Kungsträdgården

Wikipedia

Kungsträdgården (1890-1900)

Kungsträdgården, Kungsan, en park belägen i på Norrmalm centrala Stockholm. Den är tillsammans med Humlegården de äldsta bevarade parkerna i Stockholm.

Här låg även en gång slottet Makalös. På den tiden var parken en inhägnad lustgård dit endast hovet hade tillträde, vid grindarna stod beväpnade vakter, så inga obehöriga slank in.

Två kungar vid namn Karl står staty i parken, Karl XII och Karl XIII. Många stockholmare omnämner statyerna som ett lejon omgiven av krukor och en kruka omgiven av lejon. Statyn av Karl XII, avtäckt den 30 november 1868, på 150-årsdagen av dennes död vid Fredriksten, står i parkens södra del. Mellan dem står Molins fontän och de almar det streds om i almstriden den 12-13 maj 1971.

[redigera] Tidig historia

Kungsträdgården var i äldre tider en trädgård för konungafamiljens räkning och inte upplåten för allmänheten. Redan Erik av Pommern skall ha haft en kålodling på nuvarande Kungsträdgårdens plats, men betydligt begränsad i väster av Jakobs kyrkogård och i öster av Näckströmmen, som där hade sitt utlopp. Gustaf I, Erik XIV och flera senare kungar sägs ha inkallat utländska trädgårdsmästare för att sköta de kungliga trädgårdarna och plantera utländska rara träd och örter. På Karl XI:s tid uppsattes en vattenkonst, till vilken vattnet enligt kungliga trädgårdsintendenten Johan Hårlemans förslag, togs från Träsksjön. Den borttogs 1767 och i stället anlades en gräsplan på vilken man uppställde en byst av Fredrik I (där nu Karl XIII:s staty står (?)). Först på 1700-talet och säsrskilt under Gustaf III:s tid fick allmänheten tillträde till Kungsträdgården. Då uppfördes (1762) ett nytt växthus i norra änden av platsen (ett gammalt växthus fanns redan från Karl XII:s tid) och en trädgårdsmästarbostad. Trädgården omgärdades med en stenmurar med stora järnportar. I allmänhet tycks Kungsträdgården på den tiden ha varit välskött av vårdare avlönade av staten. När allmänheten fick tillträde blev den en förlustelseplats av gladaste slag, varav flera av Bellmans sånger ger livliga skildringar.

Efter 1796 undergick Kungsträdgården betydande förändringar. Träd höggs ned för att skaffa ljus och luft i de täta gångarna. Gräsplaner anlades. Varmväxthuset förvandlades först till en danssal, sedan till arsenal och slutligen, innan det 1851 togs bort, till brunnssalong. Den södra muren, mitt emot före detta De la Gardieska palatset, revs och Arsenalsgatan jämnades med trädgården. På Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid undanröjdes allt som utmärkte en trädgård och alla murar togs bort. Platsen planerades, grusades, berövades nästan allt grönt och utsträcktes ned till strömmen, sedan De la Gardieska palatset (i äldre tider kallat "Makalös", efter reduktionen blivit arsenal och slutligen, från 1793, dramatisk teater) hade brunnit ned 1825. Sedan Karl XIV Johan låtit resa en staty av sin adoptivfar påbjöds genom ett kungligt brev den 26 mars 1822, att Kungsträdgården skulle kallas "Karl XIII:s torg. Karl XII:s staty tillkom i södra delen 30 november 1868. Ett ytterligare konstverk fick platsen i Molins fontän 25 september 1873 (åstadkommen genom allmän insamling och genom bidrag av Stockholms stad.