Svenska sagokungar

Wikipedia

I stort sett inget vederhäftigt material från Sverige för tiden före år 900 har överlevt, varför kungarna i folklig tradition, islänningasagorna, Beowulf, Rimbert, Historia Norvegiæ, Gesta Danorum och Adam av Bremens skrift om nordborna brukar betraktas som sagofigurer, även om källorna är mer samstämmiga än vad man kan förvänta sig av mytologiska figurer.

[redigera] Ynglingaätten och andra regenter

Det påpekas ofta av svenska historiker att dessa kungar är helt mytiska och utan verklighetsgrund. När det handlar om Ottar Vendelkråka, Ale den Uppländske och Adils finns det dock flera oberoende källor som nämner dessa kungar och som dessutom är ganska samstämmiga. Dessa kungars historicitet beror också på vilken historiker som yttrar sig och den historiker som bidragit till Nationalencyklopedin ställer sig mycket tvivlande. Intressant nog är deras historicitet bland engelskspråkiga forskare snarare ett faktum som kan åberopas som bevis för Beowulfskvädets historiska bakgrund^{[källa behövs]}.

I boken "Om Sveriges rikes uppkomst" från 1940 argumenterar arkeologen Birger Nerman (1888-1971) för att flera av sagokungarna existerat.

Det skulle alltså kunna förhålla sig så att åtminstone vissa av de personer som omtalas i exempelvis ynglingatal faktiskt har levat och varit någon form av myndighetspersoner - kanske kungar - men vår kunskap är så otillräcklig att vi bara kan ana vilka av personerna det troligast skulle kunna gälla.

Gylfe
Oden
Njord
Frej (Yngve-Frej, efter vilken ättens namn tagits)
Fjölner (slutet av första århundradet f.kr., enligt Grottesången).
Svegder (första århundradet e.kr)
Vanland
Visbur
Domalde (100-talet?)
Domar
Dygve
Dag den Vise (200-talet?)
Agne (300-talet?)
Erik och Alrik
Yngve och Alf
Hugleik
Hake
Jorund och Erik (300-talet?)
Ane (eller Aun), Halvdan och Ale den Starke.
Egil (eller Angantyr) (sent 400-tal - tidigt 500-tal)
Ottar Vendelkråka (tidigt 500-tal)
Ale den Uppländske (tidigt 500-tal)
Adils (ca 530 - ca 575)
Östen (Eystein) (sent 500-tal)
(Sölve) (sent 500-tal)
Yngvar (sent 500-tal)
Bröt-Anund (tidigt 600-tal)
Ingjald Illråde (mitten av 600-talet)

[redigera] Skjöldungar och Ragnar Lodbroks ätt

Dessa kungar ersatte Ynglingaätten och från och med Randver så började egentligen Munsöätten. Denna senare ätt har dock uppkallats efter Björn Järnsida.

Ivar Vidfamne (ca 655-ca 695)
Harald Hildetand (ca 705-750)
(Randver)
Sigurd Ring (ca 750 (som ensam regent)-ca 770)
Ragnar Lodbrok (ca 770-ca 785)
Östen Beli (sent 800-tal)

[redigera] Munsöätten

Dessa kungar figurerar i flera olika källor såsom, till exempel Hervarar saga, Rimbert och Adam av Bremen där det finns ett fåtal skillnader. Innan man beslutar att dessa källor är varandra motstridiga bör man ta ställning till frågan om olikheterna inte beror på den nordiska och germanska traditionen att välja två bröder till kungar samtidigt. Det kan vara så att källorna bara redogör detaljerat för detta system när det var osämja mellan bröderna (Björn på Håga och Anund Uppsale) eller allvarliga problem med tronföljden (Erik Segersäll och Styrbjörn Starke). De som argumenterar för att dessa kungar skall inräknas i den säkerställda regentlängden kan alltid åberopa som bevis att Olof Skötkonung skall ha yttrat att han var den tionde kungen i Uppsala av samma släkt. Värt att notera är också att det hävdas att kungaämbetet innan Erik Segersäll snarare var av religiös karaktär (som ledare för blotet i Gamla Uppsala) än värdslig vilket återspeglas i turbulensen under Inge den äldres tid vid makten.

Björn Järnsida (sent 700-tal - tidigt 800-tal)
Erik Björnsson, möjligen samregerande med brodern Refil (tidigt 800-tal)
Erik Refilsson (tidigt 800-tal)
Björn på Håga (ca 829 - ca 831), samregerade med Anund Uppsale
Olof, (mitten av 800-talet), regerade 854, troligen också samregent med:
- Erik Anundsson (Erik Emundsson eller Erik Väderhatt?, sent 800-tal, eventuellt död 882)
Ring, (ca 910 - ca 940), regerade 935 och 936
Erik Ringsson, (ca 940 - ca 950)
Emund Eriksson, (mitten av 900-talet)
Björn Eriksson (andra halvan av 900-talet)
Olof Björnsson (ca 970-975), samregerade med: Erik Segersäll (ca 970-995) som anses historiskt belagd.