Englands herrlandslag i fotboll

Wikipedia

Englands herrlandslag i fotboll





Hemmadräkt





Bortadräkt

Förbund

Football Association

Förbundskapten

Steve McClaren

Lagkapten

John Terry

Flest landskamper
• Antal

Peter Shilton
125

Flest mål
• Antal

Bobby Charlton
49

Första landskamp

Skottland–England 0–0
(30 november 1872)

Största vinst

Irland–England 0–13
(18 februari 1882)

Största förlust

Ungern–England 7–1
(23 maj 1954)

Tävling

Antal

Guld

Silver

Brons

Världsmästerskap

Olympiska spelen

Europamästerskap

Englands herrlandslag i fotboll kontrolleras av det engelska fotbollsförbundet Football Association. Laget är det mest framgångsrika av de fyra brittiska fotbollslandslagen med världsmästartiteln på hemmaplan 1966 som höjdpunkt. Man har även 34 segrar i brittiska mästerskapen. England hade länge en särställning som fotbollens ursprungsland. Det förde med sig att nationen valde att inte delta i de allra första VM-turneringarna under 1930-talet. England ansåg sig länge så mycket bättre än övriga länder att ett VM-deltagande låg under deras värdighet. Lagets spelstil har av tradition kännetecknats av högt tempo, långa bollar och inlägg från kanterna.

Englands största rivaler har traditionellt sett varit Skottland^[1]. Efter att regelbundna landskamper lagen emellan upphörde i slutet av 1980-talet har dock rivaliteten till framförallt Tyskland och Argentina blivit mer framträdande.

[redigera] Historia

[redigera] De tidiga åren

England spelade sin första landskamp den 30 oktober 1872, då man fick 0–0 mot Skottland på Hamilton Crescent i Glasgow. Laget togs ut av en uttagningskommitté där fotbollsförbundets sekreterare Charles W. Alcock hade det största inflytandet. Utvecklingen av olika spelsystem hade ännu inte kommit så långt, men England lär ha ställt upp med en målvakt, en back, två halvbackar och sju anfallare och följande spelare ingick: Robert Barker, Ernest Greenhalgh, Reginald Welch, Frederick Chappell, William Maynard, John Brockbank, Charles Clegg, Arnold Smith, Cuthbert Ottaway, Charles John Chenery, Charles Morice. Lagkapten var Cuthbert Ottaway.^[2]

Första segern för England kom året efter, då man besegrade Skottland med 4–2 på Kennington Oval i London. Under de första dryga 30 åren spelade England bara landskamper mot Skottland, Wales och dåvarande Irland. Detta delvis beroende på den brittiska dominansen inom fotbollen vid den här tiden, men även på grund av svårigheterna att arrangera landskamper när flygresor ännu inte hörde till vardagen. I en landskamp mot just Irland i februari 1882 tog England sin hittills största seger när man vann med 13–0. Första gången man mötte lag från det europeiska fastlandet var 1908, då det blev segrar över Österrike, Ungern och Böhmen (idag del av Tjeckien). Englands första förlust mot kontinentalt motstånd kom 1929, då Spanien vann med 4–3 i Madrid.

Det engelska fotbollsförbundet, FA, hade gått med i FIFA 1906, men man drog sig ur 1928 efter en tvist gällande pengautbetalningar till amatörspelare. England var inte med i de tre första VM-turneringarna, men däremot besegrade man 1934 års världsmästare Italien på Highbury i november 1934.

[redigera] Efterkrigstiden

FA återinträdde i FIFA 1946, samma år som man anställde sin förste förbundskapten, Walter Winterbottom. Laget togs dock fortfarande ut av en uttagningskommitté. Englands första hemmaförlust mot icke-brittiskt motstånd kom på Goodison Park i Liverpool 1949, när Irland vann med 2–0.

Englands VM-debut skedde 1950 i Brasilien och i den turneringen levererade laget omedelbart en av alla VM-turneringars största skrällar när man förlorade mot USA med 0–1 och fick respass direkt. Det blev även förlust mot Spanien med samma siffror, trots att laget innehöll spelare som Tom Finney och Stanley Matthews.

I en landskamp på Wembley i november 1953 visade Ungern att England hade halkat efter i utvecklingen. Ungern, med spelare som Sándor Kocsis och Ferenc Puskás, spelade ut England och vann med 6–3 – Englands första hemmaförlust mot ett lag från det europeiska fastlandet. I returmatchen i Budapest året efter vann Ungern med 7–1, vilket är Englands största förlust genom tiderna.

Vid VM i Schweiz 1954 blev England utslaget av Uruguay i kvartsfinalen. Fyra år senare åkte England ur VM-turneringen redan efter gruppspelet efter att ha förlorat en omspelsmatch mot Sovjetunionen. Det tidiga respasset kan förklaras av flygolyckan i München i februari 1958, där Manchester Uniteds landslagsmän Roger Byrne, David Pegg, Tommy Taylor och Duncan Edwards miste livet. Bobby Charlton överlevde dock, och gjorde landslagsdebut i april. Han kom med i VM-truppen, men fick ingen speltid.

I början av 1960-talet började engelsmännen närma sig övriga världen, tack vare förbättrade träningsmetoder och taktik. Unga spelare som Jimmy Greaves och Bobby Moore kom fram, och vid VM i Chile 1962 gick laget till kvartsfinal, där man förlorade mot blivande världsmästarna Brasilien. Walter Winterbottom drog sig tillbaka från landslaget 1962. Han ersattes av Alf Ramsey, som bland annat fick ansvaret för laguttagningar och därmed tog över uttagningskommitténs arbete.

[redigera] 1966: VM-guld

England skulle komma att ändra på sin magra VM-historia då man själva blev värdnation 1966. Förbundskaptenen Alf Ramsey kom att skörda framgångar med spelsystemet 4–4–2 och spelare som Gordon Banks, Bobby Charlton och Bobby Moore blev inte bara engelska hjältar utan idoler över hela världen. England tog sig till kvartsfinal genom att vinna sin grupp efter två segrar och en oavgjord. I den sista gruppspelsmatchen mot Frankrike skadade sig anfallaren Jimmy Greaves. I kvartsfinalen mot Argentina satsade Ramsey därför på Geoff Hurst, som gjorde matchens enda mål. Matchen innehöll flera fula tilltag, och efteråt sade Ramsey att de argentinska spelarna hade uppträtt som djur. England tog sig till final efter att i semifinalen ha besegrat Portugal med 2–1 efter två mål av Bobby Charlton.

I finalen besegrades Västtyskland med 4–2 i en rafflande match på nationalarenan Wembley. Stor matchhjälte blev Geoff Hurst som gjorde tre mål i finalen varav två under förlängningen som avgjorde till Englands fördel. 66-laget har idag en kultstatus i England. Hursts 3–2-mål hör fortfarande till VM-historiens mest omdiskuterade. Skottet, som först tog i ribban, studsade ner i gräset och ut på spelplanen igen innan någon hann konstatera huruvida bollen varit över mållinjen eller inte. Den sovjetiske linjemannen markerade mål, varefter domaren dömde mål och därmed var finalen i praktiken avgjord. Englands laguppställning i VM-finalen 1966: Gordon Banks, George Cohen, Ray Wilson, Nobby Stiles, Jack Charlton, Bobby Moore, Alan Ball, Roger Hunt, Bobby Charlton, Geoff Hurst, Martin Peters.

[redigera] 1970-talet

Efter VM-guldet tog man sig två år senare till EM-semifinal och till VM 1970. I 1968 års EM-semifinal förlorade England mot Jugoslavien, men man tog hem bronset efter seger över Sovjetunionen. I matchen mot Jugoslavien blev Alan Mullery förste spelare i engelska landslaget att bli utvisad. I VM-kvartsfinalen mot Västtyskland 1970 skulle dock de stora framgångarna ta slut. England tog sig vidare från gruppspelet trots förlust mot Brasilien, en match som är mest ihågkommen för Gordon Banks räddning av en nick av Pelé. I kvartsfinalen vann Västtyskland efter förlängning. Förbundskaptenen, Sir Alf Ramsey, som 1966 varit den store folkhjälten, blev nu istället syndabock, när han vid 2–0-ledning sparade storstjärnorna Martin Peters och Bobby Charlton genom att helt sonika byta ut dem med 20 minuter kvar att spela. Dessutom blev målvakten Gordon Banks sjuk innan matchen, vilket gjorde att reservmålvakten Peter Bonetti fick ställa sig mellan stolparna. Tyskarna tackade och tog emot, kvitterade innan full tid och avgjorde sedan i förlängningen.

England lyckades inte ta sig till EM-slutspelet 1972. I kvartsfinalen förlorade man återigen mot Västtyskland, 1–3 på Wembley och 0–0 i Berlin. I den första av dessa två matcher gjorde matchhjälten från VM-finalen 1966, Geoff Hurst, sitt sista framträdande i landslaget. England misslyckades även i kvalet till VM 1974. Efter 1–1 mot Polen efter en heroisk insats av den polske målvakten Jan Tomaszewski gick polackerna till VM på Englands bekostnad. Detta ledde till att förbundskaptenen Alf Ramsey fick sparken.

Joe Mercer tog tillfälligt över som förbundskapten innan Don Revie anställdes. Revie hade dock ingen lycka med sig. Trots seger med 5–0 i en EM-kvalmatch över Cypern kunde inte England ta sig till EM-slutspelet 1976. I denna match gjorde för övrigt Malcolm Macdonald alla fem mål. Revie kom också på kant med Alan Ball sommaren 1975. Därmed försvann den siste av 1966 års världsmästare från landslaget. Halvvägs in i kvalet till VM 1978 sade Revie upp sig efter att ha fått ett lukrativt erbjudande i Förenade Arabemiraten.

Ron Greenwood tog över som förbundskapten, men kunde inte ta England till VM. Istället gick Italien vidare tack vare bättre målskillnad. Däremot tog sig England till EM i Italien 1980, där man dock inte tog sig vidare från gruppspelet. I en vänskapsmatch mot Tjeckoslovakien i december 1978 blev Viv Anderson den förste svarte spelaren i engelska landslaget.

[redigera] 1980-talet

I början av 1980-talet hade England ett nytt lag på gång med unga spelare som Bryan Robson och Glenn Hoddle. I Spanien 1982 var England med i VM för första gången på tolv år. Kvalet hade dock inte gått smärtfritt, och man förlorade bland annat mot Norge i Oslo. I slutspelet vann man alla sina tre gruppspelsmatcher, och i första matchen mot Frankrike gjorde Bryan Robson mål redan efter 27 sekunder, vilket var nytt VM-rekord. I det andra gruppspelet åkte England ut efter två oavgjorda matcher mot Västtyskland och Spanien. Efter VM sade Greenwood upp sig och ersattes av Bobby Robson.

Robsons karriär som förbundskapten inleddes med att lagkaptenen Kevin Keegan slutade i landslaget efter att via media fått reda på att han inte var uttagen i Robsons första landslagstrupp. England lyckades inte ta sig EM-slutspelet 1984 efter att ha kommit på andra plats efter Danmark i sin kvalgrupp. 1986 firade England framgångar i VM då man via seger med 3–0 mot Paraguay tog sig till kvartsfinal mot Argentina. VM-skyttekung blev Englands Gary Lineker som gjorde sex mål under turneringen. I kvartsfinalen tog det slut, bland annat efter vad som blivit känt som Guds hand då Diego Maradona på ett tvivelaktigt sätt kunde göra mål för Argentina.

I EM i Västtyskland 1988 förlorade England alla sina tre gruppspelsmatcher. Robson erbjöd sig att avgå som förbundskapten, men förbundet valde att behålla honom, och England tog sig till VM i Italien 1990 utan att släppa in ett enda mål i kvalet.

[redigera] 1990-talet

Englands bästa VM efter 1966 kom 1990 då man nådde semifinal. I semifinalen åkte man ut efter straffläggning mot Västtyskland efter att Stuart Pearce och Chris Waddle missat sina straffsparkar. Minnesvärd var också 3–2-matchen i kvartsfinalen mot Kamerun där Gary Lineker firade stora triumfer genom att göra två av Englands mål. Efter VM sade målvakten Peter Shilton adjö till landslaget efter 125 landskamper, ett rekord som fortfarande står sig. Även förbundskaptenen Bobby Robson lämnade landslaget efter VM, då han valde att inte förlänga kontraktet.

Robsons efterträdare Graham Taylor kom att bli mindre lyckosam. I EM i Sverige 1992 lyckades man inte ta sig till semifinal, utan Danmark och Sverige gick vidare från gruppen. England kom sist efter 0–0 mot både Danmark och Frankrike och förlust mot Sverige med 1-2. Englands ende målskytt i turneringen var David Platt. Graham Taylor blev kritiserad efter att ha bytt ut Gary Lineker i matchen mot Sverige. Detta visade sig bli Linekers sista landskamp, och han fick därmed inte chansen att komma ikapp Bobby Charltons rekord på 49 landslagsmål.

England förlorade mot Norge och Nederländerna i kvalet till VM 1994, och missade VM för första gången sedan 1978. I matchen mot San Marino släppte England in ett mål redan efter åtta sekunder, men England vände och vann med 7–1. Efter det misslyckade kvalet fick Graham Taylor sparken.

1996 var England efter 30 år åter värd för en stor fotbollsturnering – EM. Efter att överraskande missat VM-slutspelet 1994 satsade man stort inför hemma-EM 1996. Terry Venables var ny förbundskapten och efter en lysande inledning där många minns 4-1-segern mot Nederländerna och Paul Gascoignes omtalade soloprestation mot Skottland (2–0) under gruppspelet besegrades man i semifinalen av Tyskland. Precis som i VM-semifinalen 1990 slutade matchen 1–1, och Tyskland vann straffsparksläggningen efter att Gareth Southgate missat sin straff. Alan Shearer blev turneringens skyttekung med fem mål.

Redan innan EM hade Venables meddelat att han skulle avgå efter turneringen. Nye förbundskaptenen Glenn Hoddle gav flera unga spelare chansen i landslaget, bland andra David Beckham, Sol Campbell och Paul Scholes. Laget tog sig till VM i Frankrike 1998 efter att ha klarat 0–0 borta mot Italien. I slutspelet blev David Beckham syndabock i England efter att ha blivit utvisad i åttondelsfinalen mot Argentina som man senare förlorade på straffar. Matchen är även ihågkommen för 18-årige Michael Owens soloprestation som ledde till Englands 2–1-mål.

[redigera] 2000-talet

Glenn Hoddle avgick efter en kontroversiell tidningsintervju, där han hävdade att funktionshindrade betalade för synder i tidigare liv. Hoddle ersattes av Kevin Keegan, som tack vare seger över Skottland tog laget till EM-slutspelet 2000. England misslyckades med att ta sig vidare från gruppspelet efter förluster mot Portugal och Rumänien. Efter en 1–0-förlust i VM-kvalet mot Tyskland i september 2000 avgick Kevin Keegan.

2001 blev Sven-Göran Eriksson den första utländske förbundskaptenen för England. Efter en svag inledning av VM-kvalet kunde man sluta gruppetta och därmed kvalificera sig för VM. Uppryckningen i slutet av VM-kvalet innefattade bland annat en storseger mot Tyskland borta med 5–1. Väl i VM tog man sig vidare från den så kallade Dödens grupp efter att ha besegrat den gamla antagonisten Argentina under gruppspelet och spelat oavgjort mot Sverige och Nigeria. Man nådde kvartsfinal där man åkte ut mot de blivande världsmästarna Brasilien, vilket var det engelska landslagets bästa prestation i VM-sammanhang sedan 1990. I kvalet till EM 2004 vann man sin grupp. I slutspelet i Portugal nådde man EM-kvartsfinal, men åkte ut mot hemmanationen. Matchen slutade 2–2 efter förlängning och Michael Owens 1–0-mål innebar att han blev förste engelske spelare att göra mål i fyra turneringar i rad. England förlorade straffsparksläggningen efter att David Beckham och Darius Vassell missat sina straffar.

Efter att Eriksson i januari 2006 meddelade att han skulle avgå efter VM i Tyskland skedde diskussioner om eventuella ersättare. I maj blev det så klart att Steve McClaren, tränare i Middlesbrough, blir ny förbundkapten för landslaget från augusti 2006. I VM 2006 tog sig England vidare från gruppspelet till åttondelsfinal där man besegrade Ecuador. I kvartsfinalen tog det dock stopp efter ännu en förlust på straffar mot Portugal. David Beckham meddelade efteråt att han inte längre kommer att vara lagkapten för landslaget.

McClarens fick en bra start som förbundskapten. I hans första landskamp den 16 augusti 2006, som var ett genrep inför EM-kvalet, besegrades Grekland med 4–0 på Old Trafford i Manchester. Nio spelare från VM-laget 2006 saknades i nye förbundskaptenens första engelska landslagstrupp. Bland annat var 31-åriga Beckham petad. McClaren motiverade petningarna med att han ville bygga ett nytt lag. Som ny lagkapten valdes John Terry.

[redigera] Nationalarena

Huvudartikel: Wembley Stadium

Wembley under ombyggnation 2005

Under de första 50 åren spelade England sina hemmalandskamper på olika arenor runt om i landet. De första åren spelade man på cricketarenor, senare på olika fotbollsklubbars hemmaarenor. 1924 spelade England sin första landskamp på Wembley Stadium i London, då man mötte Skottland. Under de kommande 27 åren användes Wembley bara till landskamper mot Skottland, men i maj 1951 blev Argentina första nation förutom Skottland att möta England på Wembley. Så småningom förlades fler och fler landskamper hit, och mellan 1966 och 1995 spelade England samtliga hemmalandskamper på Wembley.

Englands sista landskamp på gamla Wembley var mot Tyskland den 7 oktober 2000, en match som England förlorade med 1–0. Efter det har man ofta spelat på Old Trafford i Manchester, men även flera andra arenor har använts. Engelska fotbollsförbundet (FA) har deklarerat att när nya Wembley står klar någon gång under 2007, kommer landslaget uteslutande att spela där, åtminstone fram till 2036. Detta beroende på ekonomiska aspekter. Till skillnad mot vad som var fallet med den gamla arenan, står nu FA som ägare till Wembley efter att ha betalat ett antal hundra miljoner pund. Man behöver därför försäkra sig om så stora inkomster som möjligt vid Englands landskamper, och vill därför inte dela dem med andra arenors ägare.

[redigera] Matchställ

Englands hemmaställ har av tradition bestått av vita tröjor och marinblå byxor. Ända sedan den första landskampen mot Skottland 1872 har tröjan haft ett emblem med tre lejon på ena bröstet. Sedan 2005 återfinns en stjärna ovanför emblemet för att symbolisera VM-segern 1966. Bortsett från emblemet med de tre lejonen var hemmatröjan under de första dryga hundra åren helvit, från början med krage och senare med rund hals. I takt med kommersialiseringen av fotbollen under 1970-talet förändrades tröjdesignen. 1974 blev tröjtillverkaren Admiral först med att placera sin logotyp på den engelska landslagströjan. Man införde även röda och blå detaljer på tröjan. Admiral var Englands tröjtillverkare mellan 1974 och 1983. Sedan dess har Umbro tillverkat tröjorna, vilket man även gjorde under åren 1964 till 1974. Vad gäller färgen på strumporna var de fram till mitten av 1950-talet marinblå. Under andra hälften av 1950-talet var de röda, och sedan början av 1960-talet har strumporna varit vita.

Englands reservställ har oftast bestått av röda tröjor, vita byxor och röda strumpor. Vissa år har man dock haft blå tröjor i olika nyanser. Under 1973 spelade England i ett reservställ bestående av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor.^[3]

[redigera] Rivaler

Englands största rival har traditionellt sett varit Skottland. Lagen möttes i den första landskampen 1872 och spelade därefter mot varandra, med undantag för krigsåren, årligen fram till 1989. Efter att Skottland slagit England på Wembley 1977 stormade skotska fans planen och rev bland annat ner målstolparna. Under de följande åren ökade våldet på läktarna. Man införde alkoholförbud på arenorna, vilket hjälpte föga och 1989 bestämdes att den årliga landskampen skulle läggas ner.^[1] Efter det har lagen bara mötts tre gånger: i gruppspelet i EM 1996 samt i kvalet till EM 2000.^[4]

En annan av Englands rivaler är Argentina. Lagen möttes för första gången 1951 och den första argentinska segern kom 1964.^[5] Det var dock inte förrän i VM 1966 som rivaliteten föddes. I en hård kamp i kvartsfinalen på Wembley, som engelsmännen vann med 1–0, blev Argentinas lagkapten Antonio Rattin utvisad, men vägrade lämna planen och fick föras bort av polis. Efter matchen beskrev Englands förbundskapten Alf Ramsey de argentinska spelarna som "djur".^[6] I samband med Falklandskriget 1982 späddes rivaliteten länderna emellan på ytterligare. I kvartsfinalen i VM 1986 vann Argentina efter två mål av Diego Maradona, varav det ena gjordes med handen och de andra var ett fantastiskt solomål. I sin självbiografi skrev Maradona att det var som om Argentina hade "besegrat ett land, inte bara ett fotbollslag" och att segern var en revansch för nederlaget i Falklandskriget.^[6] I VM 1998 möttes man igen, denna gång i åttondelsfinalen. England tog ledningen med 2-1, bland annat efter ett klassiskt mål av Michael Owen, men efter att David Beckham onödigt blivit utvisad kunde Argentina komma tillbaka och vinna på straffar.

Den tredje av Englands stora rivaler är Tyskland. Detta hänger naturligtvis samman med andra världskriget. England och Västtyskland möttes i VM-finalen 1966 på Wembley. Matchen gick till förlängningen efter 2-2 vid full tid. I den första förlängningskvarten sköt den engelske anfallaren Geoff Hurst ett skott som gick i ribban och ner. Den ryske linjedomaren vinkade för mål. Detta målet visade sig vara det avgörande målet även om England gjorde ett mål till som också det var kontroversiellt då åskadare som trodde att matchen var slut började komma in på planen. Man har vid senare analyser av videoupptagningar av 3-2-målet inte kunnat avgöra om bollen var inne eller inte. Under 1970- och 1980-talen var Västtyskland det bättre laget med spelare som Franz Beckenbauer, Gerd Müller och Karl-Heinz Rummenigge. I VM i Italien 1990 gjorde England sitt bästa VM sedan 1966 och man mötte återigen Västtyskland, denna gång i semifinal. Tyskarna tog ledningen genom en frispark som tog på en engelsk försvarare och bollen fick en hög båge och smet in precis under ribban bakom Peter Shilton. England kvitterade genom Gary Lineker och matchen gick till straffar, där Tyskland vann efter missar av Stuart Pearce och Chris Waddle. I EM 1996 möttes man igen i semifinal denna gång på Wembley och mot ett enat Tyskland. Matchen föregicks av krigsrubriker i de engelska tidningarna, särskilt kontroversiell var Daily Mirrors "Achtung! Surrender! For You Fritz, ze Euro 96 Championship is over". Matchen slutade 1-1 och gick till straffar som Tyskland vann efter miss av Gareth Southgate. Under EM 2000 möttes de igen men nu i gruppspel; England vann med 1-0 efter mål av Alan Shearer men matchen visade sig bli betydelselös då bägge lagen åkte ut i gruppspel. Under kvalet till VM 2002 tog England en stor seger då man vann med 5-1 och de engelska tidningarna hade återigen rubriker som syftade på kriget. Ironisikt nog var Tyskland det bättre laget i slutspelet och blev till slut tvåa efter förlust mot Brasilien som även slagit ut England.

[redigera] Turneringshistorik

[redigera] Resultat i VM

År	Omgång	Plats	Matcher	Vinster	Oavgjorda*	Förluster	Mål	Målskyttar
1950	Omgång 1	11	3	1	0	2	2–2	Mortensen, Mannion
1954	Kvartsfinal	6	3	1	1	1	8–8	Lofthouse (3), Broadis (2), Mullen, Wishaw, Finney
1958	Omgång 1	11	4	0	3	1	4–5	Kevan (2), Haynes, Finney
1962	Kvartsfinal	8	4	1	1	2	5–6	Flowers (2), Charlton, Greaves, Hitchens
1966	Världsmästare	1	6	5	1	0	11–3	Hurst (4), Hunt (3), Charlton (3), Peters
1970	Kvartsfinal	8	4	2	0	2	4–4	Hurst, Clarke, Mullery, Peters
1974	ej kvalificerat	-	-	-	-	-	-	-
1978	ej kvalificerat	-	-	-	-	-	-	-
1982	Omgång 2	6	5	3	2	0	6–1	Robson (2), Francis (2), Mariner, Barmos (självmål)
1986	Kvartsfinal	8	5	2	1	2	7–3	Lineker (6), Beardsley
1990	Semifinal	4	7	3	3	1	7–6	Lineker (4), Platt (2), Wright
1994	ej kvalificerat	-	-	-	-	-	-	-
1998	Åttondelsfinal	9	4	2	1	1	7–4	Shearer (2), Owen (2), Scholes, Anderton, Beckham
2002	Kvartsfinal	6	5	2	2	1	6–3	Owen (2), Campbell, Beckham, Ferdinand, Heskey
2006	Kvartsfinal	7	5	3	2	0	6–2	Gerrard (2), J. Cole, Crouch, Beckham, Gamarra (självmål)
Totalt	12/18	5^[7]	55	25	17	13	74–47	Bäste målskytt: Lineker (10)^[8]

Oavgjorda matcher inkluderar matcher som avgjorts genom straffsparksläggning.

[redigera] Resultat i EM

1960: deltog ej
1964: ej kvalificerat
1968: Tredje plats
1972: ej kvalificerat (kvartsfinal)
1976: ej kvalificerat
1980: Gruppspel
1984: ej kvalificerat
1988: Gruppspel
1992: Gruppspel
1996: Semifinal
2000: Gruppspel
2004: Kvartsfinal

[redigera] Spelare

Senaste match inkluderad i statistiken: Nederländerna–England 1–1, 15 november 2006.

[redigera] Flest landskamper

Nr	Namn	Period	Matcher	Mål
1	Peter Shilton	1970–1990	125	0
2	Bobby Moore	1962–1973	108	2
3	Bobby Charlton	1958–1970	106	49
4	Billy Wright	1946–1959	105	3
5	David Beckham	1996–	94	17
6	Bryan Robson	1980–1991	90	26
7	Kenny Sansom	1979–1988	86	1
8	Ray Wilkins	1976–1986	84	3
=	Gary Neville	1995–	84	0
10	Gary Lineker	1984–1992	80	48
=	Michael Owen	1998–	80	36

[redigera] Flest mål

Nr	Spelare	Period	Mål (landskamper)	Mål per match
1	Bobby Charlton	1958–1970	49 (106)	0,4622
2	Gary Lineker	1984–1992	48 (80)	0,6
3	Jimmy Greaves	1959–1967	44 (57)	0,7719
4	Michael Owen	1998–	36 (80)	0,45
5	Tom Finney	1946–1958	30 (76)	0,3947
=	Nat Lofthouse	1950–1958	30 (33)	0,9091
=	Alan Shearer	1992–2000	30 (63)	0,4762
8	Vivian Woodward	1903–1911	29 (23)	1,2609
9	Steve Bloomer	1895–1907	28 (23)	1,2174
10	David Platt	1989–1996	27 (62)	0,4355

[redigera] Lagkaptener

Englands lagkaptener sorterade efter antal matcher som kapten (endast de tio främsta).

Nr	Spelare	Period	Matcher*
1	Billy Wright	1946–1959	90 (105)
=	Bobby Moore	1962–1973	90 (108)
3	Bryan Robson	1980–1991	65 (90)
4	David Beckham	1996–2006	58 (94)
5	Alan Shearer	1992–2000	34 (63)
6	Kevin Keegan	1972–1982	31 (63)
7	Emlyn Hughes	1969–1980	23 (62)
8	Bob Crompton	1902–1914	22 (41)
=	Johnny Haynes	1954–1962	22 (56)
10	Eddie Hapgood	1933–1939	21 (30)

*Antal matcher som lagkapten. Siffran inom parentes anger totala antalet landskamper.

[redigera] Förbundskaptener