Snapphanar

Wikipedia

Snapphanar var det skällsord den svenska krigsledningen på 1600-talet använde om de styrkor som kämpade på danskarnas sida i de dansk-svenska krigen under perioden, framförallt under skånska kriget 1675-1679. De som den svenska krigsledningen då kallade för snapphanar, men som senare historieskrivning velat visa vara mer komplex, kan sägas ha utgjorts av tre olika kategorier. En kategori var de skåningar (och danskar) som tog värvning i något av de friskyttekompanier som organiserades på order av den danska kungamakten. Dessa kompanier var ridande förband på 100-200 friskyttar som opererade över stora områden och främst angrep den svenska arméns försörjningslinjer. Den andra kategorin var helt vanliga bondeuppbåd, där den skånska befolkningen tog till vapen mot annalkande svenska styrkor, denna kategori förekom endast i inledningsskedet av kriget. Den tredje kategorin var de egentliga snapphanarna, det vill säga simpla stråtrövare som strök omkring i skogstrakerna. Deras plundringar riktade sig inte bara mot den svenska armén utan dessutom (och i en större utsträckning) mot den skånska, halländska, småländska och blekingska civilbefolkningen. Även friskyttarna var tvungna att ordna sin försörjning genom kontributioner från civilbefolkningen, vilket med tiden blev en stor börda för de bönderna i gränsområdena och innebar att skillnaden mellan friskyttar och snapphanar försvann allteftersom kriget fortskred.

[redigera] Ordet snapphane

Det finns olika teorier om var ordet kommer ifrån. En del hävdar att ordet ursprungligen kommer av schnappen på tyska, dvs "röva bort", andra hävdar att det har att göra med de bössor som var vanliga bland snapphanarna, medan andra uppmärksammat att medellågtyskans ord Snaphane betyder just "(beriden) stråtrövare" och verkar vara ett direkt lån. Sten Skansjö, docent i historia, verksam vid högskolan i Kristianstad och aktiv i forskningsprojekt stödda av UNESCO, påpekar att snapphane användes som ett skällsord synonymt med stråtrövare redan 1558 av Gustav Vasa. Skansjö menar också att danska samtida historiker skiljde mellan friskyttar och stråtrövare, i motsats till de svenska, vilka inte gjorde någon distinktion på den tiden. Alla infångade motståndare kallades snapphanar och blev utsatta för samma skoningslösa behandling i häradsrätterna. Bönder som blev rannsakade i rätten dömdes till döden även för samröre med misstänkta snapphanar.

[redigera] Avrättning av snapphanar

Dödsdomarna verkställdes snabbt genom hängning eller halshuggning, i många fall föregånget av rådbråkning, vilket bestod i krossande av armar och ben med ett vagnshjul, och följt av styckning. Vanligen avslutades rådbråkningen med stegling på hjul då man flätade in kroppen i ekrarna på ett stort trähjul som hängdes upp till allmän beskådan. Ett samtida vittnesmål av hur behandlingen kunde gå till av de snapphanar som blev tillfångatagna levande i en by kommer från Vä år 1677. Friskyttar som gripits där sattes först i arbete med att göra rent i avträden med bara händerna och sedan med att flå döda hästar, innan de överlämnades till sina bödlar och fick "armar och ben krossade, sedan bröstkorgen, varpå kropparna styckades och bands på steget och hjul"¹. Ett annat samtida vittnesmål kommer från kyrkoherden Stehn Jacobsen som skrev i sitt verk Den Nordiske Krigs Krönicke: "Når de svenske uti denne vinter (1678-79) finge fat på nogle snaphaner, då pinte de dem först grueligen, brände dem under födderne med gloende jern og satte dem siden en spidz indved deras ende og ud ved deres nase. Derefter sloge de dem fast til et trä med et söm igennem begge deres händer över deres hoved og lod dem hänge, til de döde."

Andra metoder klarlagda genom forskning av Skansjö, Sixten Svensson, Herman Lindqvist och andra² var tortyr följd av avlivning med vad Herman Lindqvist kallar följande "raffinerade metoder": Antingen spikades fången upp levande på kyrkdörren eller också "spetsades han levande på en glödande järnstång, med spetsen införd under skinnet vid ryggslutet och upp längs ryggraden". Där fick han hänga "allom till skräck och varnagel", ett ofta använt uttryck i dåtidens förmaningar till befolkningen. Om snapphanar infångades av svenskarna gick de således ett grymt öde till mötes. Syftet var att skrämma och varna andra för vad som kunde hända med den som satte sig upp mot övermakten.

[redigera] Snapphanar i historieskrivningen

Bland nutida forskare som kartlagt källmaterial angående snapphanarna märks främst Sten Skansjö, som utöver sin akademiska bana också är redaktör på Nationalencyklopediens redaktion för medeltidsarkeologi. Hans bok Skånes historia belönades 1998 med Lengertz kulturpris för bästa skildring av Skåne. Som väntat har synen på snapphanar skiftat radikalt i historieskrivningen genom tiderna och ofta gett upphov till livliga debatter. Orsaken är att begreppet är något diffust eftersom det representerar tre olika kategorier, vilket beskrivits ovan. Andra nutida verk är Snapphaneboken av K Arne Blom och Jan Moen, och Snapphanarna av Alf Åberg, tidigare chef för Krigsarkivet i Stockholm, vilka ger olika syn på snapphanarna. Åberg har fått utstå kritik för att vara alltför okritisk mot den svenska krigsmakten. Han menar bland annat att distinktionen mellan snapphanar och friskyttar i praktiken är omöjlig att upprätthålla då båda grupperna hade i princip samma rekryteringsbas och uppförde sig lika illa mot civilbefolkningen. Från den svenska krigsmaktens sida blev följden av denna brist på praktisk distinktion mellan stråtrövare och friskyttar att friskyttarna inte ansågs skyddade i några konventioner gällande behandlingen av krigsfångar, och att tortyr, rådbråkning, stegling, hängning och styckning mm, därför ansågs rättfärdigat. På grund av ett återutgivningsfel, eller en brist på faktakontroll, påstås det i samlingsverket Sveriges historia del 5 att det var snapphanarna som brände ned Örkeneds socken. Åberg har i andra artiklar och böcker angett att det faktiskt var de svenska trupperna som brände socknen. Faktafelet som utpekar snapphanar i skövlingen av Örkened finns för övrigt även i nyutgåvan av femtonbandsverket Sveriges historia (1983) vol. 7 s. 126.

Ett dokument som i dag bevaras i Riksarkivet visar att det i själva verket var Karl XI som gav ordern att alla män i Örkened som kunde bära gevär skulle dödas, endast kvinnor och barn förskonas, djur och annat av värde bäras iväg och gårdarna brännas ner, varefter resten av socknen skulle skövlas.³ Detta återspeglas också i dagbokboksanteckningar skrivna av översten Nils Skytte, en av officerarna som deltog i den svenska kampanjen: "22 (april 1678) ryckte vi upp att efter order uppbränna hela Örken socken, hvilka order också lyda att ihjälslå allt manskön emellan 15 och 60." Resutatet denna dag, enligt dagboken, var tre byar jämnade med marken, nämligen "Kärraboda, Räftofta, Smålatorp" och i Månstorp, "2 möllor och 1 hus, dertill en gammal bonde caputerades". Befolkingen hade flytt till skogs och på plats fanns endast en gammal bonde. Dagen därpå skriver Skytte i sin dagbok om förintelsen av "Grefveboda, Södra Hafhult, Norra Hafhult, Trolsatorp, Tjufön, Rumpebo, Kjättebo, Ulfshult, Torshult, Hanshult."⁴

En akademisk avhandling i ämnet är inom kort att vänta av historikern Jojan Vadebring vid Europauniversitetet i Florens.

[redigera] Kända snapphanar

[redigera] Se även

[redigera] Fotnoter

1. Dokumentet är beskrivet i Herman Lindqvists Historien om Sverige – storhet och fall. Se också "Källor till 1600-talet", Öresundstid.

2. Se sammanfattningen i artikeln Straffen mot 'snapphanarna', Terra Scaniae.

3. Citerat i Herman Lindqvists bok Historien om Sverige – storhet och fall. I kungens instruktion till överstelöjtnant Gustav Hedefelt angående Örkened står det: "...låter han i hela socknen nederhugga allt mankön, som kan gevär bära, skonar allenast kvinnokön och barnen men bränner upp gårdarna sedan boskapen och viktualiepersedlarna äro utburne och salverade, givandes allt övrigt vad där finnes till skövling, dock att allt sker med god ordning för att Kungl.Maj:s rätta intention genom flykt icke eftersatt varder". Beskriven i Källa 14, Öresundstid.

4. Skyttes dagbok finns tillgänglig i avskrift på Malmö Stadsbibliotek. Citerad i Herman Lindqvists bok Historien om Sverige – storhet och fall.

[redigera] Litteratur

Kim Hazelius, De Kallades Snapphanar.. Bokpro Bjärnum 2006 (ISBN 9189336402).
K Arne Blom, Jan Moen, Snapphaneboken.
Palle Lauring (1952). Danmark i Skåne. Stockholm: Berghs förlag, 1999 (ISBN 9150213687).
Herman Lindquist (1995). Historien om Sverige – storhet och fall. Norstedts Förlag, 2006 (ISBN 9113015354).
Mats Olsson (2001). "Att icke understå sig att lämna sina hemman: Om bondeklassens frihet och adelns dominans i Skåne". Historisk Tidskrift, 2001 (1): 5-28. ISSN: 0345-469X.
Sixten Svensson (2005). Sanningen om snapphanelögnen. (ISBN 9197569518).
Sten Skansjö (1997). Skånes historia. Lund (ISBN 9188930955).
Alf Åberg, (1951).Snapphanarna.Stockholm: LTs Förlag.
Alf Åberg (1994). Kampen om Skåne under försvenskningstiden. Stockholm: Natur och Kultur (912704355X).
Alf Åberg (1975). I snapphanebygd. Stockholm: Rabén & Sjögren.

[redigera] Externa länkar

"Snapphanarna får nytt liv i Litauen". Svenska Dagbladet, 26 april 2006.
"Snapphanarna" Öresundstid: Öresundsregionens kulturarv genom 1000 år (2003). Undervisningsmaterial producerat med bidrag från bland annat EUs InterregIIIA-program och Undervisningsministeriet i Danmark.
Terra Scaniae, Skånes historia. Tvärvetenskapligt historieprojekt producerat som stöd för skolan med bidrag från bland annat Region Skåne med Kultur Skåne och stiftelsen Framtidens Kultur.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../s/n/a/Snapphanar.html

Kategorier: Skånska kriget | Uppror i Sverige