Wilhelm von Humboldt
Wikipedia
Friedrich Wilhelm Christian Carl Ferdinand Freiherr von Humboldt, född 22 juni 1767 i Potsdam, död 8 april 1835 i Berlin, var grundare av Humboldt-Universität zu Berlin, det första moderna forskningsuniversitetet. Han var bror till Alexander von Humboldt.
Wilhelm studerade mellan 1787 och 1790 i Frankfurt an der Oder och Göttingen juridik, statskunskap, fornkunskap och filosofi samt tjänstgjorde 1790/91 i kammarrätten i Berlin, men drog sig därefter tillbaka från statstjänsten.
Hans liv var präglat av stats- och språkvetenskapliga studier och vänskap till några av Tysklands litterära storheter. Wilhelms korrespondens med Goethe och Schiller utgavs senare i en bok. Humboldt företog många resor och vistades mellan 1797 och 1801 i Paris och Spanien. 1801 blev han preussisk ministerresident och 1806 ministre plénipotentiaire i Rom. 1809 övertog han i preussiska inrikesministeriet ledningen av kultur- och undervisningsväsendet och grundade i denna ställning Berlins första universitet.
1810 reste han som utomordentligt sändebud till Wien. Genom skickliga underhandlingar underlättade Humboldt 1813 Österrikes anslutning till koalitionen mot Napoleon och deltog 1814 i fredsförhandlingarna. Våren 1817 utnämndes han till medlem av preussiska statsrådet, men senare fick Humboldt ett spänt förhållande till statskanslern Hardenberg och blev utomordentligt sändebud i London. Efter 1819 sysslade han nästan uteslutande med vetenskapliga studier men 1830 kallades han åter till medlem av statsrådet.
Wilhelm von Humboldts staty, av Paul Otto, är rest framför universitetsbyggnaden i Berlin.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)