Hirobumi Ito

Wikipedia

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till!
Se Diskussion:Hirobumi Ito för detaljer. Se även fler artiklar med brister

	Denna artikel behöver wikiformateras.
	Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering.

Itō Hirobumi

Hirobumi Ito (伊藤博文, Itō Hirobumi), född 16 oktober 1841, död 26 oktober 1909, japansk politiker och Japans första premiärminister (och den 5:e, 7:e och 10:e).

[redigera] Bakgrund

Hirobumi Ito, (det officiella namnet, enligt gammaljapansk sed antaget vid inträdet i kejsarens tjänst i stället för tidigare enskilda namn), japansk furste och statsman, född 1841 i Hagi som samuraj (adlig vasall) under daimyoätten Mori av Choshu (eller Nagato, i västra Japan), mördad 1909.

Hans släktnamn var ursprungligen Hayashi, hans personnamn Risuke som barn, Shunsuke som fullvuxen. Han upptogs jämte sin fader, vars ende son han var, genom adoption i ätten Ito. Sin första uppfostran fick han i en skola, som grundlades och leddes av Yoshida Torajiro, en av den japanska reformrörelsens tidigare målsmän. Vid 16 års ålder trädde han i tjänst hos en av furstendömets inflytelserikaste stormän, Kuruhara, som jämte sin frände Kido väsentligen bestämde dess politik vid den avgörande krisens utbrott. Ito tillhörde sålunda i sin ungdom en krets av adelsmän, som i detta av ålder mot Tokugawa-regeringen i Yedo oppositionella landskap strävade att avvärja det hotande västerländska främlingsväldet genom den kejserliga maktens återupprättande med stöd av militära och politiska hjälpmedel efter europeiska mönster. Under de pågående häftiga partistriderna lyckades han 1863, trots det ännu gällande förbudet mot utrikes resor, med sin närmaste länsherres goda minne och med biträde av en engelsk köpmansfirma i Nagasaki smyga sig ombord på ett dess fartyg och efter ankomsten till London förvärva livligare och djupare intryck av Europas makt och bildning. Men redan året därpå, när en konflikt utbrutit emellan hans daimyo och de främmande makterna, återvände han till Japan och sökte på diplomaternas anmodan, ehuru förgäves, avråda från de våldsåtgärder, som ledde till det förödmjukande nederlaget vid Shimonoseki (1864). Sedermera ombetroddes han med flera viktiga underhandlingsvärv i de olika partiernas inbördes förvecklingar, och att han tillvunnit sig de ledande männens förtroende särskilt på grund av sin bekantskap med västerländska förhållanden, framgår därav, att han omedelbart efter statsvälvningen 1868 med hög offentlig rang tjänstgjorde som tolk vid de främmande sändebudens första audiens hos kejsaren och utnämndes till guvernör i den för främlingarnas handel öppnade hamnstaden Hyogo-Kobe, 1869 kallades till Tokyo som närmaste biträde åt finansministern och 1870 skickades till Amerika för studier angående myntväsendets reglering. Genom sin tillstyrkan av guldmyntfotens och metersystemets antagande gav han uppslaget till senare finansiella och ekonomiska reformer. Även byggandet av de första järnvägarna i Japan (Tokyo-Yokohama och Kobe-Osaka, fullbordade 1872) företogs delvis på hans initiativ, och hans andel i det samtida politiska omdaningsarbetet anses ha varit av stor betydelse, ehuru han officiellt ännu icke framträdde i första ledet. Han deltog i Iwakuras stora ambassad till Amerika och Europa (1871-73) som en av dess formellt underordnade, men i verkligheten mest betydande medlemmar. Efter återkomsten verkade han i flera år dels som minister för allmänna arbeten, dels som inrikesminister och i andra befattningar för Japans nationella och intellektuella kulturutveckling. Efter Satsumaupproret 1877, i vars dämpande han verksamt deltog, växte hans inflytande oavbrutet, sedan det första reformskedets förnämsta statsmän, Kido och Okubo, ungefär samtidigt bortgått. Efter det kejserliga löftet av 1881 om sammankallandet av en riksdag uppdrogs åt Ito att ombesörja utarbetandet av den nya författningen. För detta ändamål företog han under de följande åren studieresor i Europa, då han även bevistade Alexander III:s kröning i Moskva 1883 kort före sin hemfärd. Som förarbeten till författningens införande ombildades adelsorganisationen 1884, då Ito utnämndes till greve, departementalstyrelsen 1885, då han utnämndes till premiärminister, ävensom riksrådet 1888, vars president han såväl då som flera gånger efteråt blev efter sin avgång från andra höga ämbeten. Som utomordentlig ambassadör hade han även 1885 avslutit den viktiga Koreatraktaten med Kina. Efter grundlagens publikation februari 1889 och riksdagens sammankallande november samma år blev Ito överhusets förste president. Som premiärminister stod han i spetsen för regeringen 1892-96, ävensom under kortare tider 1898 och 1900-01. I denna egenskap förberedde och genomförde han kriget med Kina, varunder han även förhandlade med Li-Hung-Tschang om fredsslutet i Shimonoseki (1895). Men även då han icke innehade någon ministerplats, utövade han i viktiga fall på grund av kejsarens förtroende ett mäktigt inflytande, dels i överensstämmelse med gamla japanska traditioner som en av de "äldre statsmännen", dels som ledamot av riksrådet enligt den nya författningen. Försöken att införa ett parlamentariskt regeringssätt motarbetade han både som grundlagstolkare och som stiftare av en särskild "konstitutionell förening" (Seiyu-kai) i motsats till de tävlande parlamentspartierna (1900). Under sin vistelse i Kina 1898 utan egentligt regeringsuppdrag torde han ha understött kejsar Kwang-su i hans försök att inleda en reformpolitik efter Japans föredöme. Som icke-officiell underhandlare förberedde han avslutandet av det japansk-engelska förbundet 1902. Även under förvecklingarna och kriget med Ryssland ingrep han utan formlig ämbetsanställning kraftigt i de politiska ärendena, särskilt genom avslutandet av traktaten med Korea i Seoul (mars 1904), och hans förtjänster vitsordades offentligen genom hans upphöjelse i furstligt stånd (efter det kinesiska kriget hade han blivit utnämnd till markis). Efter freden i Portsmouth 1905 genomförde han som kejsarens högste representant i Korea (februari 1906-juni 1909) detta rikes ombildning till ett japanskt lydland. Han mördades av en koreansk attentatsman 26 oktober 1909 i Charbin vid ett möte med en rysk beskickning.