Korsfästelse
Wikipedia
Korsfästelse, korsfästning eller korsfästande var en antik avrättningsmetod som troligen uppfanns av perserna. Syftet var att förnedra och plåga den dömde inför allas åsyn och därigenom också avskräcka andra. Den dömde upphängdes eller uppspikades naken på en påle ofta med en tvärslå, vid vilken handlederna fästes. Det är på detta sätt korsfästning blivit känd genom många skildringar i böcker, konst och filmer av korsfästelsen av Jesus från Nasaret, kristendomens centralgestalt (se Nya Testamentet Matt. 27, Mark. 15, Luk. 23 och Joh. 19). Det fanns dock åtskilliga varianter, bland annat korsfästning på påle utan tvärslå eller med den dömde placerad upp-och-ner (vilket enligt traditionen hände Jesu lärjunge Petrus.).
I romarriket var det vanligt med korsfästning. Dock användes den sällan på romarna själva, utan på slavar och på samhällets lägsta folkskikt vid uppror, högförräderi och sjöröveri. Ofta föregicks korsfästelsen av att den dömde gisslades och själv fick bära tvärslån till korset på väg till avrättningsplatsen. Korsfästelse var en oerhört grym avrättningsmetod. Ofta inträdde döden först efter ett par dagar. Lidandet kunde dock förkortas genom att den dömdes benstomme krossades. Konstantin den store (272-337) avskaffade korsfästelsen i romarriket. I Sverige kan metoden väl närmast jämföras med rådbråkning.
Enligt islams heliga skrift Koranen är korfästelse tillåtet i sura 5:33 Det rättvisa straffet för de som kämpar emot GUD och Hans budbärare, och som begår hemska brott, är att dödas eller korsfästas, eller att få sina händer och fötter avskurna på alternerande sidor, eller att landsförvisas. Detta har tillämpats i samband med att uppror slagits ner och tillämpas idag där rapporter om korsfästelse förekommer.
