Merkurius

Eftersom Merkurius är synlig för blotta ögat har planeten varit känd sen antiken. När teleskopet uppfanns i början på 1600-talet förvandlades astronomin, och man förstod att jorden i själva verket kretsade kring solen. En av de avgörande upptäckterna var att Venus uppvisar faser alldeles som månen, men tidiga teleskop var allt för svaga för att visa att Merkurius har faser. En italiensk präst vid namn Lonnes Zupo var den förste som såg Merkurius faser. Eftersom Merkurius ligger så nära solen tog det tid innan man hittade något intressant på planeten. Den första rapporten om ytstrukturer på Merkurius kom från den tyske astronomen Johann Schröter, som i slutet av 1700-talet såg diffusa mörka fläckar på planeten. Den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli hävdade rent av att han sett streck kors och tvärs över planeten .Även om andra astronomer inte höll med om detta var de alla överens om att mönstren, vad de än var aldrig förändrades. Det betydde att man alltid såg samma sida av Merkurius. Vissa astronomer framkastade att Merkurius därför måste rotera med samma fart som jorden. 1965 användes världens största teleskop, Arecibo-teleskopet i Puerto Rico, för att skicka radiovågor mot Merkurius och registrera ekot, en teknik som kallas radioastronomi. Förändringarna i ekot gjorde det möjligt för astronomerna att beräkna att planetens rotationstid faktiskt är 59 jorddygn det vill säga 2/3 av Merkurius-året.

[redigera] Merkurius uppkomst

I likhet med alla de andra planeterna bildades Merkurius av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra.

Det måste ha inträffat något ovanligt med Merkurius som gjorde att planeten fick sin stora metallkärna. En teori är att materien närmast solen innehöll en hög andel metall. En annan teori är att Merkurius en gång i tiden var mycket större, med en tjockare mantel av sten.

Det är möjligt att en kollision med en annan planet slungade ut större delen av Merkurius stenmantel i rymden, på samma sätt som ett stort stycke av jordens mantel förmodligen slungades ut vid den kollision som gav upphov till vår måne. Merkurius genomgick ytterligare en mycket svår period strax efter det att den bildades. Dess inre tycks ha hettats upp och utvidgats, möjligen därför att planeten hettades upp utifrån av det sena, tunga bombardemanget.

När Merkurius svällde upp sprack dess skorpa och vissa delar sjönk och skapade branta diken. När planeten så småningom svalnade krympte den lite. Detta innebar att Merkurius hade mer skorpa än vad den behövde, och när den försökte krympa sköt stora områden upp. Detta gav upphov till upphöjda remsor av skorpa med klippstup på ömse sidor.

[redigera] Merkurius sammansättning

Diagram som visar Merkurius stora järnkärna.

Merkurius inre måste vara ett väldigt metallklot. Astronomer tror att en väldig järnkärna upptar större delen av Merkurius. Trots att det finns föga järn i dess ytberg är järn det enda grundämne som är tillräckligt tungt och vanligt i solsystemet för att det ska kunna utgöra Merkurius kärna som upptar ¾ av diameter. Om man skulle kunna titta in i Merkurius skulle man se 3 olika lager. I mitten finns kärnan, utanför kärnan finns ett berglager som kallas manteln. Ovan manteln vilar skorpan, det berglager som utgör dess yta. Manteln och skorpan bildar ett enda bergskikt som är svept kring metallhjärtat.

[redigera] Klimat

Eftersom Merkurius är den planet som befinner närmast solen skulle man förvänta sig att den är den hetaste planeten i solsystemet. Men så är icke fallet. Trots att den är glödhet på solsidan, med en genomsnittlig middagstemperatur runt 370 grader Celsius, gör frånvaron av en tät atmosfär, som kan ge en växthuseffekt, att den inte blir lika het som Venus och temperaturen blir cirka −180 grader Celsius på sidan som ligger i skugga. De kallaste ställena på Merkurius är nord- och sydpolerna. Den har även heta fläckar på motsatta sidor av ekvatorn där det kan bli upp till 470 grader Celsius.

[redigera] Atmosfär

Förbluffande nog har den faktiskt en atmosfär, ett tunt skikt av väte-, syre- och natriumatomer, uppblandade med en smula kalium och helium. Detta gashölje är glest så det förekommer inget väder på Merkurius och man kan inte se atmosfären. Man tror att Merkurius tunna atmosfär bildas av atomer som slås ut ur planetens yta av solvinden.

[redigera] Ytan

Ytan i allmänhet är mycket lik vår måne. Det finns upphöjda områden så kallade högplatåer, med mängder av kratrar och mellan dem slätter. Det löper stora sprickor genom landskapet och de skär ofta genom mitten av kratrarna.

[redigera] Högplatåer och slätter

Ytan tycks vara en blandning av pulveriserad sten av olika storlek. Detta slags stendamm, som kallas regolit, hittar man även på månen. Det bildas av det grus som slungas ut när meteoriter och andra föremål från rymden slår ner i marken. På vissa finns det stora stenblock som kallas breccia. De bildas när regoliten trycks ihop till fasta klumpar vid meteornedslag. Mellanrummen mellan nedslagskratrarna är inte så jämna som det ser ut att vara på långt håll. De är i själva verket överströdda med kratrar efter meteoritnedslag, stora spöklika ringar som vittrar ner eller fyllts av regolit och mindre, vassare kratrar som ofta skär igenom större, vilket visar att de bildats senare.

[redigera] Caloris-bassängen

Caloris Basin är en av de största nedslagskratrarna i solsystemet, lika stort som Sverige. Om du skulle flyga över detta område skulle du se ett helt nytt landskap. Det finns få kratrar där, väldiga veckningar löper över landskapet och på många ställen förefaller marken vara hopknycklad till ett virrvarr av kullar och sänkor. Bassängens inre är en överraskning. Man förväntar sig en väldig skålformad fördjupning i mitten, men allt man ser är en plan slätt av kal sten som sträcker sig i alla riktningar. Det är som om hela kratern är fylld med cement. Caloris är inte den enda stora bassängen på Merkurius. Man känner till minst 15 andra och alla har en plan slätt i mitten.

[redigera] En dag på Merkurius

Merkurius-dygnet varar 176 jorddygn. Dagstemperaturen på Merkurius stiger till 370 grader när solen gått upp. Eftersom det inte finns nåt lufttäcke som kan hålla planeten varm så rasar temperaturen på natten till -180 grader. Merkurius axel står nästan rakt upp, så här finns inga årstider och solen följer samma bana över himlen varje dag på året. Om du skulle landa på Merkurius så skulle först solen gå upp, gå ner och gå upp igen på samma dygn. Den dubbla soluppgången är unik för Merkurius. Merkurius rör sig som snabbast när den är närmast solen; i själva verket så snabbt så att rotationen inte hinner med. När Merkurius susar förbi rör sig solen baklänges i sin bana på himlen innan den åter börjar röra sig framåt när Merkurius saktar in.

[redigera] Rymdsonder till Merkurius

Hittills har bara en rymdsond besökt Merkurius, Mariner 10 och den kom så nära som 327 km från ytan. I själva verket försökte Mariner 10 inte ens hinna ifatt Merkurius. Istället kretsade den kring solen i motsatt riktning mot Merkurius, så att den passerade förbi planeten 3 gånger under 12 månader. Mariner 10 sköts upp den 3 november 1973. Den utnyttjade ett sällsynt tillfälle i början av 1974 då jorden, Venus och Merkurius låg på en rät linje. Den flög först till Venus, där den utnyttjade Venus tyngdkraft för att sakta in och ändra kurs mot Merkurius bana. Trots en del problem under resans gång passerade sonden Venus den 5 februari 1974 och närmade sig Merkurius för första gången mot slutet av mars. Den fotograferade 40 % av planetens yta och upptäckte Merkurius magnetfält och atmosfär. Efter 6 månader passerade den Merkurius för andra omgången och då fotograferade den Merkurius sydpol och yttligare 6 månader efter det flög den förbi en sista gång och sände tillbaka mer information om planeten. Än idag cirkulerar Mariner 10 kring solen.

[redigera] Skulle människor kunna leva där?

Huvudartikel: Koloniseringen av Merkurius

Merkurius skulle vara en besvärlig plats för människor och svår att kolonisera, men en bemannad landning där skulle inte vara omöjlig. Om man kunde bekräfta förekomsten av is vid planetens poler skulle det göra tanken på en bemannad expedition till Merkurius mer rimlig. Is skulle inte bara kunna ge vatten, den skulle också kunna sönderdelas och ge syre till att andas och raketbränsle för returresan. En landning vid en av polerna skulle även göra förhållandena mer drägliga för astronauterna, eftersom polerna inte blir så glödheta som ekvatorn. Det är mycket osannolikt att man skickar en bemannad expedition till Merkurius snart, man behöver lära sig mer om planeten först.

[redigera] Se även

Mercurius (Romersk mytologi)
MESSENGER (Rymdsond)
Planeterna i Zodiaken

[redigera] Extern länk

Wikimedia Commons har media som rör Merkurius

Solsystemet

Områden

Asteroidtyper

Asteroidbältet | Kuiperbältet | Oorts kometmoln

Planetariska ringar

Solsystemets stösta månar

Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus

Jorden:	Månen
Mars:	Phobos \| Deimos
Jupiter:	Io \| Europa \| Ganymedes \| Callisto
Saturnus:	Titan \| Rhea \| Enceladus \| Dione \| Tethys \| Hyperion \| Japetus
Uranus:	Titania \| Oberon \| Ariel \| Umbriel \| Miranda
Neptunus:	Triton
Pluto:	Charon \|Nix \| Hydra

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../m/e/r/Merkurius.html

Kategorier: Planeter | Merkurius

Merkurius

Wikipedia

Innehåll

[redigera] Tidiga upptäckter