Alver
Wikipedia
Alver eller alfer (fornnordiska álfar, sing. álfr) är ett kollektiv övernaturliga väsen i nordisk mytologi. De uppträder aldrig enskilda, är aldrig namngivna och bilden av dem är ytterst splittrad och vag. Beroende på vilken beskrivning man fäster störst vikt vid kan de anses vara allt från gudomliga väsen jämbördiga asarna till mindre naturandar med blott lokalt inflytande. Ordet alf lånades in från fornisländskan mot slutet av 1700-talet, och uttalades då som alv. I enlighet med stavningsreformen 1906 ska ordet också stavas så, men många föredrar fortfarande den gamla stavningen, som innebär att uttalet hamnar närmare isländskans. Den inhemska utvecklingen av ordet är älva, som dock står i feminint genus.
Innehåll |
[redigera] Alver i fornnordisk mytologi
Enligt Snorres Edda finns det dels ljusalver (ljósálfar) som bor i himlen och är fagrare är solen, dels mörkalver (døkkálfar) som bor nere i jorden och är svartare än beck. Senare i samma verk talas det om Svartálfaheimr och svartálfar på ett sätt som gör det troligt att Snorre med svartalver menar vad som annars i den nordiska mytologin kallas för dvärgar (dvergar). Det kan också ha varit en influens från kristendomen med en god och en ond sida. Kopplingen mellan alver och ljus stärks av kenningen Alfrödul (Álfrǫðull), som användes om solen, samt av den förmodade etymologin (se nedan).
I den Poetiska Eddan förekommer formeln ása ok álfa (asar och alver) och förefaller betyda "alla gudarna". Eftersom asar och vaner annars tillsamman utgör den fornnordiska gudavärlden har det föreslagits att álfr åtminstone delvis är en synom till vanr (van). Man har även på grund av detta försökt att, liksom med vanerna, koppla ihop dem med fruktbarhet. Enligt Grímnismál (Grimnersmål) är Álfheimr namnet på vanen Frejs boning, men samma namn används i litteraturen även om flera andra orter eller områden, bland annat om ett rike vid Göta älv i nuvarande Bohuslän. "Alvernas furste" (vísi alfa) kallas för övrigt Völund i Vǫlundarkviða, vilket är särskilt besynnerligt med tanke på att denne även beskrivs som son till en samisk härskare (Finnakonungr).
I ett par sagor erhåller högt uppsatta män titeln "alv" efter att de dött. På grund av detta har man velat läsa in en förfaderskult i alverna. Det har föreslagits att diserna skulle vara kvinnliga förfädersandar och alver manliga sådana; detta är dock huvudsakligen spekulativt. Ofta återgiven är den episod i dikten Austrfaravísur (Österfaravisor) där en man vid namn Sigvat försöker få husrum i Värmland sent på hösten, men nekas av kvinnan som svarar i dörren, som förklarar att de håller ett blot till alverna (álfablót) och att kristna inte är välkomna.
I Kormáks saga beskrivs hur kämpen Torvard får ett svårt sår som inte vill läka, varpå hans hustru föreslår att han ska stryka blod på en sten under vilken alverna bor. Denna beskrivning är mera i linje med senare tiders isländska folktro, där alverna (álfafólk) närmast liknar vättarna i svensk folktro.
[redigera] Alver i andra mytologier
Väsen etymologiskt besläktade med de fornnordiska alverna förekommer även hos andra germanska folk. Det har föreslagits att etymologin ytterst kommer från en indoeuropeisk rot med betydelsen vit, som även finns i latinets albus (vit). Någon samgermansk föreställning är dock omöjlig att skönja, snarare blir bilden än mera oklar.
I Tyskland är Alp eller Alb detsamma som maran i svensk folktro. Ett väsen som orsakar sömnparalys. En del germanska personnamn har en alv-del i sig. Exempelvis Alfhild (Alv-strid), Alf och Alfred (Alv-råd). Alberich (Alv-erik) heter den karaktär i Nibelungenlied som kallas Andvare i Völsungasagan. På fornfranska utvecklades detta namn till Oberon.
I England nämns ælf redan i anglosaxiska texter som Beowulf, dock endast indirekt. Det förekommer exempelvis att nymfer indentifierats med alver i översättningar, till exempel sáe-aelfinne (sjöalv) för najad. I senare folktro är indentiteten för elves oklar. I William Shakespeares En midsommarnattsdröm förekommer elf som synonym till fairy (fe). Pilspetsar från stenåldern kallades ibland för elf-shots (alvskott), och alverna ansågs skada kreatur med dem.
[redigera] Älvor
Älvorna är de etymologiska ättlingarna till de fornnordiska alverna i svensk folktro, men den rent mytologiska kopplingen är ytterst oklar. Älvornas främsta roll är att blåsa sjukdomar på folk och fä. De förekommer även rikligt i dansk folktro, där de vanligen kallas elverfolk, men endast i ringa utsträckning i Norge. Elverpigen kallas i Danmark ett solitärväsen som är mycket likt det svenska skogsrået.
[redigera] Moderna Alver
Alver förekommer även rikligt i samtida fantasy. Detta är främst tack vare J. R. R. Tolkiens böcker, där alver (elves) har en framträdande roll. Tolkiens alver är mer mänskliga än gudomliga, om än odödliga, rättrådiga, i regel vackra och utrustade med god fysik och fina sinnen. De kan närmast ses som en vision av hur människan hade varit om hon inte hade gjort sig skyldig till syndafallet. De talar ett antal mycket noggrant konstruerade språk, främst quenya och sindarin. Inspiration till språken fick Tolkien främst från finsk grammatik och keltisk (walesisk) vokabulär. Fantasyalver efter Tolkien kännetecknas förutom rättrådighet och hög ålder ofta av långa och spetsiga öron. De uppvisar påfallande ofta de en keltisk influens, framför allt från de iriska väsena sídhe och tuatha dé danann. I rollspel och dataspel är alverna ofta uppdelade ett antal raser såsom högalver, skogsalver och mörkeralver (eller drow). I J. K. Rowlings böcker om Harry Potter förekommer husalfer som är påtagligt inspirerade av bröderna Grimms saga om Skomakaren och pysslingarna (eng. The Shoemaker and the Elves); och i serietidningen Elfquest av Wendy och Richard Pini är alverna inspirerade av de nordamerikanska indianernas kultur.
I USA, Kanada och Storbritannien anses jultomten ha alver som medhjälpare, motsvarande svenska tomtenissar.
