Storman

Wikipedia

	Denna artikels kvalitet är ifrågasatt.
	Förbättra gärna texten. Anledning: Ingen anledning angavs. Se diskussionssidan för mer information. Om ingen motivering skrivs på diskussionssidan löper denna varningsruta stor risk att plockas bort.

1. efternamn på en släkt från Nolhaga, Kestad. Se Anders Storman
2. epitet, använd under Vikingatida och inpå medeltiden om framstående och mäktiga personer. Ofta rör det sig om en storbonde (odalman).

I Rigstula beskrivs stormannen sålunda:

Han slungade spjutet, svängde skölden, sporrade hästen och högg med svärdet, väckte strid och blodade valplatsen, fällde fiender och stred för land.

Svenska stormän kallas i tidiga latinska källor nobiles. De tillhörde ätter med hög social ställning som kom av gamla anor och i ätten ärftlig landegendom (odal). Ofta valdes lagsagans lagman ur sådan ätt. För deras tidiga härkomst finns inga (av historiker godtagna) belägg. Deras 'adelskap', vilket begrepp tillhör en senare tid, är inte grundat på ett (känt) formellt upptagande i en privilegierad grupp. De kallas därför uradel (ur- som i urminnes - har funnits så länge man minns).

Senast från år 1280 kunde alla i Sverige förvärva frälse-status, dvs befrielse från vissa skatter till kronan mot rusttjänst med stridshäst, vapen och rustning av fastlagd kvalitet. Från denna tid kan man tala om frälseätter. Frälsestatus kunde dras in när rusttjänsten upphörde, men änkan till en frälseman hade 15 (?) års frist tills en ny manlig familjemedlem återupptog tjänsten.

Man använder orden högfrälse och lågfrälse för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid. Gamla nobiles gjorde självklart rusttjänst och blev till högfrälse. Många förblev lagmansätter - tingsmeningen valde deras söner och svärsöner, för juridisk utbildning fick man inom familjen. Bäst kända för nutiden är ätter vars medlemmar hade ämbeten under kronan eller som uppträdde som (riks)råd - dessa nämns i skriftliga källor. Deras namn bevarades även genom testamenten, egendomsköp och -byten och donationer till kyrkan.

Medlemmar ur sådana ätter, om de gjorde sig förtjänta i kungens tjänst, blev ofta dubbade till miles/riddare (tilltalas med dominus/Herr, riddarens maka domina/Fru). Ställningen var strikt personlig och avhängig av kungens nåd - det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige.

Ett annat begrepp som bör undvikas i svenskt sammanhang är 'feodal'. Svenska stormän och deras likar ägde sina arvgårdar och övrigt land och lösöre rent privat, inte som ärftlig förläning från någon kung eller furste. I Sverige avser län från kronan ett överlåtande av kronans inkomster från ett visst område till en person som gjorde en mottjänst, som längst på personens livstid.

Medlemmar ur frälseätter använde sigill med från början personliga vapen som med tiden formaliserades till ättevapen. Ofta användes liknande vapen av personer som på något sätt var knutna till den vapenförande ätten. En vanlig sed var att enstaka barn eller hela ätter/ättegrenar övertog moderns eller morfaderns vapen. Med tiden formaliserades vapnen och kom att bestå av sköldmärke och hjälmprydnad. En manlig medlem ur en vapenförande ätt var en armiger/väpnare. Senast från mitten av 1300-talet finns exempel på officiellt upptagande i vapenförande ätt genom kungligt sköldbrev.

Kvinnor använde faderns vapen eller eget, inte makens.

Uradel fanns även utomlands. Invandringen under medeltiden kom främst från Danmark, Norge och Tyskland.

I strikt bemärkelse var först 1624 som stormän i Sverige blev adliga, genom introduktion i det nygrundade Riddarhuset. Då delades ätterna i betitlade ätter (grevar, friherrar), riddare (48 ätter som hade riksrådsvärdigthet och svenner. Idag är svensk adel en privatförening utan anknytning till staten.

Kommentar till ordet ätt: Ätten utgörs av personens syskon och normalt manliga förfäder i rakt uppstigande led, medan hans släkt utgörs även av alla ingifta ätter på fädernet och mödernet. Det svenska språket medger en tydlig distiktion (tyskan använder hus för ätt). På medeltiden var det inte ovanligt att ätten räknades genom modern: barnen förde hennes namn och vapen vidare mot framtiden, särskilt när hon var av bättre börd än mannen och den sista av sin ätt.