Cykel

Wikipedia

För andra betydelser, se Cykel (olika betydelser).

Velociped

Cykel är en modernare benämning på velociped d.v.s. ett tvåhjuligt trampfordon. Detta kallas således cykel därför att hjulen går runt vid färd. Ramen byggs oftast av aluminium eller stål, och själva drivningen sker vanligen på bakhjulet. En kedja överför kraften från tramporna till hjulet, och på många cyklar bromsar man genom att trampa baklänges. På andra cyklar har man istället handbromsar, handtag på styret som styr en klämma på varje hjul som i sin tur kniper åt om hjulen för att bromsa dem. De senaste åren har det blivit allt vanligare med skivbromsar av antingen mekanisk eller hydraulisk typ. Principen är densamma som på de flesta bilar och motorcyklar och fungerar genom att bromskraften överförs från ett handtag till bromsklossar i ett ok som sitter vid fram- och/eller bakgaffeln på cykeln. Bromsklossarna klämmer om en skiva (rotor) som fästs vid cykelns nav och följer hjulets rotation.

[redigera] Cykelns historia

Det påstås att uppfinnaren Leonardo da Vinci runt år 1500 skulle ha gjort en ritning av ett färdmedel med två hjul som man skulle ta fart med och sedan sitta på. Problemet med hans ritning var bara (som med så många andra av hans uppfinningar) att den helt enkelt var för avancerad att bygga vid den tiden. Den skulle också bli för dyr att utveckla eftersom den skulle vara helt i trä. Denna skiss har visat sig vara en förfalskning gjord av en munk under 1900-talet.

Runt år 1600 dök ett och annat rullande experiment upp. De flesta hade dock 3-5 hjul vilket gjorde dem tämligen svåra att styra samt dyra att tillverka. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom.

I slutet av 1700-talet konstruerade den franska greven de Sivrac föregångaren till cykeln. Den kallade han "célerifére" (snabblöparen). Cykeln var nästan helt gjord i trä och man tog sig fram på den genom att sittandes ta fart med fötterna och löpa. Det fanns inget styre utan man fick luta i sidled för att svänga, ungefär som på dagens motorcyklar.

År 1815 utvecklade den tyske baronen Karl Freiherr Drais von Sauerbronn ett fordon med ett slags handtag som satt fast i framhjulet så att man kunde styra. Denna maskin kallades för "Draisine". Carl von Drais uppfinning slog igenom internationellt, fast som en modefluga för rika. Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande.

År 1839-1842 satte Kirkpatrick MacMillan vevarmar på bakhjulet och hävstänger fram som på en trampbil.

År 1861 monterade Fransmannen Michaux vevarmar och pedaler på framhjulet. Om Michaux var först med detta är inte helt klart. En annan fransman, Pierre Lallement, påstås ha kommit på konstruktionen ungefär samtidigt. Lallement flyttade år 1863-64 till Amerika och tog då cykeln till USA.

År 1865-1870: För att öka hastigheten på maskinerna (man tävlade ofta i både hastighet och sträcka), gjorde man framhjulet allt större. Stålet fick även en allt större betydelse i produktionen av de första cyklarna.

I England vann cykeln i popularitet och år 1870 började den första serietillverkade "höghjulingen" helt i metall att produceras. James Starley fick den 11 augusti 1870 patent på sin "Ariel". Den vägde 22,5 kg. Detta var den första cykeln med normalt ekrade hjul. År 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar. Den främsta av dessa kan nog anses vara "Coventry Machinists Co". Framhjulen nådde en maximal storlek av drygt 60 tuma allt för att få maximal hastighet. Detta och det lilla bakhjulet gjorde att cykeln lätt tippade framåt. För att undvika detta utvecklas under denna period många varianter av höghjulingar med mindre hjul och med pedalerna sittande längre ner, med olika typ av kraftöverföring till framhjulet. Dock drev man fortfarande cykeln på det styrande framhjulet.

Damcykel från år 1900

Som kuriosa kan nämnas en amerikansk modell, "Star", som var en omvänd höghjuling. Det stora hjulet satt baktill och man hade det lilla styrande hjulet fram. Denna modell var dock väldigt svårcyklad, även om risken att tippa framåt om man körde på en sten eller liknande försvann.

År 1885: J.K Starley presenterade sin "Rover II". Nu hade cykeln fått nästan lika stora hjul fram och bak. Man styrde med det något större framhjulet och drev via en kedja till bakhjulet. "Säkerhetscykeln" var född.

År 1888: Nästa förbättring av cykeln tillkom av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt. Sonen hade nämligen klagat på att det var alldeles för hårt att cykla. Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Detta system patenterade J.B Dunlop 1888.

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana med, och under andra halvan av 1890-talet kan man säga att cykeln var färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann snabbt under perioden 1890-1895 och ersattes helt av säkerhetscykeln.

[redigera] Moderna cyklar

En modern cykel

I början på 1980-talet tillverkade ett svenskt företag cykeln Itera som till störta delen var gjord i plast. Cykeln blev dock en flopp.

Det som nu sker är en utveckling av frihjulsnav, växlar och tillbehör.

Växlar: cyklarna kan vara
- oväxlade (1 växel),
- med navväxel med tre till 24 växlar
- med utanpåliggande växlar (med vevparti (med 1-3 kugghjul) och kedjekrans (med upp till 10 kugghjul).
Bromsar: oväxlade och navväxlade cyklar har fotbroms. V-bromsar och skivbromsar används som komplement till fotbromsen, eller komplett bromssystem. Trumbromsar används i extrema fall (äldre tandem cyklar).

Vissa nya modeller går att få med trumbroms, bland annat anses en trumbroms på framhjulet minska risken för fastlåsning. I den anglosaxiska världen är fotbromsen ovanlig och anses svår att använda.

Ström till belysning: tre lösningar används: batteri, traditionellt dynamo som får energing via friktion mot däcket, eller navgenerator. I senaste modellerna har halogenlampor introducerats.
Ram: tidigare användes stålram, under sista tiden har aluminium blivit det vanligaste materialet. Tävlingscyklar har ram i kolfiber eller kolfiber/aluminium. Framgaffel, sadelstolpe och även vevparti i kolfiber är nu vanligt förekommande.

Brukscyklar har en vikt på 16-20 kg, medan racercyklar för tävlingsbruk väger drygt 7 kg (6,8 kg är minimumgräns för tävling enligt internationella cykel unionen UCI).

Posten använder 7000 cyklar för transport.