Gård
Wikipedia
 |
Denna artikel innehåller ifrågasatta faktauppgifter. |
| Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
Gården är det germanska folkets samhällskärna och dess pelare. Gården är själva navet och centrum för de människor som överger samlarstadiet, eller tröttnar på att ligga på kalla klippor och jaga sälar i Norden, de germaner som blir bönder i Sverige för cirka femtusen år sedan.
Och därmed får också ägandet av land och mark en funktion, från att tidigare varit ett jaktrevir för en stam, blir landet också en statussymbol, liksom antal djur som bonden äger.
Ur denna bonde på folkvandringstiden utvecklas stormannen, vars gård blir religiöst och politiskt centrum. Hans gård blir till borg, och senare slott, alltså föds feodalismen ur gården. Och kungadömet, och det tyska namnet för gård, hof, blir hovet. lagmannen och tinget står för rättvisesamhället. Men gården och husen är fortfarande det centrala.
Gården var den vanligaste bebyggelsen under vikingatiden, men det fanns även städer som Birka, Kaupang och Hedeby. I Danmark och södra Norge och Sverige låg gårdarna samlade i små byar eller bygder med odlade marker runt omkring. I Sædding i Danmark har man vid utgrävningar hittat omkring hundra stora hus och ungefär lika många mindre byggnader som stod runt ett orört område, troligtvis en allmänning.
Innehåll |
[redigera] Långhuset
Medelpunkten på den inhägnade gården var långhuset där folk och fä bodde tillsammans. Långhuset kunde vara uppdelat i flera rum med kreaturen i ena ändan och människorna i storstugan eller salen i den andra. Där åt, sov, arbetade och uppehöll sig gårdens invånare, och under den senare delen av vikingatiden kunde den vara byggd som ett separat hus med högt i tak och snidat och målat virke. Storstugan var inredd med fasta bänkar längs väggarna, och mitt på golvet fanns den öppna eldstaden där maten lagades. Personliga saker och gemensamt husgeråd förvarades i kistor eller hängde på väggen, och det fanns plats för handarbete och hantverk. Se också långhus.
Där fanns också husbondens högsäte som var högre än alla bänkarna där husbonden och husfrun satt. I salen samlades allt folk, och både hos bonden och hövdingen utgick makten och ordningen därifrån. Där ordnades det fest, bröllop eller olika ceremonier. Ibland byggdes det till med sidobyggnader eller särskilda rum som kök och gästrum, och utanför det låg mindre byggnader som smedja och visthus. Man hade också små nedgrävda hus utanför gårdshägnet. De var lätta att värma upp och användes som arbetsplatser eller som bostäder för trälarna och arbetsfolket.
[redigera] Gården som garnison
Detta ägande kan hotas av anfallande fiender, och måste också försvaras. Ledungen uppfinns, den gamla marina värnplikten, och vårdkasar, visuella signalsystem som möjliggör att traktens stridbara män snabbt kallas samman och äntrar stridskeppen snäckorna. Landet kan försvaras, men dessa arméer kan givetvis understödda hemifrån med vapen och förnödenheter angripa andra kuster och plundra fienden på skatter, varor och människor. Trälar, nordbornas slavar, behövs hemma på gården och som handelsvara.
[redigera] Kungsgård
Kungarna anlade särskilda gårdar i varje grannskap, s.k. kungsgårdar, vars uppgift var av driva in skatter i form av natura, och lagra dessa tills de fraktades till hovet, eller vanligare under förmedeltiden, tills kungen och hovet red förbi och stannade ett tag tills förråden var slut. Kungsgården förvaltades av en bryte, kallas senare fogde, vars uppgift också var att driva in skatt, se kungsgård.
[redigera] Bonden under medeltiden
Den svenska bonden vikingatiden är fri och självständig och kan kungar taga och vräka. Han är kung i sin bygd. Fram till Birger jarl som kväser de gamla böndernas självständighet och makt. Makten centraliseras till kungen, arvsmonarkin införs, och de sista sturska bönderna i Uppland, folkungarna förlorar i slag eller avrättas. Odalbonden utrotas, och riddaren föds, som måste svära kungen tro och heder, och vara lojal, annars dras hans (lånade) gård in av kungen.
[redigera] Gården under medeltiden
Gårdarna låg under medeltiden nära varandra, ofta vägg i vägg, och bildade byar. Man hjälptes åt på åkrar och fält, och detta samarbete föddes gemenskapen, och ansvaret för det allmänna. De påverkar också valet av levnadspartner, ätter gifter in sig i varandra för att öka eller bevara jordägendomar.
[redigera] Nya gårdar, nybyggare och utgårdar
Under pestepidemier och annat läggs en del gårdar öde, för att fyllas igen under tider med stor tillväxt. Och i takt med att trälarna friges skapas nybyggda torp och hemman, med självägande bönder eller fattighjon, som måste med naturprodukter bidra till moder gårdens eller slottets försörjning. Dessa gårdar heter ofta nånting-sta eller -by.
När Gustav Vasas far Erik Johansson (Vasa) skriver sin bok om hur man sköter sin gård, vet han inte att hans son en dag skall applicera hans åsikter och teorier på ett helt land, Sverige. Landsbyggaren Gustav Vasa behandlade i stort sett Sverige som sin firma, och landet som sin bondgård. Han försöker effektivisera och centralisera. (han satte han sig t.om. ibland och skrev personliga brev till någon bonde hur han skulle avla sin grisar, många dylika brev är bevarade)
Gårdarna blir under 1600-talet mer och mer osjälvständiga, de ligger under grevskap och baronier. Och de måste betala mer och mer skatt för att bekosta krig, och den ökande adelns (som är skattebefriad) lyx. Bonden blir fattig. Och hans söner och sönsöner skall alla ärva en del av jorden, åkrarna blir magrare och tanigare, och ligger spridda som lapptäcken från varandra.
[redigera] Rutger Mackleans jordreform, byns död
Under greve Rutger Mackleans jordreform splittras bysamhället igen, och gårdarna blir återigen egna öar på slätterna eller i skogskanten. En kultur dödas och en ny kultur föds. Gården och byn är inget samhälle längre, köpingar och städer blir ensamna om denna status.
[redigera] Gården idag
Den vikigatida bonden påminde egentligen mycket om dagens. Men en gård fram till 1800-talet var egentligen en spegel av hela samhället. Där fanns yrkesmässiga specialister, alltifrån smeden i sin smedja, till bryten som förde befäl över trälarna, svinaherden som tog grisarna till skogs, den kloka gumman med sina örter som stod för viss medicinsk infrastruktur, samt husmor och husbonden som representerade överheten. En gård var självförsörjande i större utsträckning än närmaste stad. Idag är det annorlunda. Bonden är specialserad inom något område, och köper det mesta han behöver. Men värdet består. Än idag är egen gård guld värd. Den står för hälsa, trygghet, kraft, makt och rikedom.
