Gregorius VII
Wikipedia
Gregorius VII (eg. Hildebrand), född c:a 1020 i Toscana, Italien, död 25 maj 1085 i Salerno, påve från 22 april 1073, helgon (1606). Festdag 25 maj.
Gregorius VII igångsatte en reform av kyrkan för att göra den självständig i förhållande till den världsliga makten, den s.k. gregorianska reformen. Detta ledde till en stor uppgörelse med kejsar Henrik IV under investiturstriden. Utgav 1075 Dictatus Papae.
Innehåll |
[redigera] Uppväxt
Som barn sändes Gregorius för att uppfostras till Mariaklostret på Aventinen i Rom och kom där i beröring med bl.a. abboten Odilo i Cluny; som hans lärare nämns ärkebiskop Laurentius av Amalfi samt de senare påvarna Gregorius VI och Benedikt IX.
[redigera] I kurians tjänst
Gregorius följde påven Gregorius VI efter hans avsättning till Tyskland och studerade kyrkorätt i Köln. Påven Leo IX tog honom med sig tillbaka till Rom. Före eller efter resan till Tyskland - vilketdera är ovisst - hade Gregorius blivit munk. Förmodligen 1049 blev Gregorius kardinal, och 1054 sändes han som legat till Frankrike. Något mera avgörande inflytande utövade han dock inte under Leos tid. Stefan X sände Gregorius 1057 på en beskickning till Tyskland, under vilken han trädde i förbindelse med patarenerna i Milano.
[redigera] I maktens centrum
Efter Stefans död (1058) uppsatte Gregorius emot adelspåven Benedikt X på påvestolen Nikolaus II, under vars pontifikat han utövade stort inflytande. Honom tillkommer förmodligen till stor del förtjänsten av förbindelsers anknytande med normanderna i söder (se Kungariket Sicilien) och patarenerna i norr. Efter Nikolaus död 1061 uppsatte Gregorius på påvetronen Anselm av Lucca under namnet Alexander II och behöll under hans tid sitt inflytande.
[redigera] Plötsligt påve
Efter Alexanders död blev Gregorius genom en formlös och oordnad valhandling korad till påve. Han grep sig genast an med realiserandet av det reformprogram, som utgått från Cluny. 1074 utfärdade han ett förbud mot prästernas äktenskap (jfr Celibat). Han ingrep även kraftigt emot simonin, d.v.s. förvärvandet av kyrkliga ämbeten för pengar, inbegrep under simoni all lekmannainvestitur och utfärdade mot denna 1075 ett förbud, som ledde till en konflikt mellan kurian och tyska kungamakten, som fyllde hela Gregorius pontifikat.
[redigera] Konflikten med kejsaren
Redan tidigare hade mellan Gregorius och Henrik IV konflikter uppstått, som slutligen (maj 1074) bilagts genom den senares fullständiga underkastelse. På hösten 1075 uppflammade striden ånyo, sedan Henrik ingripit mot patarenerna och sökt på sin sida dra normanderna i södra Italien. Gregorius framställde nu under hot om bannlysning och avsättning ett ultimatum. Henrik svarade med att på en synod i Worms 1076 avsätta Gregorius. Denne förklarade nu å sin sida kejsaren avsatt och hans undersåtar lösta från deras trohetsed.
[redigera] Canossavandringen
De tyske furstarna förklarade i anledning härav Henrik förlustig kronan, om han inte inom året blivit löst från bannet, och Henrik företog då sin berömda färd till Canossa (januari 1077) och blev där återupptagen i kyrkans sköte. Den nyare forskningen har - från en synpunkt sett med rätta - betraktat denna episod som ett mästerligt schackdrag av Henrik, men i det stora hela är väl - i överensstämmelse med den populära uppfattningen - händelsen att anse som ett moraliskt nederlag för kungadömet. I Tyskland uppsattes trots allt en motkung, och Gregorius strävan blev då att inta ställning som skiljedomare mellan de båda pretendenterna, utan att han dock någonsin fick avgörandet i sina händer.
[redigera] Kejsaren i överläge
1080 förklarade Gregorius sig omsider för Henriks motkung och utslungade för andra gången bannlysnings- och avsättningsdomen emot Henrik - denna gång utan avsedd moralisk verkan. Efter sin tyske motståndares död (1080) uppsatte Henrik ärkebiskop Wibert av Ravenna till motpåve under namn av Klemens III och drog därpå till Italien (1081). De mellan Gregorius och Henrik inledda underhandlingarna strandade, Gregorius anhängare, däribland 13 kardinaler, började överge honom, och Henrik kom 21 mars 1084 i besittning av Rom, där Klemens III introducerades och krönte honom till kejsare. Henrik tvangs visserligen snart av normanderna att uppge Rom, men befolkningen gjorde Gregorius ansvarig för normandernas plundringar och tvang honom att lämna staden. Efter ett års uppehåll i Salerno avled Gregorius där 25 maj 1085. Hans sista ord berättas ha varit: "Jag har älskat rättfärdigheten och hatat orättfärdigheten, därför dör jag i landsflykt."
[redigera] Gregorius utrikespolitik
För den väldiga kampen med det tyska kungadömet har Gregorius politik gentemot andra länder fått träda i skuggan, om nu denna ändå inte saknar vikt och intresse. Han sökte upprätthålla vänskapliga förbindelser med kejsaren i Bysans och planerade ett korståg. Han gjorde anspråk på Sardinien och Corsica såsom kyrkans egendom. Han hoppades i Spanien finna det påvliga länsrike han inte lyckats skapa i södra Italien. Han tog kraftigt till orda mot den franske kungen Filip I:s simoni och förtryck. Till England stod han i gott förhållande, ehuru Vilhelm Erövraren intog en ganska självständig ställning. Ända till Skandinavien sträckte sig Gregorius intresse: Hallsten och Inge d.ä. i Sverige fick befallning att påbjuda tiondes erläggande över hela riket samt att skicka sändebud till Rom för att ge upplysningar om landets tillstånd. Även med de slaviska rikena knöt Gregorius förbindelser.
[redigera] Härskarfilosofi
Till grund för Gregorius hela politik ligger den tanken, att kyrkan som en gudomlig institution är skild från och överordnad den ur synden uppkomna staten. Dock tänker han sig bådas tillvaro bredvid varandra som en gudomlig anordning och erkänner nödvändigheten av enighet dem emellan. Med kyrkan förstår han hierarkin med påven i spetsen. Kyrkoförfattningen tänker han sig monarkiskt centraliserad och hänvisar ständigt till sin ställning som Petrus representant. Ytterst går hans strävanden ut på skapandet av ett påvligt världsrike. Hans kamp mot lekmannainvestituren avsåg även att göra honom själv till överlänsherre över de förläningar av olika slag, varmed biskoparna såsom riksfurstar utrustats. Gregorius storhet ligger inte däri, att han framställt nya bärande tankar - den åskådning han omfattar har gamla anor - utan däri, att han med logisk skärpa och konsekvens utbildat idén om påvedömet som politisk storhet och med skärande hänsynslöshet sökt realisera denna idé. I denna riktning har han också påverkat den uppväxande kyrkorätten. Han har givit de påvliga anspråken deras klassiska formulering och gjort den västerländska kyrkan romersk-katolsk. Gregorius upptogs 1584 bland kyrkans martyrer och kanoniserades 1606 (hans dag är 25 maj).
Gregorius brev är tryckta av Jaffé i "Bibliotheca rerum germanicarum", II (1866), de under konflikten med tyska kungadömet framkomna kyrkliga stridsskrifterna i "Monumenta Germaniæ" (1891-1897).
| Företrädare: Alexander II |
Påve 1073 - 1085 |
Efterträdare: Victor III |
