Svenskt Diplomatarium
Wikipedia
Svenskt Diplomatarium är en samling mycket gamla svenska skrifter förvarade på Riksarkivet. För information om diplomatarium i allmänhet och i andra länder v.g. se även huvudordet diplomatarium.
Innehåll |
[redigera] Enskilda samlingar
De första svenska diplomatarierna samlades av privatpersoner, till exempel
- biskop Hans Brask (1464-1538)
- Erik Sparre
- Hogenskild Bielke (1538-1605).
- Arrhenius-Örnhiälms[1] avskrifter av kyrkliga handlingar och påvebullor i 14 band
- Peringskiölds[2] Bullarium, kungabrev, Pietas arctoa (testamenten och gåvobrev)
- Hadorphs[3] samlingar
- Erik Benzelius d. y.[4] gjorde samlingar till ett kyrkligt diplomatarium, Repertorium benzelianum (utgiven av Johan Henrik Lidén[5], 1791)
- Nils Reinhold Brocmans[6] ofullbordade Opus diplomaticum Sueciæ
[redigera] Det första nationella diplomatariet
Sven Lagerbring (1707-02-24--1787-12-05) tog initiativ till ett svenskt Corpus diplomaticum vilket senare utvecklades av Karl Gustaf Nordin (1749-01-02--1812-03-14) och Erik Mikael Fant.[7]
E.M. Fant framlade redan 1778 i Stockholms lärda tidningar en stort upplagd plan för utgivning av källskrifter till Sveriges historia, omfattande inte endast ett diplomatarium, utan även en samling av den svenska medeltidens historiska anteckningar och krönikor. I flera småskrifter gjorde han förarbeten för ett diplomatarium. K.G. Nordin fick 1781 tjänstledighet från sin lektorsbefattning i Härnösand för att uteslutande arbeta på ett sådant Corpus diplomaticum, omfattande både urkunder och historiska skrifter men han hade inte tillräckligt med tid. Den senare delen av planen började omsider förverkligas i det av E.M. Fant år 1818 utgivna första bandet av Scriptores rerum svecicarum medii ævi (Skrifter från svensk medeltid).
Slutligen lyckades Johan Gustaf Liljegren intressera några hävdaforskningens vänner, bland andra Gustaf Vilhelm af Tibell[8], Jakob Adlerbeth[9], Klas Livijn[10] och Leonhard Fredrik Rääf[11], för utgivandet av en fullständig, kronologiskt ordnad, samling av medeltidsurkunder rörande Sverige.
1829 kunde han ge ut första bandet av Svenskt diplomatarium, ett verk, som alltifrån sin början visat sig vara av oskattbart värde för kännedomen om Sveriges äldre historia, odling och språk. Liljegren utgav även andra bandet. Efter hans död övertogs arbetet av arkeologen m.m. Bror Emil Hildebrand, som år 1865 hade gett ut band 3-5 och hunnit till och med 1347. Sedermera övergick utgivningen till Riksarkivet, som för detta ändamål fick en donation av greve K.E.L.Y. Posse, och 1875 påbörjades en ny serie, från 1401, under redaktion av K. Silfverstolpe. (se nedan under Idag hos Riksarkivet).
[redigera] Liknande mindre diplomatarier
Ett arbete av samma slag som Svenskt diplomatarium, men av mera begränsat omfång, är Diplomatarium dalekarlicum, en urkundssamling rörande Dalarna, utgiven av Karl Gustaf Kröningssvärd[12] och Johan Henrik Lidén (1842-53)[5]. År 1900 började Lauritz Weibull[13] ge ut Diplomatarium dicecesis Lundensis (Lunds ärkestifts urkundsbok), av vars tredje del tre häften utkommit (före 1910), och 1901 gav han ut Diplomatarium civitatis Malmogiensis ("Malmö stads urkundsbok), första häftet.
[redigera] Idag hos Riksarkivet
Svenskt Diplomatarium är en särskild samling hos Riksarkivet. Huvudkartoteket finns numera tillgängligt gratis via Internet[14] och omfattar 40 000 brev med moderna sökmöjligheter. Texterna ges även ut vetenskapligt i serien Svenskt Diplomatarium (Diplomatarium Suecanum) där texterna är transkriberade, tolkade och sammanfattade på modernt språk samt kommenterade och försedda med historiska och källkritiska noter. Utgivningen startades redan 1829 av Johan Gustaf Liljegren och andra har sedan givit ut nya häften. Hittills har man hunnit ge ut brev fram till 1375.
Samlingen är vår främsta källa för information om svensk medeltid. De flesta dokumenten är original från medeltiden på pergament eller papper men det ingår även senare avskrifter. Många av breven är mycket vackra och försedda med undertecknarnas sigill som under medeltiden för högreståndspersoner oftast lades i en (förgylld) (silver) metallkapsel som fästes vid dokumentet med en tvinnad tråd eller band. Många sigill är snidade i trä eller stämplade i vax eller lack.
[redigera] Källor
- Svenska Akademiens Ordbok [SAOB]
- Nordisk Familjebok, Uggleupplagan
- ^ Claudius Arrhenius-Örnhiälm, kyrkohistoriker (1627-12-22--1695-05-19)
- ^ Johan Peringer (1654-10-06--1720-03-24), adlad Peringskiöld 1693
- ^ Johan Hadorph (Hadorphius) (1630-05-06--1693-07-12)
- ^ Erik Erici Benzelius (1675-01-27--1742-09-23), ärkebiskop
- ^ [a b] (1741-01-06--1793-04-23), lärd, mecenat, donator
- ^ (1731-1770)
- ^ (1754-01-09--1817-10-23), samlade Corpus historicorum et diplomatum
- ^ (1772-05-12--1832-03-08), friherre, militär, ledamot av Krigsvetenskapsakadmien och Vetenskapsakademien
- ^ (1785-05-21--1844-09-02), friherre, fornforskare, grundare av Götiska förbundet
- ^ (Klaus Liwin (1781-11-12--1844-10-12), författare, ämbetsman, stiftade 1803 sällskapet W.W. (Vitterhetens Vänner)
- ^ (1786-09-18--1872-06-09), adelsman, riksdagsman, kulturhistoriker
- ^ (1786-01-19--1859-09-06), samlare, skriftställare
- ^ Lauritz Ulrik Absalon Weibull (1873-04-02--1960), professor i historia
- ^ Riksarkivet/Diplomatariet webbplats
