The Rolling Stones

Wikipedia

Rolling Stones spelar för 1,5 miljoner människor på Copacabana. Bilden visar bara en del av publiken, som är den största bandet hittills haft.

The Rolling Stones är ett brittiskt rockband som bildades 1962–1963 i London.

The Rolling Stones räknas som en av de största rockgrupperna genom tiderna (möjligen bara överträffade av Led Zeppelin) och har inspirerat många andra rockgrupper och artister. På 1960-talet fanns två alternativ, att lyssna på antingen de lite mer oskyldiga och ”rena” Beatles eller de farliga, råa och oanständiga Rolling Stones. Rolling Stones uppnådde höjden av sin popularitet 1965–1975 och har sedan dess varit en stor dragkraft vad gäller turnerande runt om i världen.

Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik.

Gruppens frontfigur var i början allmusikern Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Mick Jagger över och har sedan dess varit gruppens största kännetecken.

[redigera] Från små klubbar till genombrott

Historien bakom Rolling Stones börjar 1961. Då träffade skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) och Tony Chapman (trummor).

Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet kommer från en blueslåt gjord av självaste Muddy Waters. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom de övriga inte överens med, han ersattes snart av en bekantskap till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gav sedan gruppen olika klubbframträdanden och skaffade sig status och rykte.

I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanen ända fram till sin död 1985. Senare samma år släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys Come On som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen I Wanna Be Your Man, trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.

Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Hollylåten Not Fade Away. I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var Tell Me. Tell Me släpptes som singel senare det året och blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev deras första hit i USA. Jaggers och Richards första egna kompositioner brukar dock med undantag för Tell Me räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt pop-hållet.

Deras cover på It’s All Over Now som kom senare 1964 blev deras första listetta i Storbritannien. Den följdes av två stora coverversioner av Howlin’ Wolfs Little Red Rooster och Irma Thomass Time Is On My Side. I samma veva kom topp-20 hiten Heart of Stone som brukar räknas som en av de första riktigt bra kompositionerna från Jagger/Richards.

Det var dock inte förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads som gruppen uppmärksammades på riktigt. Här fanns (I Can't Get No) Satisfaction och The Last Time som båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt på listorna i både Storbritannien och USA. Richards och Jagger hade bevisat att de kunde skriva egna låtar i och med detta, och de fortsatte som gruppens ledande kompositörer. Fortfarande spelades en hel del covers in, men det skulle inte dröja länge innan Stones hade nästan uteslutande egenproducerat material. Tidigare hade Brian Jones varit mer huvudfigur i gruppen, men nu tog alltså Jagger och Richards över totalt.

Gruppen började lämna sina starka blues-rötter för ett mer hårt, men ändå starkt blues-inspirerat rocksound. Framgångarna med Satisfaction följdes av en serie likasinnade egenskrivna rocklåtar som Play With Fire, 19th Nervous Breakdown, Get Off of My Cloud, och Have You Seen Your Mother, Baby, Standing in the Shadow?, men även ballader som As Tears Goes By, vilken för övrigt var den första låten som Jagger/Richards skrev tillsammans.

[redigera] Pop och psykedelia

På albumen som följde kom nu mycket material att komma från Richards/Jagger. På följande album Aftermath (släppt 1966) bestod materialet enbart av sånger från dem. På det här albumet kan gavs Brian Jones intresse för utländsk musik en del utrymme, och han hanterar skickligt en rad instrument. Han spelar till exempel sitar i den mellanöstern-färgade listettan Paint It, Black, och marimba i Under My Thumb. Albumet Aftermath släpptes som många andra Stones-album från perioden i olika versioner i USA och Storbritannien. Paint It, Black var hiten på den amerikanska utgåvan, i Storbritannien var där istället Mothers Little Helper som handlade om en överstressad mor som brukade piller. Den blev en minst lika stor hit.

Aftermath följdes upp 1967 av albumet Between the Buttons en skiva där gruppen hämtat inspiration från brittiska band som The Kinks, och resultatet blev gruppens hittils mest poporienterade album. Hits blev det ändå med balladen Ruby Tuesday och den utmanande Let’s Spend the Night Together. I februari det året blev både Keith Richards och Mick Jagger arresterade för brukande av marijuana efter att polisen hade hittat cannabis, och kort därefter även Brian Jones. Rolling Stones kom alltså att bli inaktiv som grupp under sommaren 1967 då den psykedeliska musiken fullkomligt tog över musiklandskapet. Skivbolaget ruschade under tiden ut ett album kallat Flowers som bestod av några hitsinglar, albumspår, och annat överblivit studiomaterial. Trots att det var ett oorganiserat album blev det en stor framgång.

När uppståndelsen lagt sig började också Stones med Richards i spetsen sikta in sig på mer psykedeliskt material, främst som ett svar på Beatles Sgt Pepper. De släppte sin första psykedeliska singel Dandelion/We Love You på hösten 1967. We Love You var starkt färgad av tiden i fångenskap efter drog-arresteringen. Till exempel hörs i början av låten hur en gallerdörr slås igen. På den låten medverkade också Paul McCartney och John Lennon som bakgrundssångare. Det var ett slags tack för att Jagger medverkat på deras All You Need Is Love tidigare samma år.

I november 1967 kom albumet Their Satanic Majesties Request. Albumet innehöll låtar med afrikanska rythmer och hela orkestrar. Mycket av materialet var trippigt och lätt, absolut inte troget deras råa blues-rock sound. De kom aldrig att göra något liknande igen. Även om mottagandet var svalt, fick Stones några hits med albumet, däribland She’s A Rainbow och 2000 Light Years From Home. Gruppen har senare tagit avstånd från albumet som ett snedsteg i en tid med mycket drogmissbruk. 2000 Light Years From Home tillhör dock en av sångerna som gruppen fortfarande framförs ibland, och den brukar räknas som en av de bättre låtarna från albumet. Efter detta psykedeliska äventyr ersattes managern Andrew Loog Oldham med Allen Klein.

[redigera] Åter till rötterna

Redan 1968 var gruppen tillbaka på det gamla spåret igen med det hyllade albumet Beggars Banquet som innehöll rocklåtar som Street Fighting Man och Sympathy for the Devil. Att gruppen gick över till ett mer rockigt sound, och Mick Jaggers och Keith Richards ökade dominas över gruppen gillades inte av Brian Jones. Hans drogmissbruk gjorde honom svår att arbeta med. Brian Jones fick lov att lämna gruppen i maj 1969 efter att knappt ha medverkat på albumet Beggars Banquet. Endast två månader senare, när Jones just ersatts med Mick Taylor hittades den forne bandledaren drunknad i sin egen swimmingpool på Cotchford Farm, Jones hem sedan november 1968. Orsaken till detta sägs ha varit att hans allt för vilda liv resulterat i en urusel kroppshälsa. Det har också spekulerats i att han blev mördad.

Hösten 1969 gav sig gruppen, stärkta av nye virtuosen Taylor och de senaste skivframgångarna (inte minst senaste singeln Honky Tonky Women, som släpptes i juli), ut på den första Amerikaturnén sedan 1966 — en triumfartad comeback som även gav upphov till det numera klassiska epitetet The Greatest Rock ’n’ Roll Band in the World. Avslutningen blev en tidstypisk gratisfestival på racingbanan i Altamont utanför San Francisco, tillsammans med bl.a. grupperna Jefferson Airplane och Santana. Evenemanget slutade dock i tragedi när Hells Angels, som var inhyrda vakter, knivdödade en man i publiken och misshandlade festivalbesökare och artister. Från denna turné släppte gruppen 1970 live-albumet Get Yer Ya Ya’s Out som anses vara gruppens bästa live-album. Det albumet blev det sista gruppen gav ut på skivbolaget Decca. Gruppen startade sedan sitt eget bolag Rolling Stones Records med den kända ”lipande munnen”-logos. Samma år gjordes också en framgångsrik Europaturné med premiär i Malmö i Sverige.

Gruppens, omgivningens och framförallt Keith Richards tilltagande drogmissbruk färgade av sig på låtarna som skulle komma tiden efter detta, inte minst på klassiska albumet Sticky Fingers 1971 med Brown Sugar och Wild Horses som största låtar. Samma år flyttade gruppen, efter en kort avskedsturné i England, till södra Frankrike för att undkomma skattetrycket i hemlandet, och fortsatte i Keith Richards villa, inspelningarna av vad som skulle bli bandets nästa skiva Exile on Main St. En av de mest kända besökarna var amerikanske countrylegenden Gram Parsons.

Året därpå, 1972, släppte gruppen dubbel-LPn Exile on Main St.. Detta album ses idag som en höjdpunkt i gruppens produktion och en klassiker inom rockmusiken. På detta album blandade Stones skickligt och innovativt stilar som rock, blues, country och gospel men fick till en början relativt sval kritik. Sommaren samma år följde gruppens största, mest välorganiserade och mediauppmärksammade Amerikaturné dittills. Med Mick Taylors solospel väl integrerat i bandets nya sound tillsammans med piano och blås blev den ännu en musikalisk och ekonomisk triumf som fortsatte i Australien och Nya Zeeland i början av 1973 och senare, under hösten, i Europa. En planerad liveplatta uteblev dock på grund av kontraktsproblem med bandets tidigare etikett och manager. Problem hade också sakta börjat uppstå som följd av det tilltagande drogmissbruket, fortfarande främst hos Keith Richards, som av media beskrevs som ”elegantly wasted” och befarades dö vilken dag som helst.

Tiden efter att albumet Exile on Main St. släppts började gruppen falla isär. Albumen som gjordes senare delen av 1970-talet tillhör inte de mest inspirerande de gjort. Goats Head Soup (1973) och It’s Only Rock ’N Roll (1974) sålde bra men fick ett ljumt mottagande av kritikerna. År 1974 lämnade Mick Taylor stenarna med officiella uttalanden om viljan att göra något annat, i verkligheten förstärkt av drogproblem och musikaliska och upphovsrättsliga dispyter med gruppens ledare och låtskrivare Mick Jagger och Keith Richards. Han ersattes av gitarristen Ron Wood, som blivit kvar i Stones sedan dess. Ett av gruppens enligt många mer fokuserade album från 1970-talet var hårda och avskalade Some Girls som kom 1978. Med hiten Miss You som största dragplåster innebar den en comeback för gruppen och de var åter i rampljuset, inspirerade av punk och disco. Richards hade dessutom blivit kvitt drogberoendet i sista stund, som följd av en hotande livstidsdom efter att 1977 ha arresterats med en stor mängd heroin i Toronto. Richards undgick fängelsestraff mot att han förutom rehabilitering genomförde en välgörenhetskonsert för blinda, vilket tillsammans med bl.a. Ron Wood genomfördes 1979 med sidogruppen The New Barbarians.

Tattoo You från 1981, innehöll den stora hiten Start Me Up.

Efter en lång tids osämja, halvdant organiserade album och försök till solo-karriärer på 1980-talet kom gruppen igen och började på 1990-talet turnera tillsammans. Sedan 1993 dock utan Bill Wyman som lämnade gruppen för att bland annat ägna sig åt familjen och andra hobbies. Rolling Stones fortsatte som fyra, med extramusikern Darryl Jones på bas, och släppte 1994 det bland fansen populära albumet Voodoo Lounge. 1997 följdes den av Bridges to Babylon. Darryl Jones spelar fortfarande med bandet, han är med på den nya turnén och kan även ses i videon "Rough Justice".

Rolling Stones fortsätter att turnera världen runt, och trots att medlemmarna nu är äldre herrar, Jagger till och med adlad, svänger det ännu om dem. Sommaren 2006 ställde bandet in sin spelning i Göteborg efter att Keith Richards hade "ramlat ner från en palm" och fått en hjärnblödning. Det är osäkert om bandet kommer att fortsätta, Richards kan ha fått men för livet.

[redigera] Diskografi

[redigera] Album

Både studio- och live-album. Album med markeringen ”*” kom ut i flera versioner (det vill säga i en brittisk och en amerikansk version). Album med ”US”-beteckning släpptes speciellt för USA-marknaden.

[redigera] EP

• The Rolling Stones (EP), (januari 1964)
• Five by Five (EP) (14 augusti 1964)
• Got Live If You Want It! (EP) (11 juni 1965)

[redigera] Samlingsskivor (urval)

• Big Hits (High Tide and Green Grass) * (släppt april 1966 i USA, 4 november 1966 i Storbritannien)
• Through the Past, Darkly (Big Hits Vol. 2) * (1969)
• Hot Rocks, 1964-1971 (1972)
• More Hot Rocks (Big Hits and Fazed Cookies) (1972)
• Rolled Gold: The Very Best of the Rolling Stones (1975)
• Metamorphosis (1975)
• Rewind (1971-1984) (1984)
• Singles Collection: The London Years (1989)
• Forty Licks (2002)
• Singles 1963-1965 (2004)
• Singles 1965-1967 (2004)
• Singles 1968-1971 (2005)

[redigera] Filmer

• Gimme Shelter, dokumentär om Stones USA-turné 1969.
• The Rolling Stones: Live in Hyde Park, även känd under titeln "Rolling Stones - The Stones in the Park" (1969)
• Sympathy for the Devil (1968, Jean-Luc Godard)
• Let's Spend the Night Together (1982, Hal Ashby)
• 25x5: The Continuing Adventures of the Rolling Stones (1990, Nigel Finch)
• The Rolling Stones: Live at the Max (1990, Christine Strand, Julien Temple)
• The Rolling Stones: Rock and Roll Circus (1968, Michael Lindsay-Hogg)
• The Rolling Stones: Voodoo Lounge (1994)

   

[redigera] Externa länkar

• Svensk sida om Rolling Stones
• Gered Mankowitz: The Rolling Stones - Out of Their Heads. Photographs 1965-67 and 1982. [ISBN 389602664X]
• Svensk sida om alla skandinaviska gig, och ett gäng skandinaviska Rolling Stones-fanatiker
• Fansajt
• The Rolling Stones Lyrics