Existentialism
Wikipedia
 |
Denna artikel innehåller ifrågasatta faktauppgifter. |
| Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter. |
 |
Denna artikel behöver wikiformateras. |
| Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering. |
Existentialismen är en modern filosofisk riktning, med individualism och subjektivism som ledord och med sentensen "existensen föregår essensen" som tema.
Existentialismen inspirerades av Søren Kierkegaard, Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Existentialismen i sin nuvarande form kom till under mitten av 1920-talet, då Gabriel Marcels arbetade med det och understöddes av Karl Jaspers och Nikolaj Berdjajev. Det stora genombrottet i den allmänna debatten fick existentialismen när Jean-Paul Sartre och dennes livskamrat Simone de Beauvoir på 1940-talet började debattera den.
Existentialism inriktar sig på människan och hennes situation i världen. Det är både ett filosofiskt system, en psykologisk teori samt en etik. Det är en individualistisk filosofi som tar avsteg från den enskilda människans subjektiva upplevelse av världen.
Innehåll |
[redigera] Historia
Huvudartikel: existentialismens historia.
Trots att ordet existentialism inte myntades förrän på slutet av 1940-talet har den rötter bakåt till 1800-talet. Ordet 'existentialism' blev då ett modeord, som användes om många vitt skilda ting. Den "riktiga" existentialismen var dock den riktning som Sartre och en grupp runt honom utvecklade.
[redigera] Filosofi
[redigera] Människans situation i världen
En absurd värld. För att kunna tränga in Sartres tankevärld är det bäst att börja med att redogöra för hans syn på människan och världen runt henne. Enligt Sartre, och även de andra existentialisterna är människan utkastad i en värld som hon inte förstår, en absurd värld. Det är en värld som saknar inneboende värden och meningar. Någon Gud finns inte utan vi kan bara förlita oss på oss själva (det finns dock även kristna existentialister). Eftersom Gud inte finns, finns det heller ingen som har gett världen någon innebörd. Den mening och de värden vi eventuellt finner i världen är vår egen uppfinning. Det är människan ensam som ger saker och ting sin innebörd, människan har intagit den plats Gud tidigare hade i den mänskliga tankesfären.
Moralen är subjektiv. Sartre var inte nihilist, utan han menade att vi skulle ha en moral, men denna moral var det upp till oss själva att uppfinna. Samma sak angående livets mening, den fanns inte i sig själv, utan den måste människan välja själv. Det finns alltså ingen "objektiv" mening med livet, utan varje människa väljer sin egen mening med sitt eget liv.
[redigera] Människans och tingens vara
Sartre och varat-i-sig. För att kunna börja resonera om Sartres existentialism måste först redogöras för hans syn på människan och tingen runt människan. Sartre menar att ting, likaväl som djur, är vad de är och förmår inte själva att förändra sig. Många bruksföremål är dessutom skapade för ett syfte som de har blivit tilldelade av människor. En mugg till exempel är gjord för att man ska dricka ur den och muggen äger själv ingen förmåga att kunna ändra detta förhållande. Tingen saknar alltså medvetande, vilja och frihet och är något konstant dvs ett vara-i-sig. Det innebär även att tingen är helt underkastade orsak och verkan.
Sartres människosyn. Det är annorlunda med människan. För det första är människan inte skapad för någonting, utan hon är bara skapad. Varför vet vi inte och kan inte heller få reda på det. Dessutom är människan medveten och beroende av faktorer som omger henne. För muggen spelar det ingen roll om den står i ett skåp eller på ett bord eller rent utav på en soptipp, den är lika mycket mugg för det. Människan förhåller sig till omgivningen och kan både förändra och förändras av omgivningen. Hon behöver inte finna sig i att sitta i ett skåp utan kan ta sig ur det. Människan kan alltså ersätta det varande (skåpet) med ett intet (att inte vara i skåpet). Det är denna egenskap som ger människan en särprägel gentemot tingen. Detta sätt att förhålla sig till världen kallar Sartre för vara-för-sig, vilket man även kan kalla människans medvetande. Människan har alltså både ett vara-i-sig och ett vara-för-sig. Detta ger människan en särställning i världen.
Frågan om djurens rätt. Idag, när filosofer som Peter Singer allt mer talar om högre stående djur som personer kan det ifrågasättas varför Sartre helt utelämnar djuren och låter människan ensam inta platsen som de som äger medvetandet. Vi vet ännu inte allt om hur till exempel delfiners och elefanters hjärnor och medvetande fungerar. Därför borde det därmed vara tvivelaktigt att se dessa mycket intelligenta varelser som helt bestämda av orsak och verkan. Vår möjlighet att studera djurens medvetande är dock mycket begränsad och jag tror inte någon vågar sig på att göra en teoribildning runt djurens medvetande. Man kan anse det felaktigt att kategoriskt utesluta att dessa skulle ha ett medvetande.
[redigera] Intet
Förmågan att göra val. Det är alltså människan som är frontalfiguren i Sartres system. Fast egentligen är det inte människan utan friheten som är det viktiga (men endast människan äger friheten), och med friheten ligger även intet intimt förknippad. Människan har nämligen den unika egenskapen att hon kan negera det varande, hon kan med andra ord säga Nej till det givna. Ting (och djur) kan bara säga Ja, dvs lyda den impuls eller det som påverkar den, medan människan kan säga Nej. På detta sätt behöver människan inte följa några naturbundna samband som tingen. Människan kan alltså inte bestämmas genom sitt biologiska och sociala arv eftersom hon kan säga Nej till dem. Intet är alltså den felande länken i kedjan av orsak och verkan. Detta öppnar givetvis stora möjligheter för människan som endast hon besitter.
Men det är inte bara på detta sätt som intet framträder hos Sartre. Intet är också det som ligger framför alla människor, det vi ska göra. Intet kan fyllas med vad som helst, det är däri vår frihet ligger.
Människan som ett stort intet. Sartre menar till och med att människan till sitt varande är ett intet. Vad menar han med detta? Jo, människan har alltid mål och förväntningar. Dessa mål och förväntningar finns ju inte utan är just intet. Det som vi har här och nu är varande, men framför oss ligger ett intet som vi kan fylla med vad vi vill. Idag är jag naturvetare och detta är alltså det givna. Om vi antar att min dröm är att bli fotbollsproffs innebär det att det är det som jag strävar efter och försöker vara fastän jag inte är det. Hur jag är, skulle kunna beskrivas som frånvaro av fotbollsproffs. Hela människan kan beskrivas som ett stort intet, dvs allt som vi vill bli men inte är. Sartre uttrycker detta som "Vi är inte det vi är, utan är det vi inte är" Om jag rent formellt är naturvetare som sitter med miniräknaren i högsta hugg hela dagarna så är jag inte det till mitt sinne utan jag är fotbollsspelare. Men formellt är jag ju inte fotbollsspelare utan just naturvetare. Därmed står jag mitt emellan dessa två vara, d.v.s. i ett intet.
Oundviklig föränderlighet. Människan har en strävan att vara sig själv, men detta menar Sartre är omöjligt. Vi befinner oss alltid i ett intet och vi kan aldrig vara för-sig-i-sig. Att vi äger ett medvetande och en frihet dömer oss till att aldrig bli något konstant något enbart i-sig. Den gudsbild vi har är ett väsen som har den förmågan. Gud är något konstant som samtidigt har ett medvetande. Gud, som enligt Sartre inte existerar, är just för-sig-i-sig själv.
Skillnad ting-människa. Men kan inte tingen också vara en avsaknad? Kan det fattas även tingen något? Saknar inte pennan bläck om den inte går att skriva med? Nej, menar Sartre. Att pennan saknar bläck handlar bara om människans förväntningar på att det skall finnas bläck i den. Utan människan skulle inte avsaknaden finnas. Det är bara människan som kan överskrida det som finns (pennan utan bläck) och föreställa sig totaliteten (pennan med bläck). Återigen blir människan intimt förknippad med intigheten.
[redigera] Existensen föregår essensen
Människan är vad hon gör sig till. Eftersom människan kan ersätta det givna med ett intet är vi heller inte bestämda från början hur vi kommer att bli. Då vi föds är ju det första som ligger framför oss ett intet, och vad vi fyller detta intet med kan inte på förhand bestämmas. Vår essens, dvs vilka egenskaper osv vi har, bestäms inte ytterst av våra gener och vårt sociala arv utan av våra val. Alltså det vi fyller intet med. Naturalister hävdar att vi bestäms av naturen och vårt genetiska arv och inte kan göra så mycket åt det, för dem föregår essensen existensen. Men för Sartre är det tvärtom, vi kastas ut i en värld där vi existerar och "...människan är ingenting annat än vad hon gör sig till."
Ifrågasättande? Detta är ett påstående att ifrågasätta. Att människan har ett genetiskt arv som bestämmer delar av hennes egenskaper är idag vetenskapligt klarlagt. Dessutom undrar jag hur man kan avgöra vilka som är människor om människan som grupp saknar essens. Människan är frihet har Sartre påstått men hur vet han (som sagt) att endast människan har frihet. För att kunna indela saker i grupper måste de ju ha en gemensam essens. Vi kan ju inte påstå att vi väljer att bli människor för då borde det även finnas en del människor som väljer att inte bli människor - vilket skulle ge underliga konsekvenser.
Partiell reträtt av Sartre. Nej, vi kan inte anse att människan själv väljer sin essens helt och hållet. På den punkten tvingades Sartre backa. Det man dock kan diskutera är hur mycket vi kan få reda på om människans natur och även hur mycket den bestämmer människans fortsatta liv. Det som Sartre förvisso har rätt i är att vi egentligen inte kan veta vad som ligger i människans natur, även om vi kan säga att den existerar. Med andra ord så bestäms vi av vårt arv men vi vet inte hur och vad som bestäms. Sartre väljer då att helt bortse från det, vilket är för radikalt. Det viktiga med hans tankar är att vi kan, åtminstone till stor del, bryta oss ur det liv vi lever och skapa oss ett nytt.
Till Sartres försvar kan man säga att han ändrar uppfattning i detta hänseende senare i livet Han väljer dock att endast peka på det sociala arvet, vilket i och för sig även det är en brist - vi kan inte bortse från det genetiska arvet.
(Sen kan man ju diskutera hur lämpligt det är att lägga in personliga åsikter i en presentation av en -ism...)
[redigera] Friheten
Dömda till frihet. Vi är dömda till frihet, säger Sartre. Vi lever i en absurd värld, utan några inneboende normer och värderingar. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok om hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och därmed varken sanna eller eviga. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla efter den. Varje situation vi befinner oss i är en ny situation och vi kan aldrig tillämpa samma moral på alla situationer. "Ni är fri, välj, hitta på. Ingen allmängiltig moral kan säga er vad som är rätt att göra; det finns inga tecken i världen att gå efter", som Sartre själv skriver. Men det är inte så enkelt att jag bara väljer för mig själv, man väljer också för hela mänskligheten menar Sartre. Då jag gör ett val måste jag även vara beredd på att det finns de som kommer att följa mitt exempel. Om jag engagerar mig mot plågsamma djurförsök, menar jag med detta att även alla andra borde följa mitt exempel "...och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla.", skriver Sartre.
Ansvaret för handlingar. Vi är alltid ansvariga för våra handlingar, menar Sartre. Men inte nog med det, vi bär även ansvar för dem som fattar samma beslut som vi. Genom att välja en väg har jag ju också visat andra den valmöjligheten, och den möjligheten anser jag i så fall även vara god för dem som väljer den efter mig. Därmed blir jag även ansvarig för de som fattar samma beslut efter mig. Här framskymtar en kollektivistisk Sartre. Utifrån exemplet med djurförsök är det ganska självklart att den som engagerar sig mot djurförsök anser detta som någonting gott. Och att vederbörande även önskar att alla andra skall göra det samma. Men om jag dricker att glas mjölk, vilket ju är ett val, så innebär ju inte det att jag vill att den som är mjölkallergisk dricker mjölk. Det kan heller knappast sägas vara gott för den allergiska personen att dricka mjölken. Men så invänder kanske någon att de båda inte är i samma situation. Och det stämmer, det är de inte, den ena är allergisk och den andra är det inte. Men vilka två personer är i precis i samma situation? Alltså, vilka har genom livet fattat exakt samma val? Ingen! Dessutom tillägger inte Sartre något om att situationen skulle ha något med att göra huruvida en handling var god eller ej. Nej, att jag gör ett val behöver inte alls innebära att jag anser detta vara gott för alla andra individer. Och valet måste anses som individuellt varför jag knappast kan hållas för ansvarig att allergiska personen dricker mjölk. Den allergiska personen borde ju rimligen själv ha ansvaret för den handlingen
Människans ångest. Trots denna invändning förändras inte Sartres fortsatta resonemang. Vårt ansvar är alltså totalt, vi kan inte avsäga oss det genom att skylla på till exempel feghet, utan Sartre menar att vi väljer att vara fega. Människan väljer som bekant sin essens genom sina val, och därmed även fegheten. Varje val är alltså människan helt och slutgiltigt ansvarig för, och då även för de som efter oss fattar samma beslut. Men konsekvenserna för våra val kan vi knappast helt överblicka vilket ger oss ångest. Det är en ångest för framtiden, för vad intet skall fyllas med. Freud ansåg att ångesten hade med det förflutna att göra, med barndomsupplevelser osv. För Sartre var framtiden det centrala och där ångesten låg. Ångesten för framtiden kan människan inte slippa ifrån menar Sartre, den är oupplösligen förbunden med människan.
[redigera] Ond tro
Rädslan för ansvaret. Ångesten och ansvaret får många människor att förneka sin frihet. Vi betraktar oss som ett ting, något som bara kan säga Ja. Detta kallar Sartre för ond tro (mauvaise foi). Men han gör en klar skillnad mellan lögn och ond tro. Vid en lögn är lögnaren medveten om att han ljuger. Han vet hur det egentligen förhåller sig men far med osanning. Ljuga kan man alltså bara göra för andra eftersom man inte kan få sig själv att tro något som man egentligen vet är fel.
Teoretisk polemik med Freud. Återigen går Sartre här i polemik mot Freud. Freud införde det omedvetna för att möjliggöra att ljuga för sig själv. Han tudelade det mänskliga medvetandet och lät det omedvetna kunna ljuga och lura det medvetna (varat-för-sig). Sartre menar dessutom att Freuds uppdelning mellan medvetet och omedvetet är omöjlig. Den censur som Freud talade om, som släppte in delar av det omedvetna i det medvetna måste vara något medvetet, menar Sartre. Det omedvetna är något i-sig, något som är konstant och inte medvetet om sin omgivning. Det enda det omedvetna önskar är att få drifterna tillfredsställda. Den censur som Freud införde för att kunna undertrycka drifterna då de var olägliga måste vara medveten. Censuren måste kunna avgöra, genom att förhålla sig till omgivningen, när det är lägligt att släppa fram den ena eller andra driften. Censuren är alltså medveten och därmed måste den också känna till de drifter som den håller tillbaka. På det viset blir medvetandet medvetet om det omedvetna.
Flykten från ansvaret. Sartre talar därför istället om ond tro. Ond tro innebär alltså att vi betraktar oss som i-sig istället för för-sig. Men det är ingen lögn på det viset att vi egentligen vet att vi är för-sig och inte i-sig, utan det är en tro. Vi tror helt enkelt att vi är underkastade det givna. Vi tror att vi är fega, inte att vi väljer att vara det och vi tror att vi måste följa traditionerna och inte bara att vi väljer att göra det. Denna tro frånkopplar oss inte förvisso inte från ansvaret, även om vi tror att den gör det. Ett kula är knappast ansvarig för att den faller mot marken om den släpps, likaså anser inte människan som är i ond tro att den är ansvarig för vad som händer den. Men människan är ansvarig för alla sina handlingar och sina val. Vi gör ju valet att inte välja, att inte utnyttja vår frihet.
Människan är till sitt vara fri men vår rädsla för friheten gör att vi flyr in i ond tro. Vi ser oss som offer från omständigheter och som brickor i ett spel när vi egentligen besitter en unik frihet. Sartre ser detta som en sina viktigaste uppgifter att väcka oss ur denna onda tro.
[redigera] Överskridandet
Beslutsfattandets väg. Hur förklarar då Sartre rent filosofiskt hur vi fattar beslut? Jo, som jag tidigare har varit inne på handlar det om att överskrida det givna och det är med vår frihet vi kan göra detta. Vår omgivning (fakticiteten) har från början ingen betydelse utan det är genom vår frihet som den får sin innebörd. Vad menas med detta? Om jag håller ett svärd i handen betyder det egentligen ingenting. Denna fakticitet kan utnyttjas till en mängd olika saker. Jag kan givetvis döda med det, men jag kan också bara fascineras av dess skönhet eller kanske rent ut av peta naglarna med udden. Svärdet har i sig ingen betydelse. Men då jag fattar ett beslut om vad jag vill göra med det får det genast en betydelse. Vill jag döda underlättar det för mig, men vill jag gå in på en restaurang hindra det nog snarare mig. Detta innebär att fakticiteten får sin betydelse genom vår frihet. Därmed följer även att ett förhållande, vilket som helst, inte har någon betydelse förrän individen satt upp ett mål. Ett projekt, som Sartre kallar det.
Med vår frihet överskrider vi sedan fakticiteten, men vi kan endast vara fria om vi möter motstånd. Vår frihet måste ju överskrida något som finns, det givna. Om det inte funnits några faktiska förhållanden skulle inte friheten kunnat utnyttjas. Friheten och fakticiteten är alltså bundna till varandra. Fakticiteten får sin mening genom friheten och friheten kan endast utnyttjas där fakticiteten finns. Det är detta som Sartre kallar situationen.
Friheten under nazismen. "Vi har aldrig varit friare än under den tyska ockupationen.[...] Eftersom nazisternas gift trängde ända in i våra tankar, var varje riktig tanke en seger. Eftersom polisen försökte tvinga oss till tystnad blev varje ord en seger..." Med detta citat framträder det än tydligare med vad Sartre menar med att det givna och friheten är förbundna med varandra. Under ockupationen bjöds de hårt motstånd, därför kunde man oftare utnyttja sin frihet.
[redigera] Förhållandet till den andre
Medmänskligheten. I det givna, vår omgivning finns det också andra människor, Dessa kan inte behandlas som ting bara för att de finns i det givna, de intar en särställning. Den Andre, som Sartre kallar dessa människor kan både vara ett objekt (dvs jag förnimmer dem) och subjekt (de förnimmer mig). Det är givetvis en skillnad gentemot tingen som enbart kan vara objekt för mig. Även i förhållandet med den Andre inträder negationen. Jag ser mig själv som icke-varande den Andre. På det viset blir jag åtskilt från den Andre trots att båda kan agera som subjekt.
Den Andre ingriper också i min bild av omgivningen genom att denne självständigt kan förändra min omgivning. Ser jag en man på en gata kan han kasta ett papper på marken likaväl som han kan kasta det i en papperskorg likaväl som han både kan gå på och bredvid ett övergångsställe då han ska korsa gatan. Den andre står alltså i ett eget förhållande till de ting som jag förnimmer.
Ömsesidighetens nödvändighet. Precis som den Andre förhåller sig till tingen kan den också förhålla sig till mig. Jag blir först varse mig själv genom den Andre. Det är inför dennes blick som jag blir medveten om mig själv. När den andre förnimmer mig stelnar jag till objekt, men det är inte mitt vara-i-sig som jag stelnar till, det är ju inte mitt innersta som den Andre ser. Den andre ser inte heller mitt vara-för-sig, då detta ständigt är i förändring och inte kan stelna (då inträder vara-i-sig-för-sig dvs Gud). Det som den andre förnimmer är en ny kategori nämligen varat-för-den- andre. Sartre har ett exempel då han blir ertappad med att tjuvtitta i ett nyckelhål. I och med att han blir varsebliven av någon annan, dvs den andres blick stelnar han till ett objekt. Och därmed blir han även varse sig själv. Vi kan nämligen inte själva bli varse oss själv. Vi kan med andra ord inte vara objekt och subjekt samtidigt.
"Det enda medvetandet som finns utan att det på något vis kan vare sig uppfatta mig eller avvisa mig och som jag kan föreställa mig... det är mitt eget medvetande." Det är alltså först genom den andres blick som jag kan bli varse mig själv. Ett problem är förvisso det att varat-för-den-andre inte är mitt riktiga jag (i den mån det finns) utan en annans föreställning om mig. Någon ordentlig självinsikt kan vi därför inte nå.
Exempel i Sartres dramatik. I dramat Inför lyckta dörrar beskriver Sartre just detta - osäkerheten inför den bild av mig själv som den andre förmedlar. I pjäsen befinner sig tre personer inlåsta i ett rum, de befinner sig i helvetet och kommer aldrig att få ta sig ur rummet. En av de tre personerna, en ung kvinna, är mycket fåfäng. Hon oroar sig för sin sminkning, men det finns inte någon spegel att tillgå i rummet varför hon frågar den andra kvinnan i rummet(den tredje personen är en man) hur hennes sminkning ser ut. Denna kvinna, Ines, intygar att sminkningen är bra. Men hur vet den unga kvinnan att hon talar sanning? Hon kan aldrig vara säker på hur hon ser ut, hon är beroende av Ines godtyckliga smak. Ines inser sitt övertag och säger “Men tänk om spegeln började ljuga? Eller om jag slöt ögonen, om jag vägrade titta på dig, vad skulle du göra med all din skönhet?“ Så här menar Sartre att vår tillvaro alltid är. Vi är helt utlämnade till den Andre när det gäller kunskapen om oss själva. Detta exempel visar också hur Sartre i sina skönlitterära verk låter förmedla sina filosofiska budskap.
Den Andre ger mig också insikten om att jag inte är ensam i min värld, och att denna värld redan har meningar som den fått från andra subjekt. Även om tingen har sin egen betydelse för mig så har vissa ting redan en mening. Våra redskap har ju redan en mening som de fått av våra förfäder. Det utesluter förvisso inte att jag kan förändra deras mening och göra vad jag vill med dem.
[redigera] Etiken
Sartres etik. Även om Sartre aldrig gav ut sin bok om etik, kan man ändå spåra ansatser till moralsystem i Varat och intet och kanske framför allt i Existentialismen är en humanism. En del kritiker menade att Sartre uppmanade till apati. Eftersom världen saknade mening fanns det ingen anledning till att försöka förändra den. Ångesten gjorde att människan uppfattade sin frihet som något negativt. Därför skulle all kamp förlora sitt berättigande. Men Sartre menade tvärtemot att existentialismen var en handlingsfilosofi. Eftersom det endast är människan som kan ge världen en mening, borde vi ju också i största möjliga utsträckning göra detta. Även om den mening vi ger något inte är "sann" för tid och evighet, är det ändå en mening. Vi ska alltså engagera oss, vi har friheten och vi skall använda den. Faktum är att ingenting egentligen begränsar människan. Vi kan skapa oss själva, vi kan ge tingen vår egen innebörd, då måste vi ju också ta tillfället i akt. Ångesten finns och den måste vi leva med. Sartre varnar ju för att fly in i den onda tron för att slippa den. Existentialismen betonar engagemanget och det fria ställningstagandet.
Pliktmoral. Sartre vände sig redan före kriget mot pliktmoralen, dvs att vi av plikt skulle handla på ett visst sätt. Han menade att detta begränsade vår frihet och förledde oss in i den onda tron.
Sartre funderade på en alternativ moral, och skrev även ner det. Materialet utgavs ej under hans livstid, men ett utdrag har publicerats efter hans död. I detta etiska verk gör Sartre en distinktion mellan bedjan och hjälpen samt mellan fordringen och appellen.
Vad är rätt? När någon ber om hjälp (bedjandet) innebär det att jag ber den Andre att uppge sin frihet för att hjälpa mig. Jag värderar alltså min frihet och min vilja att uppnå mitt mål högre än för den Andre att göra samma sak. Därför anser Sartre att bedjandet är omoraliskt. Som motsats sätter han istället hjälpen. Alltså den helt oegennyttiga hjälp som jag kan erbjuda den Andre för att uppfylla dennes mål. Jag handlar här efter min egen frihet samtidigt som jag hjälper den Andre att uppnå sitt mål. Men hur vet jag att den Andres mål sammanfaller med vad jag anser vara rätt? Här menar Sartre att vi oftast förutsätter att den Andres mål även är eftersträvansvärt för mig.
Exemplet med bussen. Sartre ger ett exempel på detta då en man springer efter en buss som just har börjat köra. Den som står längst bak i bussen(detta var på 40-talet) sträcker då ut sin hand för att hjälpa den springande mannen på bussen. Här uppfylls alltså den Andres mål (att komma på bussen) utan att mannen på bussen behöver uppge sin frihet, han handlade ju med sin fria vilja. Men den hjälpande mannen vet inte om den springande mannen var på väg till en man som han skulle misshandla eller om han bara skulle till arbetet. Men den hjälpande mannen förutsätter alltså att den springande mannens mål är gott, varför han hjälpte honom på bussen.
Inskränkning av friheten. Fordringen, att var tvungen att göra på ett visst sätt anser Sartre givetvis är ett ingrepp i individens frihet. Mot detta ställer han appellen. I appellen redogör individen för sitt mål, och uppmanar de med samma mål att slå honom följe. På detta viset kan flera personer enas om något gemensamt utan att för den skull uppge sin frihet. Annorlunda är det förstås då någon av plikt måste kämpa för ett mål som vederbörande ej delar, något som förmodligen de flesta soldater i fält upplevt.
Som man märker är Sartre mycket fixerad vid att låta individen behålla sin frihet och detta ger även utslag i etiken. Jag har dock bara gjort en helt ytlig redogörelse för hans tankar inom detta område. Hans tankar och studier av konkreta mänskliga situationer utgör en stor del av hans verk. Han utreder till exempel våldet, kärleken, skammen, stoltheten osv. Men det är inte områden som jag ämnar beröra här.
[redigera] Sammanfattning
Existentialismen var en modefilosofi efter andra världskriget men har sedan dess mer eller mindre försvunnit från den filosofiska dagordningen. I Sverige som är djupt präglad av den analytiska filosofin går det snart sagt inte att finna någon som företräder eller är insatt i existentialismen. I Danmark, med arvet från Kierkegaard och nere på kontinenten är måhända existentialismen något mer levande.
Många ser existentialismen som ett utslag av den rotlöshet som fanns i Europa efter kriget. Människor hade förlorat alla sina värden och kunde inte finna någon tröst, de hade känt ångesten och levt i det absurda kriget. Därför drogs de till existentialismen. Men frågorna om rotlösheten, ångesten och ansvaret är ännu aktuella. Det finns därför mycket att hämta ur Sartre än idag.
Det finns förvisso många delar av Sartres filosofi som det är berättigat att kritisera. Ett exempel är hur människans "vara-för-sig" påverkar hennes "vara-i-sig". Vilket förhållande finns det mellan dessa? Sartre erkänner i slutet på Varat och intet att det där ligger ett stort problem.
[redigera] Litteratur
För den som vill tränga djupare ner i Sartres tankevärld kan det sammanfattande verket "Existentialismen är en humanism" utgöra en inkörsport. Där redogör Sartre på ett enkelt sätt för existentialismens grunder. "Varat och intet" har en starkare karaktär av fackfilosofi. Sartres filosofi framträder inte lika tydligt i hans skönlitterära verk, medan Albert Camus' böcker däremot lägger fram ett tydligare budskap. Den senare är enligt många en bättre författare än Sartre i det avseendet att han på ett bättre sätt förmår förmedla de existenstialistiska grundtankarna.
[redigera] Jean-Paul Sartre (urval)
- Varat och Intet
- Existentialismen är en humanism
