The Clash
Wikipedia
The Clash, brittiskt punkband bildat 1976, splittrat 1983.
| Rockhistoria |
|---|
|
| Portaler |
Innehåll |
[redigera] Bandet
Deras första två album är punk, London Calling och Combat Rock är mer rock. London Calling och Sandinista! blandar flera olika musikstilar. The Clashs musik är energifylld och texterna handlar om livet i 70-talets London med rasmotsättningar och kravaller. Gruppens tidiga fas kan jämföras med punkband som Sex Pistols och det svenska Ebba Grön (som spelat många covers på The Clash). De flesta låtarna skrevs av paret Strummer-Jones.
[redigera] Historia
Mick Jones hade ett band kallat London S.S., vars manager var Bernard Rhodes, "Bernie", som sedan skulle bli The Clashs manager. Strax innan detta band splittrades provsjöng även Paul Simonon utan att bitarna föll på plats. Efteråt kom de fram till att starta om med ett nytt band. Mick skulle lära Paul att spela gitarr, men då han aldrig spelat det förr så orkade han aldrig lära sig det fullt ut. Istället spelade han bas.
De skaffade sig även en gitarrist, Keith Levine, och en trummis, Terry Chimes (även kallad Tory Crimes). Mick och Paul mötte Joe Strummer något senare och Bernard frågade honom om han ville gå med i bandet. Joe hade vid denna tid ett eget band (The 101'ers, som spelade pubrock) och hade större musikalisk erfarenhet än de andra. Joes riktiga namn var John Mellor, men han gick under en tid under namnet "Woody" Mellor. Innan John/Woody lämnade 101'ers för The Clash 31 maj 1976 hade han bytt namn till Joe Strummer. Keith lämnade senare bandet för att de andra inte tyckte att han var tillräckligt involverad. Något senare gick även Terry Chimes ur. Nu bestod bandet av Mick Jones, Paul Simonon och Joe Strummer.
Paul föreslog namnet The Clash ("sammanstötning") efter att ha läst i tidningarna om upplopp. De spelade in sitt första album, The Clash 1977. Skivan gavs ut på skivbolaget CBS, vilket var kontroversiellt i punkkretsar. Punkfanzinet Sniffin' Glue levererade det senare berömda citatet "Punken dog den dag då The Clash skrev på för CBS". Klassiska låtar från denna tid är "White Riot", "London's Burning" och "White Man in Hammersmith Palais". I april gick Nicky "Topper" Headon med i Clash. Deras andra platta, Give 'Em Enough Rope, blev en hit och gick upp på andraplatsen på den brittiska topplistan. Producent var hårdrocksproducenten Sandy Pearlman, som producerat bl a Blue Oyster Cult, och produktionen är omdiskuterad. Den spred dock ut Clashs musik till många nya fans. Till en redan stark låtkatalog adderades nu kanonlåtar som "Tommy Gun" och "Safe European Home" (den sistnämnda om Joes och Micks första besök på Jamaica).
Men deras bästa platta (enligt kritikerna) blev den tredje, London Calling, som rankas som det bästa albumet under hela 80-talet (egentligen missvisande, eftersom skivan ursprungligen gavs ut 1979) och ett av de bästa rockplattorna genom tiderna. Här som på andra skivor skrev Joe Strummer och Mick Jones de flesta låtarna. Starka låtar är titellåten, som tillsammans med "The Clampdown" också blev singlar, samt "Jimmy Jazz", "Rudie Can't Fail", "Hateful", "The Card Cheat", "Spanish Bombs" och "Lost in the Supermarket". Den avslutande låten, Mick Jones' "Train in Vain", kom in på ett så sent stadium att den inte angavs på originalskivomslaget. Paul Simonon bidrog med en The Harder They Come-inspirerad reggae-låt, kallad "Guns of Brixton". Skivan producerades av den egensinnige Guy Stevens, som tidigare varit producent åt Micks favoriter Mott the Hoople. Stevens' sätt att bidra till energin vid inspelningen var att hoppa upp och ned framför musikerna samt att kasta stolar, en arbetsmetod som framskymtar i DVD:n som släpptes med jubileums-CD:n 2004.
Den fjärde plattan var Sandinista! som var ett trippelalbum på 2 timmar och 24 minuter, detta trots att singeln som föregick skivan - den reggaedoftande "Bankrobber" - inte var inkluderad. Att Clash gav ut så många album, sades vara orsakat av vilja att bli fria från CBS. Både London Calling och Sandinista! var fördelaktigt prissatta. Efter det kom Combat Rock som var det sista albumet med Mick Jones och Topper Headon. Skivan innehåller bl a hitsen "Should I Stay or Should I Go" och "Rock the Casbah". Mer representativ för Joe Strummers politiska låtskrivande är första singeln, "Know Your Rights". En annan stark låt är den suggestiva "Straight to Hell". Clash släppte sitt sista album, Cut the Crap, 1985, med bara Joe Strummer och Paul Simonon kvar från det ursprungliga gänget (skivan ströks efteråt från deras officiella diskografi). Till skillnad från tidigare skivor möttes denna skiva av enhälligt negativ kritik. Singeln "This is England" är dock en klar ljuspunkt.
Efter Clash startade Mick Jones ett nytt band, Big Audio Dynamite, med bl a DJ:n och videoregissören Don Letts. Joe Strummer gjorde ett gästspel som medlåtskrivare. Joe och Paul var också med i en BAD-video där de spelade poliser. BAD spelade rock mixad med dansmusik och olika inspelade loopar. Dansmusik hade även kommit att bli en del av senare perioders Clash("This is Radio Clash", rap-låten "The Magnificent Seven"). Joe Strummer spelade ett tag med irländska folkrockarna The Pogues, efter att originalsångaren Shane McGowan lämnat det bandet. Joe har även gjort filmmusik, till Alex Cox's "Walker", "Black hawk down" och "Straight To Hell". År 1989 spelade Joe med i Jim Jarmusch's film "Mystery Train". De sista åren av sitt liv spelade han in skivor och turnerade med kompbandet The Mescaleros. Musikstilen kan sägas ligga främst åt världsmusik-hållet. Han avled av en hjärtattack i december 2002. Bara någon vecka dessförinnan hade Joe återförenats på scen med Mick Jones i en stödgala för brandmän. Paul Simonon har i tiden efter Clash främst ägnat sig åt målning.
Samtliga originalmedlemmar intervjuades av Don Letts i dennes film om bandet, "Westway to the World".
[redigera] Medlemmarna
- Joe Strummer (född 1952 i Ankara, Turkiet, död 2002) sång & gitarr
- Mick Jones (född 1955 i London, England) sång & gitarr
- Paul Simonon (född 1956 i London, England) sång & bas
- Topper Headon (född 1955 i Bromley, Kent, England) trummor
[redigera] Diskografi
[redigera] Album
- 1977 - The Clash [UK]
- 1978 - Give 'Em Enough Rope
- 1979 - The Clash [US]
- 1979 - London Calling
- 1980 - Sandinista!
- 1982 - Combat Rock
- 1985 - Cut the Crap (Struken ur den officiella diskografin)
[redigera] Samlingsalbum, specialutgåvor m.m.
- 1980 - Black Market Clash (B-sidesamling)
- 1988 - The Story of the Clash (Samlingsalbum)
- 1991 - Clash on Broadway (Box, 3 CD)
- 1993 - Super Black Market Clash (Utökad B-sidesamling)
- 1996 - The Singles (Singelsamling)
- 1999 - From Here to Eternity: Live (Liveinspelningar 78-82)
- 2003 - The Essential Clash (Samlingsalbum)
- 2004 - London Calling - 25th Anniversary Edition (Inkl DVD med intervjuer och filmklipp från inspelningen)
