[redigera] Brytningen med Sovjetunionen

I september 1959 möttes Sovjetunionens ledaren Chrusjtjov (Stalin hade avlidit 1953) och den amerikanske presidenten Eisenhower i USA. Ryssarna var oroade av "det stora språnget" och de försökte lugna väst. Ryssarna hade tidigare tagit tillbaka sitt löfte om att hjälpa Kina att utveckla kärnvapen. De hade också vägrat att stödja Kina i gränsdispyten med Indien. Dessa saker förolämpade Mao. Bara det faktum att mötet ägde rum var emot Maos principer, och han ansåg att Chrusjtjov var eftergiven emot väst.

Delvis hade splittringen även inrikespolitiska orsaker. Det stora språnget hade misslyckats och rivalerna inom kommunistpartiet, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, försökte utmanövrera Mao. Mao utnyttjade bråket med Sovjetunionen och framställde sina rivaler som agenter för den främmande makten.

De båda länderna hade länge kritiserat varandra indirekt bland annat genom att Kina angrep Tito, som Sovjet hade börjat normalisera sitt förhållande med, och Sovjet angrep den kinavänlige diktatorn i Albanien, Enver Hoxha. Men 1960 blev splittringen offentlig under två kommunistisk möten i Rumänien respektive Moskva. Chrusjtjov kritiserade Mao för hans "äventyrliga" politik. Kineserna anklagade Chrusjtjov för revisionism.

1962 blev splittringen djupare. Mao kritiserade ryssarna för att ha gett efter under Kubakrisen, och samma år stödde Chrusjtjov indierna i ett kortvarigt krig med Kina. De sista formella kommunikationerna mellan de två staterna var i juni 1963 då de kritiserade varandas versioner av kommunism. 1964 hävdade Mao att det skett en kontrarevolution i Sovjetunionen och att kapitalismen hade återinförts. Relationerna mellan kommunistpartierna i Kina och Sovjetunionen avbröts.

[redigera] Död

Mao Zedong dog vid 82 års ålder den 9 september 1976 tio minuter över midnatt i Beijing. Maos hälsa hade försämrats under flera års tid och han avböjde från att framträda offentligt några månader innan sin död. Hans kropp låg på lit de parade i Folkets stora sal. En minneshögtid hölls på Himmelska fridens torg den 18 september 1976. En tre minuter lång tystnad hölls. Hans kropp placerades sedan i Maos mausoleum, trots att han ville bli kremerad och var en av de första högre ledare att i november 1956 underteckna ett förslag om att alla centrala ledare skulle kremeras efter sin död.

Som väntat uppstod en maktkamp om Kina efter Maos död. Å ena sidan fanns vänstern ledda av de fyras gäng, som ville fortsätta med den revolutionära massmobiliseringen. Den andra sidan, högern, var uppdelad i två grupper. Den ena gruppen, restorationisterna, ledda av Hua Guofeng, förespråkade en tillbakagång till en mer centralstyrd planering efter sovjetisk modell. Den andra gruppen var reformisterna, ledda av Deng Xiaoping, som ville reformera den kinesiska ekonomin till att bli mer marknadsorienterad och avbetona den maoistiska ideologin i de ekonomiska och politiska besluten.

Till slut gick Deng Xiaoping segrande ur striden, vilket ledde till införandet av den Öppna dörrens politik (改革开放 pinyin: găigé kāifàng ordagrant: reform och öppenhet) 1978.

[redigera] Maoism

Se maoism för mer om ideologin maoism

Maos speciella version av kommunism brukar kallas för maoism och är en variant av marxism-leninism. Före och under 1960-talet utvecklade Mao sin politiska ideologi i ett antal skrifter, men den mest kända av hans skrifter är utan tvekan citatsamlingen Maos lilla röda, som blev en bästsäljare även utanför Kina (i Kina såldes den inte bara utan delades också ut).

[redigera] Familj

Mao Zedong var gift fem gånger. Fruarna var:

1. Luo Yixiu (罗一秀, 1889-1910) från Shaoshan: gift 1907 till 1910 (arrangerat äktenskap)
2. Ma Daiwei (马代伟,1895-1947) från Xi'an; "den impopulära frun", inga barn, gift från 1912-1920, tros ha dött av cancer ^{[källa behövs]}
3. Yang Kaihui (杨开慧, 1901-1930) från Changsha: gift 1921 till 1927, avrättad av Guomindang 1930
4. He Zizhen (贺子珍, 1910-1984) från Jiangxi: gift i maj 1928 till 1939
5. Jiang Qing: (江青, 1914-1991), gift 1939 till Maos död 1976

Hans förfäder var:

• Wen Qimei (文七妹, 1867-1919), mamma
• Mao Yichang (毛贻昌, 1870-1920), pappa, stilnamn Shunsheng (顺生)
• Mao Enpu (毛恩普), farfar

Han hade flera syskon:

• Mao Zemin (毛泽民, 1895-1943), yngre bror
• Mao Zetan (毛泽覃, 1905-1935), yngre bror
• Mao Zehong, syster (avrättad av Guomindang 1930)

Mao Zedongs föräldrar hade tillsammans sex söner och två döttrar. Två av sönerna och båda döttrarna dog tidigt, medan Mao Zedong, Mao Zemin, och Mao Zetan överlevde. Likt Mao Zedongs fruar, var Mao Zemin och Mao Zetan kommunister. Precis som Yang Kaihui, mördades både Zemin och Zetan under krigssituationer under Mao Zedongs livstid.

Notera att ze (泽) förekommer i alla syskonens namn. Detta är normal vid namngivning i Kina.

Han fick flera barn:

• Mao Anying (毛岸英): son till Yang, gifte sig mig Liu Siqi (刘思齐) som föddes under namnet Liu Songlin (刘松林) och dödades under Koreakriget
• Mao Anqing (毛岸青): son till Yang, gifte sig med Shao Hua (邵华), son Mao Xinyu (毛新宇)
• Li Min (李敏): dotter till He, gifte sig med Kong Linghua (孔令华), son Kong Ji'ning (孔继宁), dotter Kong Dongmei (孔冬梅)
• Li Na (李讷): dotter till Jiang (vars födelsenamn var Li), gift med Wang Jingqing (王景清), son Wang Xiaozhi (王效芝)

Vissa menar att Mao fick andra barn under den revolutionära perioden. För det mesta ska då dessa barn ha lämnats kvar bland bönder eftersom det var för omöjligt att ta hand om barn samtidigt som han gjorde revolution. Två engelska forskare som ritat upp hela den Långa marschen rutten 2002-2003[1] fann en kvinna som de tror kan vara ett av Maos övergivna barn 1935[2]. Ed Jocelyn och Andrew McEwen[3] hoppas att någon i Maos familj kommer vilja bidra till ett DNA-test.

[redigera] Skrifter

• Citatboken "Maos lilla röda" ( 紅寶書 )

• Valda verk av Mao Tse-tung, band 1-4 med texter från åren 1926-49, band 5 utgivet 1977 med texter från 1949-57.

• Mao Tse-tungs samlade verk, utgivna 1993, med skrifter från 1921-76.

• Militärpolitiska skrifter, utgivna 1963.

Hans mest kända artiklar och tal inbegriper:

• Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan; 1927.

• En enda gnista kan tända en präriebrand; 1930.

• Om praktiken ( 实践论 ); 1937

• Om motsättningen ( 矛盾论 ); 1937

• Om långvarigt krig ( 论持久战 ); 1938

• Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra; 1939

• Till minne av Norman Bethune ( 纪念白求恩 ); 1939

• Om ny demokrati ( 新民主主义论 ); 1940

• Vändpunkten i andra världskriget; 1942

• Tal till Yan'an-forum om litteratur och konst ( 在延安文艺座谈会上的讲话 ); 1942

• Tjäna folket ( 为人民服务 ); 1944

• Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen ( 愚公移山 ); 1957

• Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket ( 正确处理人民内部矛盾问题 ); 1957

• Teorin om de tre världarna ( 三个世界理论 ); 1974 presenterad för Kennet Kaunda, senare av Deng Xiaoping framlagd för FNs generalförsamling.

[redigera] Externa länkar

[redigera] Källor

• Norska Wikipedias artikel Mao Zedong
• Engelska Wikipedias artikel Mao Zedong
• Engelska Wikipedias artikel Chinese Civil War
• Engelska Wikipedias artikel Sino-Soviet split
• Gaddis, John Lewis, The Cold War: a new history (2005), ISBN 1-59420-062-9.

[redigera] Noter

1. ^ Gaddis, sidan 37.
2. ^ Gaddis, sidan 37.
3. ^ Mao Zedong, On the People's Democratic Dictatorship., 30 juni 1949.
4. ^ Gaddis, sidan 38.