Skandinavism
Wikipedia
 |
Det har föreslagits att denna artikel bör slås ihop med nordism. (Diskutera) |
Skandinavism kallas den rörelse, som, med sitt ursprung i de tre nordiska folkens stamfrändskap, i mitten av 1800-talet starkt påverkade Sveriges, Norges och Danmarks politik och sedermera under olika former sökt föra dem närmare varandra i kulturellt och borgerligt hänseende. Den första väckelsen kom redan på 1700-talet från de vetenskapliga och litterära kretsarna i Danmark, men det skedde under inflytande av detta århundrades världsborgerlighet. Det agg, som så länge fjärmat de nordiska folken från varandra, började inom de litterära kretsarna råka i förgätenhet: de nordiska folken borde i stället känna sig som bröder.
[redigera] En stapplande början
Redan 1761 hördes en enstaka dansk stämma tala för en varaktig vänskap mellan svenskar och danskar, och Gustav III:s bekanta besök i Köpenhamn 1787 hälsades med en artikel i tidskriften Minerva, där det talades om, vilken glädje envar skandinav måste känna över att se de tre folken vänskapligt vandra hand i hand. Ordet skandinav bragtes på detta sätt småningom in i språket. Ett par år senare, 1792, höll danske professorn Jens Schielderup Sneedorff i Nordiska sällskapet i London ett föredrag om vikten av "de tre nordiska rikenas förening". Skandinavisk literaturselskab bildades 1796 i Köpenhamn och utgav under en följd av år en tidskrift, Skandinavisk Museum, som var avsedd att främja de litterära förbindelserna mellan de båda folken, men efter en tämligen kort tid upphörde att bjuda på några svenska bidrag. Från Sverige förspordes en och annan tillmöteskommando röst, till exempel Frans Michael Franzéns; man började fästa uppmärksamhet vid den danska litteraturen, men det hela var ännu så länge av mycket ringa betydelse.
[redigera] Interna krig, men också litterära närmanden
Regeringarnas politik växlade under tiden från förbund (de väpnade neutraliteterna) till krig. Danmark angrep sålunda Sverige på Napoleons befallning 1808, och Gustav IV Adolf umgicks stundom med planer på Norges eller Själlands erövring. Under sådana förhållanden var det ej att undra på, att Fredrik VI:s tronföljdsplaner i Sverige 1809 och 1810 misslyckades, och Norges lösryckande från Danmark och förening med Sverige 1814 verkade snarast i antiskandinavisk riktning.
Det börjande 1800-talets litterära förbindelser blev betydelsefullare. Både danska och svenska skalder möttes på den fornnordiska kulturens gemensamma mark, och Esaias Tegnérs hälsning till Adam Oehlenschläger vid promotionen i Lund 1829 fick en viss symbolisk betydelse, att söndringens tid i andens värld var förbi. Professorer och studenter vid Köpenhamns och Lunds universitet började gästa varandra och samfärdseln underlättades, sedan ångbåtsförbindelse med Malmö öppnats 1828. 1839 gästades Köpenhamn av ett stort antal studenter från Lund, som tömde skålar för den "nordiska treenigheten"; samma år började den entusiastiske skandinaven Fr. Barfod utgivningen av en nordisk tidskrift Brage og Idun, och det första skandinaviska naturforskarmötet hölls i Göteborg 1839.
Det hade så gott som uteslutande varit fråga om litterära, vetenskapliga eller privata förbindelser, och att Karl XIV Johan inte ville veta av någon politisk skandinavism, visade Gustaf af Wetterstedts cirkulärdepesch 1837 till de svenska beskickningarna med varningar mot varje försök att störa sakernas dåvarande ordning i Nordens tre riken.
[redigera] Slesvigs ställning för skandinavismen populär i Danmark
Att skandinavismen med tiden fick en politisk färg, berodde på förhållanden i Danmark. Redan mot slutet av 1830-talet hade där en liberal opposition framträtt mot det rådande enväldet, och samtidigt började man intressera sig för det danska språket i Slesvig och eftersträva en närmare anslutning av den ursprungligen danska provinsen till Danmark.
De liberala uppträdde som "nationalliberala" under ledning av Orla Lehmann, Carl Ploug med flera och fick särskilt i tidningen Fædrelandet ett organ. Men för dessa strävanden ansåg man sig behöva sympatier och stöd hos de andra nordiska folken, framför allt i Sverige, och Danmarks enhet ända till floden Eider började snart framställas som en Skandinaviens gemensamma angelägenhet.
Dessa strävanden, de liberala, liksom de "nationalliberala", möttes med sympati av den studerande ungdomen i Sverige, efter hand även i Norge, och studentmötena blev ett medel att främja saken. Det blev studentskandinavismens tid. Vid ett besök av Lundastudenter i Köpenhamn 1842 höll Fr. Barfod tal för Nordens enhet och Nordens frihet, och 1843 skedde det första stora studenttåget från Köpenhamn och Lund till Uppsala under många tal. Den strid, som utkämpades för danskheten i landet mellan Eider och Kongeaa, angick även Sverige, hette det i ett tal av Ploug i Kalmar, och han krävde Sveriges hjälp, när det gällde.
Regeringarna visade sig bekymrade; om Karl XIV Johans avvisande hållning till en skandinavisk rörelse är redan talat; men även Oskar I ställde sig i början reserverad, och ett 1844 beramat studentmöte i Köpenhamn inställdes på hans önskan. År 1845 kom dock ett studentmöte i Köpenhamn verkligen till stånd, i vilket även norrmän deltog, och entusiasmen steg till sin höjdpunkt.
I Köpenhamn hade under vissa svårigheter ett Skandinavisk selskab 1843 bildats, och dess ledare uppträdde nu, studenterna mottogs med hänförelse av Köpenhamns befolkning, och på en fest i Ridehuset höll Orla Lehmann ett tändande tal. Han tog till sist den samlade ungdomens heliga löfte om "ett obrottsligt fostbrödralag" till det gemensamma fäderneslandets, det härliga Nordens, bästa, att för denna sak "sätta i pant sin mandoms ära och sin själafred".
Talet föranledde ett åtal, som dock slutade med frikännande, och åtalet bidrog endast att förstärka dess intryck. Studentungdomen hade erkänt Sveriges och Norges förpliktelse att vid Danmarks sida kämpa för Slesvigs bevarande åt den skandinaviska Norden, men från Norge hördes därjämte motsägelser, och en hel litteratur av tidningsartiklar och broschyrer växte upp efter hand. Det var från denna tid, som den svenske publicisten Oscar Patric Sturzen-Becker under mer än två årtionden i Helsingborg eller Köpenhamn åt skandinavismens sak ägnade ett hängivet intresse.
[redigera] Dansk-tyskt krig provar samhörighetskänslan
Stunden att infria löftena från 1845 inbröt snart. Sedan Danmarks nye kung Fredrik VII, efter någon tvekan, beträffande Slesvig upptagit de danske nationalliberalernas program samt lovat Danmark en ny författning, utbröt ett uppror i Slesvig och Holstein, som snart understöddes av det revolutionära parlamentet i Frankfurt am Main samt Preussen.
Många frivilliga från Sverige och Norge strömmade till, och Fredrik VII vände sig till Oskar I med en begäran om hjälp, som fann ett livligt understöd hos en stor del av pressen inte bara i Sverige, utan även i Norge. Oskar I drog samman trupper i Skåne och lät överföra en del till Fyn, men ville inte skrida till krig mot Preussen eller Tyska förbundet, så framt inte rent danska landskap, Jylland eller öarna, angreps, vilket inte heller skedde.
Han inskränkte sig till diplomatisk bemedling och bidrog först till stillestånd och sedan till fred mellan Danmark och Preussen. Danmarks och hertigdömenas ställning ordnades på konferenser i London 1850 och 1852 och likaså den danska tronföljden, den senare på ett sätt, som för framtiden tycktes utesluta den dynastiska förening mellan de tre nordiska rikena, varom 1848 och 1849 ett och annat försports (genom att den barnlöse Fredrik VII adopterade Oskar I).
Man var därefter i Danmark sysselsatt med ordnande av de inre förhållandena, och skandinavismen lät inte mycket höra av sig under de närmaste åren. Då inträdde 1856 ett omslag. Sedan den danska helstatsförfattningen av 1855 antagits, protesterade ständerna i Holstein och fann understöd både hos tyska förbundsdagen och hos Preussen och Österrike.
De växande svårigheterna kom de nationalliberala att åter se sig om efter hjälp hos de andra nordiska rikena. I Sverige åter beslöt Oskar I, besviken i sina förväntningar på novembertraktatens resultat, att lägga om sin politik i skandinavisk riktning, och skandinavismen blev en europeisk fråga. Studentmötet i Uppsala 1856, där Ploug talade för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under en gemensam dynasti, fick en helt politisk karaktär, och vid festen för studenterna på Drottningholm fällde Oskar I de bekanta orden, att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att deras svärd stod redo till gemensamt försvar.
Han trädde i förbindelse med Ploug, sökte därjämte vinna de båda västmakterna för skandinavismens sak - i Frankrike verkade prins Napoleon för densamma - och mottog från dem mot slutet av året ganska välvilliga förklaringar. Broschyrer utkom, och den europeiska pressen började bearbetas (jfr bl.a. Gustaf Lallerstedt, "La Scandinavie, ses craintes, ses espéran-ces", Oscar Patric Sturzen-Becker under pseudonymen Arnljot Gellina, "Den skandinaviska frågan", Geffroy, "Le scandinavisme et Danemark" i Revue des deux mondes; från motsidan Carl Fredrik von Blixen-Finecke, "Skandinavismen praktisk").
Till Danmark avsändes mot slutet av 1856 i särskild beskickning amiralen Kr. A. Virgin för att verka för saken. Denne stod i livlig beröring med de danska skandinaverna, liksom med Sturzen-Becker, och det gick så långt, att Oskar I 27 mars 1857 till Fredrik VII översände ett förslag till en ömsesidig defensivallians, men vad Danmark vidkom gällande endast det egentliga Danmark och Slesvig. Fredrik VII avböjde förslaget, då Holstein inte var inbegripet, och därmed föll frågan för den gången.
[redigera] Återigen krig utan skandinavisk militär samverkan
Oskar I:s sjukdom inträdde mot slutet av 1857; under växande samförstånd mellan Frankrike och Ryssland varnade den franske utrikesministern uttryckligen mot att hänge sig åt några skandinaviska illusioner, och det nya svenska kabinettet tycktes inta en avgjort antiskandinavisk hållning. Men nya förbindelser inleddes mellan Fredrik VII och Karl XV; muntligt avtal om ett försvarsförbund träffades sommaren 1863 på Skodsborg, men då efter Fredrik VII:s död (november 1863) Preussen och Österrike angrep Danmark, visade det sig, att Sverige-Norge inte ensamt vågade dra svärdet till dess hjälp. Striden om Slesvigs ställning samt om de tyska hertigdömena avgjordes genom freden i Wien 1864; med den politiska och dynastiska skandinavismen var det slut - ett sista opraktiskt förslag till ett skandinaviskt förbund och ett familjefördrag hade inom politiska kretsar dryftats våren 1864.
[redigera] Samverkan på civila områden
Utgången väckte bittra känslor inte bara hos Karl XV, utan även hos många varmhjärtade skandinaver. För att hålla idén vid liv bildades (1864, 1865) föreningar i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordiska nationalföreningen) och i Norge (Skandinavisk selskab). De tre föreningarnas gemensamma organ blev den i Lund några år utgivna Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur (1866-1870).
Viktigare kom strävandena att på praktiska områden närma de nordiska folken till varandra att bli. En skandinavisk postförening med Danmark bildades 1869, en myntkonvention ingicks 1873, biträdd av Norge 1875. Det första nordiska juristmötet 1872 gav impulsen till gemensamt skandinaviskt lagstiftningsarbete, så i fråga om växellagar, handelsregister, firma och prokura, sjölagar, köp och byte av lös egendom, äktenskaps ingående och upplösning med mera; åtskilliga överensstämmande lagar antogs, och arbetena på dessa områden fortgick ännu i början av 1900-talet.
Samverkan ägde även på andra områden rum mellan olika intressegrupper inom de tre folken. Det hölls nordiska arbetsgivarmöten, filologmöten, lärarmöten, opolitiska studentmöten, läkarkongresser, fångvårdskongresser och så vidare; det bildades en nordisk skeppsredarförening och utgavs nordiska tidskrifter av olikao slag. Inom den nordiska litteraturen behandlades fortfarande under det tidiga 1900-talet "skandinavismen" från olika synpunkter i tidskriftsuppsatser och broschyrer, några bland dem åsyftande att främja en "republikansk skandinavism" - i den riktningen sökte redan 1870 dansken Fredrik Bajer stifta ett "Nordisk fristatssamfund".
I en broschyr 1906, "Några tankar om skandinavismens framtid", framställde Ellen Key såsom nyskandinavismens mål uppgiften att bli "ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen", ledande till Skandinaviens neutralisering eller till "Nordens förenade stater" under en fortgående demokratisering. Det hände till och med, att utlandet, även utanför de nordiska rikena, alltjämt ägnade skandinavismen en viss uppmärksamhet.
[redigera] Första världskriget stärker samhörighetskänslan
Första världskriget medförde - särskilt i form av gemensamma strävanden för neutralitetens upprätthållande och ömsesidigt bistånd vid anskaffandet av förnödenhetsvaror - ett politiskt närmande mellan Sverige, Norge och Danmark, kännetecknat bl.a. genom en rad kunga- och ministermöten (se Sveriges historia: Sverige under första världskriget och Nordiska ministermöten).
Den nordiska samhörighetskänsla, som under krigsåren på detta och andra sätt kom till uttryck, ledde även till ett avsevärt vidgande och stärkande av det nordiska samarbetet på andra områden än det politiska; se härom Nordiskt samarbete. Som en medelpunkt för detta verkade de i de tre länderna 1919 bildade Föreningarna Norden, till vilka sedermera kom en dylik förening på Island (1922) och en i Finland (1924); alla fem hade samma syfte och stod i förtrolig samverkan med varandra. Se vidare Norden och Nordiskt samarbete.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
