Junikravallerna
Wikipedia
Junikravallerna ägde rum i Stockholm, 1917 inom ramen för det som också benämns som hungerkravallerna 1917.
1917-18 förelåg en förrevolutionär situation i Sverige. Rådsupproren i Tyskland, ryska revolutionen och det katastrofala försörjningsläget under kriget blev de utlösande faktorerna[1]. Hungerkravallerna i Seskarö,Västervik och i Ådalen ledde till expropriering av bagerierna och livsmedelsbutikerna och att arbetarna tillfälligt övertog polisstationerna och den lokala makten. Både i Göteborg och i Stockholm (se bild) utbröt regelrätta kravaller.
Militär som kommenderats ut för att kväsa upploppen tog parti för sina kamrater. Man talade öppet om bildandet av arbetar- soldat- och bonderåd, och denna stämning spred sig genom riket.[2]
”Vi uppmanar arbetarna på varje arbetsplats att omedelbart bilda lokala arbetarråd, representerande platsens demokratiska folkelement, för att handha den lokala ledningen av massaktionen. Vi uppmanar slutligen arbetarna att lita helt och fullt till sin egen kraft, ihågkommande den nu mer än någonsin levande sanningen att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.” (Ur ett upprop av metallarbetaren Uno Grehn, Maj 1917).[3]
Strejker, demonstrationer och våldsamma sammandrabbningar med polisen svepte över landet. Amalthea-mannen Anton Nilsson som satt i Härnösandfängelset hade så när blivit fritagen av de arbetarmassor som samlats utanför, och regeringen Branting-Staaf som omvandlat dödsstraffen till fängelse blev nu tvungen att frige både Anton och kamraten Algot Rosberg. I annat fall fruktade man att revolutionen skulle vara ett faktum. Sveriges konung diskuterade på fullt allvar med kronprinsen om möjligheten att fly till Schweiz.[4]
[redigera] Referenser
- ^ Jacobson, Staffan: Anarkismens återkomst. Lund 2006. sid. 49.
- ^ Solidarity: Rådsorgan och ekonomi i ett självförvaltat samhälle. Epilog. Lund 2005.
- ^ Olsson, Per: Våren 1917 - Sverige på randen till revolution. Offensiv nr 265/1997.
- ^ Nilson, Anton: Dömd till döden för Amalthea. AB 1962. S. 133ff.
