Port Royal
Wikipedia
 |
Den här artikeln behöver språkvård. |
| Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar som behöver uppmärksamhet. |
Port Royal var en stad på Kingstonhalvön i södra Jamaica som grundades 1663, genomgick en serie katastrofer, blev marinbas och förstördes sista gången 1907. Under 1600-talet var den vida beryktad som "Wickedest City on Earth" enligt chefsforskaren vid utgrävningarna i Jamaica. Port Royal kom dessutom att växa till den, bredvid Boston i Massachussets, största staden i engelska Amerika.
Innehåll |
[redigera] Port Royals historia
Stadens uppkomst var resultatet av Oliver Cromwells misslyckade försök att i december 1654 erövra Hispañola. Cromwells strategi var att överraska staden Santo Domingo, men spanjorerna hade varnats och kunde därför med lätthet avvärja attacken. Äventyret tog en, för republiken England, katastrofal vändning och Cromwell fick återvända tomhänt. I maj 1655 återvände britterna till Karibien, denna gång anfölls Jamaica, i strid med gällande folkrätt, utan föregående krigsförklaring. Amiralerna William Penn och Robert Venables kunde lätt erövra Jamaica som saknade adekvat försvar. De spanska inbyggarna på Jamaica flydde till Kuba eller samlade sig i öns obebyggda områden för att med hjälp av frigivna slavar inleda ett katastrofalt gerillakrig mot britterna.På Kingstonlandtungan grundlade William Penn d.y – kväkarkolonin i Pennsylvanias grundare, och amiral Robert Venables Fort Cromwell. Fördelen med fortets position högt uppe på sanddynerna var att britterna därifrån kunde kontrollera Kingstons hamn. Runt fortet växte det sedan fram ett litet samhälle, The Point eller Point Cagway, vilket bestod av handelsmän, prostituerade, sjömän och fiskare. Efter monarkins och Karl II:s restauration 1660 döptes The Point om till Port Royal och fortet till Fort Charles.
Även om Port Royal byggdes som en defensiv försvarsanläggning, vars funktion främst var att skydda hamnens inlopp, kom den snart att växa i betydelse. Ett resultat av Port Royals geografiska läge, med dess välskyddade hamn, en platt topografi och djupt vatten nära kaj, var inte bara att stora skepp kunde lastas, staden blev dessutom snart attraktiv som bostadsort för fartygskaptener, köpmän och hantverkare, som kunde dra fördel av handelsmöjligheterna. När Jamaicas ekonomi växte mellan 1655 och 1692, växte också Port Royal, snabbare än någon annan stad grundad av engelsmän i den Nya världen, tills den blev den ekonomiskt viktigaste engelska hamnen i Amerika. Port Royal var en stad med en attraktiv skyddad djuphamn mitt i den karibiska övärlden.
[redigera] Kaparliv
När den engelska flottan begav sig hemåt oroade sig stadsbefolkningen för att Armadan skulle försöka återta ön. Den brittiska guvernören Edward d'Oyley inlät sig därför i underhandlingar med Tortugas buckanjärer, med resultatet att det från 1657 fanns kaparkommissioner med tveksam legalitet i staden. 1689 inrymde staden 4 000 människor, varav cirka hälften deltog i den inkomstbringande kaparverksamheten. För buckanjärerna var Port Royal perfekt, nära handelsrutterna och de kommersiella centren, Porto Bello och Cartagena. När spanska kriget slutade 1660 hade buckanjärerna självklart ingen lust att lyssna till Edward D'Oyleys order att avbryta fientligheterna. d'Oyleys efterträdare Lord Thomas Windsor kom 1662 till Jamaica med stränga order men lyckades, till följd av den oklara juridiken och argument om hamnens osäkra läge,med att tänja gränserna för kaparnäringen. Londons tillstånd att kapa behövdes visserligen fortfarande, men Windsor menade att spanjorerna planerade överfall mot Port Royal och lät därför piraterna hållas.
[redigera] Sjörövarstaden
1663 inrymde staden 22 skepp med en besättning på 1 200 man och sir Christoffer Myngs kunde leda en rad ekonomiskt mycket framgångsrika räder mot Kuba och Honduras.
Port Royal nådde sin höjdpunkt som sjörövarstad under sir Thomas Modyford. Modyford ignorerade helt Londons order att sätta stopp för räderna och tillät försäljning av spanskt byte i land. Under kriget mot Holland stödde han räder mot både spanska och holländska kolonier. Det var under Modyford som den legendariska buckanjärkaptenen Henry Morgan använde Port Royal som bas för de stora landräderna mot Porto Bello, Venezuela och Panama. Officiellt stängdes Port Royal som sjörövarbas efter Morgans Panamaäventyr 1671, men trots detta fortsatte sannolikt verksamheten ännu några år, med viceguvernören sir Henry Morgans goda minne – hans uppdrag var ju piratbekämpning - kanske är detta anledningen till att han trots allt fick ett långt liv.
[redigera] Stadsliv
Städer i allmänhet under 1600-talet var inga angenäma historier. Det var skitiga, stinkande, skräniga och ohälsosamma platser, med gator som bestod av jord, och som fylldes av lera under regnen. De var utan sophämtning, avlopp och vattenledningssystem. De plågades ofta av tyfus, pest, smittkoppor och andra sjukdomar.
Människor i städerna som var utan yrke var rättslösa. Hade de ett yrke ingick de i ett skrå som skyddade deras rättigheter. Skrån fanns för varje yrke: handelsmän, soldater, sjömän, fiskare, prostituerade och tiggare, ja till och med tjuvar ingick i ett skrå. I tjänst eller på Tortuga hade buckanjären ständigt en uppgift. Han bedömdes inte efter nationalitet eller religion, detta förbjöds i reglementena. Förvisso hade buckanjären inget eget namn men hans kunnande var efterfrågat. Han var en utmärkt illustration till sociologen Emilé Durkheims beskrivning av den mekaniska solidaritet som rådde i det agrara samhället.
Som sjöman med en särskild specialitet var buckanjären oersättlig. Han ingick i ett arbetslag i vilken han var kuggen i maskineriet och därför var hans liv dyrbart. I land, i en stad, medan han letade efter ett nytt skepp var han däremot ingenting värd. Kanske var festandet ett uttryck för den enskilde utsatthet, ett anomiskt, men symboliskt självmord för att återknyta till Durkheims text, bland människor som saknade sitt sociala sammanhang. En buckanjär var alltså utdefinierad från samhället, som avvikande och kriminell. Durkheim menar att denna situation i regel ledde till stränga straff i samhällen vars arbetsdelning bygger på mekanisk sammanhållning. Pirater hängdes, ofta efter spektakulära rättegångar, deras städer brann och spanjorerna mördade dem godtyckligt.
Inte undra på att det i Port Royals alla krogar, vars gäster delvis eller helt utgjordes av arbetslösa buckanjärer, söps friskt dygnet runt, att bordellerna var välbesökta och kriminaliteten hög. Det var aldrig några problem för sjörövarbesättningarna att hitta nytt manskap där. Staden Port Royals geografiska placering verkar vara några distansminuter från paradiset, atmosfären däremot tycks i stället härröra från en grad nord-nordväst om helvetet.
Fördelarna med den jamaicanska hamnen var, som tidigare konstaterats, att öns guvernörer var positivt inställda till fribytare. Det var därför tämligen enkelt att utverka så kallade kaparbrev från myndigheterna för lagliga räder. Rena piratdåd såg myndigheterna också mellan fingrarna på så länge mutorna från buckanjärerna var väl tilltagna. Guvernörens välvilja var förstås ställd i direkt paritet till hans andel av piraternas priser. I Port Royal fanns länge en långt gången tolerans mot verksamma pirater. Buckanjärerna berikade Port Royal, deras eskapader byggde en av Amerikas mest välmående städer, samtidigt var deras beteende moraliskt förkastligt. Filosofen, och under sin tid i Uppsala även idéhistorikern Michel Faucault, förklarar i boken Övervakning och straff; att straffen utvalda missdådare drabbades av i själva verket var godtyckliga och spektakulära maktuppvisningar i syfte att manifestera vem som kontrollerade samhället, som i fallet med avrättningen av kungamördaren Damien. De som straffades som Damien var symboler som lika gärna likt Morgan kunde adlas i samma syfte. Men fenomenet pirater och buckanjärer ville inte statsmakterna i själva verket komma åt, i vart fall inte när deras verksamhet gagnade staten eller staden - som piraterna gagnade England och Port Royal.
[redigera] Guldåldern
När Port Royal var som störst 1692 beboddes staden av uppskattningsvis mellan 6 500 och 7 000 fasta invånare, till det kom besättningar i muck, resande handelsmän och andra besökare. Många av stadens invånare efterlämnade inventarier som avslöjar ett mycket stort välstånd. Och, till skillnad från andra engelska kolonier, användes i Jamaica ett myntsystem istället för varubyte som betalningsmetod. 1688 besökte 213 fartyg Port Royal, medan 226 skepp angjorde hamn i hela New England. Atmosfären i Port Royal beskrivs på Port Royal Projects hemsida som en tolerant, laissez-faireattityd som tillät skillnader i religiösa uttryck och livsstilar. Kväkare, papister, puritaner, presbyritaner, judar och förstås anglikaner utövade sina religioner öppet bredvid sjömän och pirater som besökte hamnen. Det var i denna atmosfär Henry Morgan och den mest demoniska av alla buckanjärer, l´Olonais, lät värva sina besättningar för de stora landräderna.
[redigera] Slutet
Port Royals öde beseglades strax före middagstid onsdagen den 7 juni 1692. Det var som om staden slutligen drabbades av gudarnas straff när 33 tunnland (66 procent) av "Västindiens handelshus och skatter sjönk till botten av Kingstons hamn" i en lindrig men omfattande jordbävning följd av en gigantisk svallvåg, en så kallad tsunami. Uppskattningsvis dödades 2 000 personer omedelbart. Ytterligare 3 000 människor avled de följande dagarna av skador och sjukdomar till följd av skalvet och vågen. I ett brev till myndigheterna i Withhall beskrev presidenten i Jamaicas Råd, den 20 juni 1692, katastrofen:
— ,.
Presidenten oroade sig för att staden nu saknade försvar, men borgarnas brev till Withhall vittnade om än mera omfattande panik, misär och oro i den härjade staden; handeln slogs i spillror, folk fruktade slavuppror och franska attacker från örlogsskepp stationerade i närheten av ön; att England inte skulle tycka det var lönt att bygga upp staden efter katastrofen.
Vid tiden för katastrofen fanns en utbredd föreställning om att geologiska fenomen som jordbävningar var Guds straff åt människorna på jorden. Ingen visste ännu, att Port Royal var byggd på en smal instabil ås och att jordbävningar förr eller senare måste drabba staden. Jordbävningen som blev stadens undergång var inte särskilt kraftig, men staden var byggd på en lutande landtunga av grus, jord och flodavlagringar. Skakningarna i berggrunden skakade ned de lätta jord- och sandlagren som gled ut i vattnet, varpå effekten blev ett fenomen som gav intrycket av att staden bokstavligen sjönk ned i havet, några minuter senare låg nära två tredjedelar av staden under 15 meter vatten. Att katastrofen var ett den Nya världens Sodom var den vanligaste uppfattningen om händelsen.
Den del av staden som klarat sig undan jordbävningen hämtade sig trots allt ganska snart, för att härjas av en stor eldsvåda 1703 och därefter en rad nya jordbävningar. Den nya kustlinjen bröt huvudgatorna: Lime street, Queens street och High street. Drygt 300 år senare har land tagit tillbaka delar av gatorna men delar av staden som sjönk vid den stora katastrofen vilar fortfarande på havets botten. Den delen av staden är påfallande intakt och arkeologerna har genom fynden kunnat rekonst ruera mycket av stadens civila liv. Så var kustbrödraskapens fristäders saga all. Nästa generation pirater kom att kallas ärkepiraterna, de så kallade klassiska piraterna. Om dessa berättas mycket och de kom att sätta skräck i sjöfararna på de sju haven under 1700-talet.
[redigera] Externa länkar
- Sida om pirater
- The Port Royal Project (historisk och arkologisk forskning, engelska)
- Map: Old Port Royal (atistisk karta över staden - av fotografen Shawn Brown)
