Venus
Wikipedia
 |
|
|---|---|
| Planetariska data | |
| Avstånd från solen (medel) | 0,72333199 AE |
| Banhastighet (medel) | 35,0214 km/s |
| Excentricitet | 0,00677323 |
| Inklination | 3,39471° |
| Månar | 0 |
| Omloppstid | 224,701 dagar |
| Rotationstid | 243,0187 dagar (4 dagar för de övre molnlagren) |
| Synodisk omloppstid | 583,92 dagar |
| Fysikaliska data | |
| Albedo | 0,65 |
| Axellutning | 2,64° (med rotation i motsatt riktning relativt övriga solsystemet) |
| Densitet | 5,24 g/cm3 |
| Diameter vid ekvatorn | 12 103,6 km |
| Flykthastighet | 10,36 km/s |
| Gravitation vid ytan | 8,87 m/s2 |
| Gravitation vid ytan (jorden = 1) |
0,905 |
| Massa | 4,869·1024 kg |
| Temperatur på ytan | min*: 228 K medel: 737 K max: 773 K |
| (*minimal temperatur avser vid molnens toppar) | |
| Ytans area | 4,60·108 km2 |
| Atmosfär | |
| Tryck | 9321,9 kPa |
| Koldioxid | 96 % |
| Kväve | 3 % |
| Svaveldioxid, Vattenånga, Koloxid, Argon, Helium, Neon, Karbonylsulfid, Väteklorid, Vätefluorid | spår |
Venus är den andra planeten i solsystemet från solen räknat. Den är nästan lika stor som jorden. Liksom de övriga sedan antiken i västerlandet kända planeterna (de ut till och med Saturnus) namngavs den ursprungligen av grekerna. Den fick namn efter deras kärleksgud Afrodite, och liksom för övriga planeter tog systemet över romarna vars namn sedan ärvts. Deras kärleksgud hette Venus.
Planeten är molnbeklädd med en atmosfär i huvudsak bestående av koldioxid, men även mindre delar kväve, svaveldioxid och vattenånga ingår. Detta gör planeten mycket varm och mycket ogästvänlig för liv, åtminstone i de former vi känner till från jorden.
Venus kan ses bara strax efter solnedgång och strax före soluppgång och kallas därför ibland för aftonstjärnan eller morgonstjärnan. Eftersom planeten är nästan lika stor som jorden brukar den ibland också kallas för jordens systerplanet.
Venus är tillsammans med Merkurius de enda planeterna i solsystemet som saknar månar.
Innehåll |
[redigera] Venuspassager
Den 8 juni 2004 inträffade en venuspassage; under cirka 6 timmar så passerade Venus framför solskivan. Stora delar av Syd- och Mellansverige var dock molntäckta på förmiddagen vilket gjorde att många missade venuspassagen. Ingen då levande människa hade sett detta. Den senaste venuspassagens skedde 1882 och den senaste som gick att se i Sverige var 1769. Sådana passager har haft betydelse för astronomin, till exempel för att försöka beräkna avståndet till solen. Nästa venuspassage inträffar 6 juni 2012. Därefter tar det 105 år innan nästa Venuspassage inträffar. Venus har en omloppstid som har en nära exakt koppling till jordens omloppstid med förhållandet 13/8. Därför har Venus och jorden nästan exakt samma inbördes positionen efter 8 år (13 Venusomlopp). Detta gör att passagerna vanligen sker i par om två med åtta års mellanrum. Därefter tar det minst hundra år tills nästa passage inträffar.
[redigera] Inre struktur
Venus inre är ganska likt jordens. Den yttre delen av Venus består huvudsakligen av ett fast skikt berg som kallas skorpan och som är ungefär 40 km tjockt. Om du kunde se in i skorpan skulle du upptäcka att den är full av kamrar med smält berg som kallas magma. Dessa magmakamrar matar vulkaner på ytan. Under skorpan finns manteln som är ungefär 3000 km djup. Detta är ett ytterst hett område där halvsmält berg roterar som en tjock klibbig vätska. Berget i manteln transporterar värme till ytan genom konvektion, det förlopp där het materia stiger och kall sjunker. Överdelen av konvektionsströmmarna, där den heta materien är närmast ytan, kallas hetpunkter. Hetpunkterna åstadkommer de magmakamrar som matar vulkaner och de skjuter ibland upp hela skorpan och få marken att bukta ut. I Venus mitt finns kärnan, ett intensivt hett klot av smält metall, huvudsakligen nickel och järn. Kärnans temperatur hålls uppe på grund av trycket från Venus övre lager. Ingen vet säkert om kärnan är flytande eller fast eller bara delvis fast som jorden. De flesta teorierna om venus inre kommer från jämförelser med jorden. Man tror att Venus och jorden bildats på liknande sätt och i samma del av solsystemet, så den materia som bygger planeterna bör ungefär vara den samma.
[redigera] Atmosfär
Venus har en atmosfär som främst består av koldioxid samt lite kväve. Den har ett tryck vid ytan som är ungefär 90 gånger större än trycket på jorden (motsvarar ungefär trycket på en kilometers djup i en ocean på jorden). Den stora CO2-rika atomsfären resulterar i en stark växthuseffekt som höjer yttemperaturen till ungefär 400 °C mer än vad den skulle varit i annat fall, vilket gör att yttemperaturen kan nå 500 °C. Detta gör Venus yta varmare är Merkurius, trots att Venus ligger nästan dubbelt så långt från solen.
[redigera] Yta
Venus yta består mest av stora slätter. Det finns också ett flertal breda fördjupningar, t.ex. Atalanta Planitia, Guinevere Planitia och Lavinia Planitia. De finns två stora högländer, Ishtar Terra i den norra hemisfären (ungefär lika stor som Australien) och Aphrodite Terra längs med ekvatorn (ungefär lika stor som Sydamerika). I Ishtar Terras finns en platå, Lakshmi Planum, vilken är omgiven av de högsta bergen på Venus inklusive det enorma Maxwel Monets. Data från Magellans bildradar visar att större delen av Venus yta är täckt av lavafloder. Det finns ett flertal större vulkaner (liknande de på Hawaii eller Olympus Mons) såsom Sif Mons. Nyligen offentliggjorda fynd tyder på att Venus fortfarande är vulkaniskt aktiv, men bara på några få ställen. Under de senaste hundra miljoner åren har den för det mesta har det varit ganska lugn. Det finns inga småkratrar på Venus. Det verkar som att de mindre meteoriterna brinner upp i Venus täta atmosfär. Kratrarna verkar uppträda i grupper, vilket tyder på att de stora meteoriterna bryts sönder innan de når ytan. De äldsta terrängerna på Venus verkar vara ca 800 miljoner år gamla. Vidsträckt vulkanism vid den tiden suddade ut det mesta av den tidigare ytan.
[redigera] Tidiga upptäckter
Då Venus är det starkast lysande föremålet på himlen efter solen och månen har den haft stor betydelse för många människor. Även aboriginerna, som i övrigt inte är kända för sina astronomiska observationer, namngav Venus, under namnet Barnujbir. Den första astronomiska anteckningen om Venus kommer från Babylonien, under kung Amisaduqa regeringstid (mellan 1646 f.Kr. och 1626 f.Kr).
[redigera] Studier med teleskop
Galileo studerade Venus med sina teleskop och såg att dess faser motsvarade månens. Det blev ett av hans argument till varför Kopernikus modell av solsystemet var bättre än Ptolemaios. Varken Galileo eller Christiaan Huygens några årtionden senare kunde se några strukturer. Den första som gjorde anspråk på att se några strukturer på Venus var en italiensk amatörastronom, Francesco Fontana, vad han såg var dock enbart optiska effekter från hans teleskop. Även Giovanni Domenico Cassini, ansåg sig se strukturer och mätte från dem upp en rotationstid på 23 timmar och 21 minuter. Det är dock tveksamt om han såg några reella strukturer. Det samma gäller för observation gjorda under de följande århundradena, då planetens molntäcke döljer planetens yta. Många astronomer försökte mäta planetens rotationstid, med varierande resultat, ofta i storleksordningen 24 timmar.
Förutom att se strukturerar på planeten trodde sig Fontana och Cassini även ha sett en måne. De följdes i mitten av 1700-talet av andra, men efter 1764 skedde inga nya observationer av någon måne.
Genom att studera Venus passage framför solen 1761 kom den ryske astronomen M V Lomonosov fram till att planeten hade en atmosfär som var minst lika omfattande som jordens. Några årtionden senare kom Johann Hieronymus Schröter att finna flera belägg för dess atmosfär
Percival Lowell publicerade 1897 teckningar av kanaler på Venus precis som de han sett på Mars, de fick dock ett mer kyligt mottagande, beroende på svårigheterna att se strukturer på Venus på grund av dess atmosfär.
[redigera] Studier med nya optiska hjälpmedel
De första spektroskopiska studierna av högre kvalitet blev gjorda av amerikanska astronomer 1932 och visade bland annat att atmosfären i huvudsak innehöll koldioxid. Planeten studerades med radar för första gången 1961.
Misslyckade försök att spektroskopiskt mäta rotationstiden genom att se dopplereffekten visade att rotationstiden måsta vara lång. Genom att fotografera i den ultravioletta delen av spektrumet kunde F E Ross se molntäcket. Andra mätningar visade att temperaturen i de övre molnlagren var låg (ungefär -35° C) och atmosfären var så tjock att lufttrycket på planetens yta borde vara ungefär 90 gånger det på jorden.
[redigera] Rymdsonder
Den första rymdsonden som försökte nå Venus var Venera 1 som sändes iväg i februari 1961 av Sovjetunionen. Astronomerna förlorade dock snart kontakten med satelliten. Även den amerikanska satelliten Mariner 1 misslyckades att nå sitt mål.
Den första rymdsonden som verkligen nåde Venus var Mariner 2. Den passerade planeten 14 december 1962 på ett avstånd av drygt 30 000 kilometer. De mätresultat som sonden sände tillbaka visade att yttemperaturen var omkring 430° C. De visade också att planeten inte hade ett mätbart magnetfält och att dess rotationstid var mycket lång, 243 jorddagar.
De följande sovjetiska försöken att sända rymdsonder till Venus: Venera 2 och Zond 1 var misslyckade. Inte heller Venera 3 lyckades sända tillbaka några data, men ska enligt ryska astronomer ha kraschlandat på planeten, och därigenom blivit den första rymdsonden som landade på planeten.
Venera 4 lyckades 1967 till skillnad från sina föregångare uppnå de flesta av de mål som satts upp. Den nådde Venus och sände ner en kapsel som landade i Eistla Regio, dock utan att sända tillbaka några data efter att den landat. Samma år passerade Mariner 5 Venus på omkring 4 000 kilometers avstånd.
Venera 5 och Venera 6 var misslyckade försök att landa rymdkapslar på Venus, medan Venera 7 lyckades 1970 landa i Navka Planitia och sända tillbaka data för 23 minuter. Två år senare landade Venera 8 på samma plats och sände tillbaka data under 50 minuter. Den mätte upp låga vindhastigheter. Mariner 10 passerade Venus på omkring 5 000 meters avstånd på sin väg till Merkurius.
Venera 9 och Venera 10, var liksom sina föregångare försök att landa kapslar på Venus. De nådde Venus i oktober 1975. De var lyckade och tog bilder av planetytan av hög kvalitet. Bilderna visade en stenig yta utan tydliga tecken på erosion. Venera 11 och Venera 12 var mer utvecklade rymdsonder av samma typ. De nådde Venus 1978. De sände tillbaka data, men misslyckades dock att sända tillbaka TV-bilder från ytan. USA sänder samma år iväg Pioneer 12 och Pioneer 13, även kända som Pioneer Venus 1 och Pioneer Venus 2. Pioneer 12 gick i omloppsbana runt planeten fram till 1992. Pioneer innehöll 4 landare. De landade i Beta Regio, Ishtar Regio, Themis Regio respektive norr om Aino Planitia. Båda satelliterna var lyckade och sände tillbaka mycket data, bland annat om atmosfärens sammansättning.
Venera 13 och Venera 14, som nåde Venus 1981, bestod av bägge av både en satellit i omloppsbana och en landare. De gjorde de första undersökningarna av markens innehåll. Vega 1 och Vega 2 var sovjetiska rymdsonder som passerade Venus på deras väg till Halleys komet och passerade Venus i juni 1985. De hade med sig varsin landare. Landarna hade med sig varsin ballong som sände tillbaka temperatur och vindhastighetsdata.
Den amerikanska rymdsonden Magellan gick i omloppsbana runt Venus mellan augusti 1990 och oktober 1994. Den kartlade planeten i större omfattning än någonsin tidigare. Totalt kartlade den 98% av planetens yta. Under 1990-talet passerade Galileo och Cassini planeten på deras väg till Jupiter respektive Saturnus.
Sonden Venus Express gick in i omloppsbana kring Venus den 11 april 2006. Den tillhör ESA, europeiska rymdstyrelsen och sköts upp från Kazakstan den 9 november 2005.
[redigera] Skönlitteratur
På Venus ligger flera av stjärnflottans träningsanläggningar i det fiktiva Star Trek-universumet och Venus nämns i Arthur C. Clarkes 3001 - Den sista resan. Det är även här som uptakten till Frederik Pohls böcker om Stjärnporten äger rum.
I de två böckerna Världen och Noll-A samt Spelarna och Noll-A av A.E. van Vogt är Venus koloniserad av enbart Noll-A folk: ett Noll-A utopi i van Vogts mytiska värld.
[redigera] Kuriosa
- Venus roterar runt solen på cirka 5400 timmar (225 jorddagar) och runt sin egen axel på cirka 5823 timmar (243 jorddagar) vilket innebär att ett dygn på venus är längre än ett år på venus.
- Venus ur Nordisk Familjebok första upplagan år 1893: Venus, astron., den 2:dra, från solen räknadt, af de stora planeterna, af de gamle äfven benämnd Afrodite (Aphrodite) samt Fosforos (Phosphorus), då den uppgick före solen, och Hesperos (Hesperus), då den nedgick efter solen, motsvarande våra uttryck morgonstjerna och aftonstjerna, namn, som planeten erhållit, emedan den på rund af sin banas läge innanför jordbanan icke kan skenbart aflägsna sig från solen mer än 48° och till följd deraf endast om morgnar och aftnar kan iakttagas, då solen icke är för djupt under horisonten.
[redigera] Källor
- Patrick Moore. (red.). (2003). Venus. . Översättning: . Hong Kong: Cassell Illustrated. sid. . ISBN 1-844-03404-6.
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Venus
Se även ordet "Venus" på Svenska Wiktionary.
|
||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Solen Merkurius | Venus | Jorden | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus Övriga himlakroppar: Pluto | Sedna | 2005 FY9 | 2003 EL61 | Quaoar | Eris |
||||||||||||||||
| Områden | Asteroidtyper | |||||||||||||||
| Asteroidbältet | Kuiperbältet | Oorts kometmoln | Vulcaner | NEO | Asteroid | Trojaner | Centaurer Kuiperbältet: Cubewano | Plutino | Twotino | |||||||||||||||
| Planetariska ringar | Solsystemets stösta månar | |||||||||||||||
| Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus |
|
|||||||||||||||
