Tenn

Wikipedia

indium - tenn - antimon Ge Sn Pb    Periodiska systemet
Allmänt
Namn, kemiskt tecken, nummer	tenn, Sn, 50
Kemisk serie	övrig metall
Grupp, period, block	14 (VA), 5, p
Densitet	7310 kg/m3 (273 K)
Hårdhet	1,5
Utseende	silverglänsande grå
Atomens egenskaper
Atommassa	118,710 u
Atomradie (beräknad)	145 (145) pm
Kovalent radie	141 pm
van der Waalradie	217 pm
Elektronkonfiguration	[ Kr ]4d105s25p2
e− per energinivå	2, 8, 18, 18, 4
Oxidationstillstånd (oxid)	4, 2 (amfoterisk)
Kristallstruktur	tetragonal
Ämnets fysiska egenskaper
Materietillstånd	fast
Magnetiska egenskaper	icke magnetisk
Smältpunkt	505,08 K (232 °C)
Kokpunkt	2875 K (2623 °C)
Molvolym	26,29·10 m3/mol
Ångbildningsvärme	295,8 kJ/mol
Smältvärme	7,029 kJ/mol
Ångtryck	5,78·10-21 Pa vid 505 K
Ljudhastighet	2500 m/s vid 293,15 K
Diverse
Elektronegativitet	1,96 (Paulingskalan)
Värmekapacitet	228 J/(kg·K)
Elektrisk ledningsförmåga	9,17·106 S/m (Ω−1·m−1)
Värmeledningsförmåga	66,6 W/(m·K)
1a jonisationspotential	708,6 kJ/mol
2a jonisationspotential	1411,8 kJ/mol
3e jonisationspotential	2943,0 kJ/mol
4e jonisationspotential	3930,3 kJ/mol
5e jonisationspotential	7456 kJ/mol
6e jonisationspotential	{{{joniseringspot-6}}} kJ/mol
7e jonisationspotential	{{{joniseringspot-7}}} kJ/mol
8e jonisationspotential	{{{joniseringspot-8}}} kJ/mol
9e jonisationspotential	{{{joniseringspot-9}}} kJ/mol
10e jonisationspotential	{{{joniseringspot-10}}} kJ/mol
Mest stabila isotoper
Isotop Förekomst Halv.tid Typ Energi Prod. 112Sn 0,97% Sn, stabil isotop med 62 neutroner 114Sn 0,65% Sn, stabil isotop med 64 neutroner 115Sn 0,34% Sn, stabil isotop med 65 neutroner 116Sn 14,54% Sn, stabil isotop med 66 neutroner 117Sn 7,68% Sn, stabil isotop med 67 neutroner 118Sn 24,23% Sn, stabil isotop med 68 neutroner 119Sn 8,59% Sn, stabil isotop med 69 neutroner 120Sn 32,59% Sn, stabil isotop med 70 neutroner 122Sn 4,63% Sn, stabil isotop med 72 neutroner 124Sn 5,79% Sn, stabil isotop med 74 neutroner 126Na syn ca 100 000 år β- 0,380 MeV 126Sb
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Tenn är ett atomslag och ett silvervitt metalliskt grundämne med beteckningen Sn. Den här smidiga silvervita metallen oxiderar inte med syre vilket gör att den används för att skydda andra metaller mot korrosion med en tennbeläggning. Tenn är en av de metaller som är kända av människan sedan antiken, då det mjuka tennet hade stor betydelse med den ännu mjukare kopparn, då de tillsammans bildar den hårda legeringen brons. Tenn utvinns framförallt ur mineralet tennsten (kassiterit).

Innehåll 1 Betydande egenskaper 2 Historik 3 Framställning 4 Användning 5 Se även

[redigera] Betydande egenskaper

Tenn är en formbar, smidig, kristallisk metall. Den är beständig i syre och salt, sött och destillerat vatten (den skyddas av en oxidfilm), men kan angripas av baser, syror och surt salt. När smält tenn stelnar uppstår så kallad β-tenn som är stabilt ner till 13°C. När tennföremål förvaras i låga temperaturer kommer grå förhöjda partier att uppstå på ytan, man säger att föremålet drabbats av tennpest. Detta kan förhindras genom att man legerar tennet med antimon eller vismut.

Den kristalliska strukturen i gjutna tennföremål gör att tennskrik uppstår vid böjning av ett tennföremål. Tennskrik är hörbart med blotta örat och kommer sig av att de stora kornen glider mot varandra och den kristallina strukturen förstörs, se även (akustisk emission).

[redigera] Historik

Tenn är en av de få metaller, som varit i användning ända sedan förhistorisk tid, och synes i äldsta tider ha erhållits dels från Indien, dels från det inre Asien. Genom gravfynd i Egypten vet man att tennet varit i allmänt bruk redan 4000-3000 år f.Kr. Det har anträffats i schweiziska pålbyggnader och var bekant i Kina och Indien åtminstone 1800 år f.Kr. I 4 Mos. 31:22 uppräknas tenn tillsammans med metallerna guld, silver, koppar, järn och bly.

Tenn har använts av människan under lång tid, framförallt i legering med koppar, vilket kallas brons. De forntida högstående kulturerna i Egypten, den Mesopotamien, Kina och Grekland byggde i stora delar sin kultur kring bronset, det användes till vapen, smycken och byggnadsdetaljer. Vid den tiden, från 3500 f.Kr., sammansmältes inte de rena metallerna till en legering utan det var snarare så att man genom smältning av tennhaltig kopparmalm fick fram brons. Det var inte förrän ca 600 f.Kr. som man började använda ren tenn.

Den romerske författaren Plinius benämnde tennet plumbum album ("vitt bly"; bly kallade han för plumbum nigrum = "svart bly"). Romarna hade också benämningar som plumbum candidum ("glänsande bly"), stannum och stangnum. Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius använde det latinska stannum när han 1812 gav metallen dess kemiska beteckning Sn. Ordet tenn har ett germanskt ursprung, troligen från ord som "stång" eller "ten", på tyska heter det zinn, engelska tin och på franska användes ordet tain för metallen redan på 1200-talet, detta blev vår tids étain.

[redigera] Framställning

Tenn finns huvudsakligen i mineralet kassiterit, SnO₂ och kommer numera från fyndigheter i Brasilien, Malaysia, Bolivia, Indonesien, Australien, Zaïre, Thailand och Nigeria. Världsproduktionen är ca 200 000 tun rent tenn per år. Ur tennmalmen erhålles metallen genom reducerande smältning med kol i speciella reverberugnar.

[redigera] Användning

Man upptäckte tidigt att tenn kan användas som korrosionsskydd genom att lägga ett tennöverdrag på ytor av järn och stål. Förtenta plåtbehållare används till exempel i form av konservburkar och läskedrycksburkar. Den irländska flöjttypen tin whistle fick sitt namn för att den började massproduceras av tennplåt.

• Tenn används alltjämt som komponent i olika legeringar, som till exempel brons, klockmetall, babbittmetall, vitmetall, hårdtenn, fosforbrons och lödtenn (mjuklod).
• stannoklorid är ett salt som används som reducerande medel och som betningsmedel i tryckmetoden kuttuntryckning
• Tenn används för att löda samman rör eller elektriska komponenter.
• Förr (fram till cirka 1910) användes tenn i form av folie för att förpacka mat och annat. Därefter har tennfoliet ersatts av aluminiumfolie

[redigera] Se även

• Periodiska systemet
• Brons
• Förtenning