Vichyregimen
Wikipedia
Vichyregimen är en benämning på den nazivänliga regim under ledning av marskalk Pétain, som kontrollerade södra delarna av Frankrike och de franska kolonierna under andra världskriget. Regimen upprätthölls mellan juni 1940 och augusti 1944. Namnet Vichyregimen kommer av att regeringen hade sitt säte i Vichy; officiellt sett agerade denna i den franska statens namn. Regimen använde inte Frankrikes revolutionära devis, "Liberté, égalité, fraternité", (=frihet, jämlikhet och broderskap) utan bytte ut den mot en devis som låg den nazistiska ideologin närmare - "Travaille, famille, patrie" (=arbete, familj och fosterland).
[redigera] Bakgrund
Efter att tillsammans med Storbritannien ha förklarat krig mot Tyskland men därefter lidit stora nederlag, befann sig Frankrike i ett besvärligt militärt och politiskt dilemma. Två politiska läger bildades, där den ena ståndpunkten var att en vapenvila var nödvändig, medan andra sidan ville fortsätta kampen mot nazisterna genom att hämta resurser från Algeriet och andra kolonier.
Vapenvilans förespråkare med general Maxime Weygand, marskalk Philippe Pétain, samt politikerna Pierre Laval och François Darlan i spetsen fick störst stöd. General Charles de Gaulle flydde till London, varifrån han höll det offentliga, vädjande tal till Frankrike som i efterhand blivit mycket känt men som just då inte väckte särskilt stor uppmärksamhet. Det fria Frankrike, France Libre, var namnet på den motståndsorganisation som bildades och vars kärna utgjordes av franska politiker som flytt till Storbritannien eller USA.
Regeringschefen Paul Reynaud valde att avgå den 16 juni 1940, och Frankrikes president utsåg Philippe Pétain att efterträda honom. Dagen efter deklarerade Pétain att Frankrike skulle ge upp kriget. Regeringen bytte säte till Vichy som låg i den icke ockuperade zonen och som hade gott om hotell att härbärgera folk i.
[redigera] Vapenvilan
Den 22 juni 1940 skrev den franska delegationen under fördraget som innebar vapenvila med hårda eftergifter. Undertecknandet skedde i samma vagn som hade använts då Tyskland tvingades skriva under vapenvilan under första världskriget. Enligt avtalet hamnade Norra Frankrike samt Atlantkusten under tysk ockupation. Frankrike skulle bekosta underhållet av den tyska armén samt betala ett krigsskadestånd på 400 miljoner francs (gamla franc, värda en hundradedel av den nya franc som föregick euron) om dagen. Dessutom ingick det en klausul om att fartygen i den franska flottan skulle återgå till de hamnar de hade legat i i fredstid, varav vissa befann sig i den ockuperade zonen.
Den franska flottan utgjorde en stor maktfaktor i kriget och den brittiske premiärministern Winston Churchill såg till att en brittisk flotta sändes ut den 3 juli 1940 för att ställa den franska flottan i Mers el-Kébir inför ett ultimatum, där de uppmanades att antingen ansluta sig till den engelska flottan eller att ge sig av till franska Västindien. Den franske amiralen vägrade, utan att ha informerat Vichyregeringen om de möjligheter som erbjudits, och under den strid som följde förstördes de viktigaste franska fartygen.
