Hebreiska
Wikipedia
| hebreiska (עברית, ‘ivrit) | |
|---|---|
| Talas i: | Israel och mindre grupper i andra länder |
| Region: | Mellanöstern |
| Antal talare: | 6 miljoner (inklusive hebreisktalande araber) |
| Rankning: | inte i topp 100 |
| Klassificering: | afroasiatiskt semitiskt |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | Israel |
| Språkmyndighet: | Hebreiska språkakademin
(האקדמיה ללשון העברית) |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | he |
| ISO 639-2 | heb |
| SIL | HBR |
Hebreiska, hebr. ‘Ivrit (עברית), är ett semitiskt språk som talas av ca 6 miljoner människor, främst av judar i Israel, där hebreiska är officiellt språk. De som talar hebreiska kallas ofta hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord "abar" eller "habar", och betyder "de som gått över", och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till Palestina; de som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "de folk som gick över floden".[1]
Hebreiska är ett gammalt språk som från början använde det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 fvt. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter.
Med tiden upphörde hebreiskan som talspråk. Riktigt när vet man inte, men det har inte skett på en gång. Men judarna behöll sina heliga skrifter på hebreiska. När nu hebreiska enbart var ett skriftspråk fick man problem med att komma ihåg hur orden uttalades. Därför började man tillfoga hjälpbokstäver för att antyda vilka vokaler som skulle användas. Systemet var inte tillräckligt, och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.
Den moderna hebreiskan, som utvecklades under 1900-talet, har i princip samma formlära som den som användes i Gamla Testamentet, Mishna och den medeltida och moderna literaturen, men har tillförts flera moderniteter som hjälpverb, verbens tempusformer samt ett utökat ordförråd. Hebreiskan blev ett talspråk igen ca 1890 i Palestina, med den ökade invandringen av judar till landet. Återupplivandet av hebreiskan som talspråk initialiserades av Eliezer Ben-Yehuda, (1852-1922), tidigare en revolutionär i Tsar-Ryssland, som hade anknytit sig till den judiska nationella rörelsen, och som flyttade till Palestina år 1881. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska språket och moderniserade det till den grad att det återigen var möjligt att använda det som ett talspråk. Efter första världskriget erkände den brittiska regeringen av Palestina, som nu blivit en stat, hebreiskan som ett av de tre officiella språken i landet (engelska, arabiska och hebreiska). Det blev ganska snabbt, redan på 1920-talet, det dagliga språket i det judiska (som kallade sig sjäv "hebreiska") samfundet. 1948, när staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns ca 600 000 hebreisktalande i landet. Hebreiska blev då omedelbart landets huvudspråk, fast arabiskan också är ett officiellt språk.
[redigera] Se även
[redigera] Referenser
- ^ Professor George M Lamsa, "Arameiska Peshittabibelns språk är Jesu eget språk", s. 11, Från Jesu eget språk, (Vällingby 1975)
