Henrik II (tysk-romersk kejsare)

Wikipedia

Henrik II den helige, född 973, död 1024, var tysk kung från 1002 och tysk-romersk kejsare från 1014. Henrik II var son till Henrik II av Bayern och ärvde efter faderns död (995) hertigdömet Bayern. Efter Otto III:s död blev Henrik II vald till tysk kung i Mainz den 7 juni 1002. I början erkändes han endast av frankerna och bayrarna men han tvingade efterhand även de övriga landsdelarna att hylla honom som kung. Henrik II arbetade för att återställa det under hans företrädares regering alltmer i upplösning stadda riket. Han vände sig särskilt mot Boleslaw I av Polen som hade erövrat delar av det tyska riket i öster, samt Arduin av Ivrea som hade gjort sig själv till kung av Italien. Boleslaw I lyckades efter långvariga strider behålla Lausitz. Mot Italien tågade Henrik II första gången 1004 och kröntes då med den langobardiska järnkronan (dvs. kung av Italien). Under sitt andra tåg (1013-14) lyckades han störta Arduin och kröntes till kejsare den 14 februari 1014. Ännu ett tåg till Italien företog Henrik 1021, fast med begränsad framgång, för att stödja södra Italiens uppror mot den bysantinske kejsaren.

I den inre styrelsen följde Henrik II sina företrädares politik, nämligen att gentemot de världsliga furstarna stödja sig på biskoparna och ta dem i anspråk för rikets förvaltning. I kyrkligt avsseende gynnade Henrik II cluniacensernas reformidéer. Henrik II blev kanoniserad 1146 av Eugenius III, även hans drottning Kunigunda (död 1038) blev helgonförklarad.