Alexander II av Ryssland

Wikipedia

Alexander II (ryska: Александр II Николаевич, Aleksandr II Nikolajevitj), född 17 april 1818, död 13 mars 1881 (mördad), var rysk tsar, kung av Polen och storfurste av Finland från 1855. Han var son till Nikolaj I av Ryssland och Charlotta, dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen, far till Alexander III av Ryssland.

Alexander fick under skalden Basil Sjukovskis och andra utmärkta lärares ledning en förträfflig och mångsidig bildning. Under det sista årtiondet av faderns regering deltog Alexander ofta i styrelsen, varjämte han i åtskilliga viktiga statsangelägenheter sändes till främmande hov. Såsom kansler för universitetet i Helsingfors (1826-55) skaffade sig Alexander god kännedom om finska förhållanden och vinnlade sig om att gå finnarnas önskningar till mötes och förlika dem med deras nya ställning.

Då Alexander 2 mars 1855 tillträdde regeringen, pågick ännu Rysslands krig med Osmanska riket och västmakterna, Krimkriget. Hans tronbestigningsmanifest tydde inte på att han skulle göra fredliga reformer till huvuduppgiften för sin regering. Under alltjämt nya rustningar tycktes hela Ryssland vara förvandlat till ett militärläger, och Alexander besökte själv krigsskådeplatsen. Emellertid skyndade han att avsluta kriget. Strax efter freden, som undertecknades i Paris 1856, kungjorde Alexander att hans bemödande såsom regent skulle bli att upprätthålla freden samt utveckla sitt folks andliga och materiella krafter.

Från alla håll yrkades på reformer, och första delen av Alexanders regering utmärktes av en mängd sådana, främst livegenskapens upphävande. Alexander utfärdade ett amnestidekret, varigenom deltagarna i 1825 års revolt och 1830-31 års polska resning dels fick sin ställning mildrad, dels fick återvända ur förvisningen. Han återupplivade Finlands statsskick genom att för första gången efter erövringen sammankalla lantdagen (1863) och genom lantdagsordningen (1869) tillförsäkra denna ett regelbundet inflytande. Mot Polen visade han i början stor försonlighet, men rysshatet blidkades inte, och Alexander lät genom greve Berg med omänsklig stränghet kväva det 1863 utbrutna upproret samt russificera landet.

Medan Alexander utvidgade sitt rike genom erövringar i Asien, intog han länge neutralitet under de europeiska förvecklingarna. Han dolde visserligen inte sina vänskapliga känslor för Preussen i dess krig med Österrike (1866) och Frankrike (1870-71), men gjorde personliga besök i Paris (1867, då han skymfades genom demonstrationer för Polen och var utsatt för polacken Berezowskis mordförsök) och i London 1873, sedan han för att lugna England förlovat sin dotter Maria med hertigen av Edinburgh.

Från och med 1872 inträdde ett hjärtligare förhållande till Österrike (konferenserna mellan Alexander samt kejsarna Vilhelm och Frans Josef under de följande åren, "trekejsare-förbundet"). Den panslavistiska rörelsen tvingade honom emellertid att överge neutraliteten samt till Serbiens och Montenegros hjälp angripa Osmanska riket år 1877. Han delade farorna med hären under den kritiska tiden i Bulgarien, tills Plevnas fall (december 1877) öppnade en rad av glänsande framgångar, som förde till freden i San Stefano.

Den betydliga minskning i fredsvillkoren, som gjordes på den av Bismarck ledda Berlinkongressen, minskade för en tid det intima förhållandet till Tyskland. Emellertid antog den av sociala missförhållanden närda jäsning, som pågått under Alexanders hela regering, efter kriget en allt fruktansvärdare karaktär. 14 april 1879 gjorde Solovin ett revolverattentat mot Alexander framför Vinterpalatset, 1 december samma år försökte man med minor spränga det kejserliga tåget emellan Livadia och Moskva, 27 februari 1880 inträffade en dynamitexplosion under kejsarens matsal i Vinterpalatset. Missmodig lämnade han nästan diktatorisk makt åt Loris Melikov för att återställa lugnet, och detta tycktes återställt genom en rad milda åtgärder från dennes sida. Men den terrororganisationen Narodnaja voljas (Folkviljan) exekutivkommitté förklarade i en proklamation Alexander dömd till döden, och fyra dagar sedan han undertecknat ett utkast till åtgärder för införande av en friare författning mördades han, 13 mars 1881, med explosiva bomber under en åktur på en av Petersburgs förnämsta gator.

Alexander var sedan 1841 gift med Maria Alexandrovna (förut Maximiliana Vilhelmina Augusta Sofia Maria), född 1824, död 1880, dotter till storhertig Ludvig II av Hessen. Som hans äldste son, Nikolaj, född 1843, dött 1865, efterträddes han av sin andre son, Alexander. Han efterlämnade dessutom fyra söner: Vladimir, född 1847, Alexej, född 1850, Sergius, född 1857, och Paul, född 1860. Hans enda dotter, Maria, född 1853, förmäldes 1874 med hertigen av Edinburgh. Alexander ingick några veckor efter sin första gemåls död morganatiskt äktenskap med furstinnan Jekaterina Michailovna Dolgorukov (född 1846), sedan 5 december 1880 prinsessa Jurjevskaja, som förut skänkt honom 3 barn.