Storskarv
Wikipedia
| Storskarv | ||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Adult icke häckande storskarv |
||||||||||||||
| Systematik | ||||||||||||||
|
||||||||||||||
| Vetenskapligt namn | ||||||||||||||
| Phalacrocorax carbo Auktor : Linné, 1758 |
Storskarv (Phalacrocorax carbo), är en stor svart fågel inom familjen skarvar. Den häckar på klippor eller i träd vid kusten och vid större insjöar.
Innehåll |
[redigera] Utseende och läte
Storskarven är cirka 80-95 centimeter lång, och vingspannet 130-160 centimeter. Den väger ungefär 2,5 kilo. Den grå näbben, vars överdel är nedböjd över underdelens spets, är gul längst in vid näbbroten och den är lång och har en hake i spetsen. Benen är korta och sitter långt bak på kroppen. De mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tår. Baktån är lång och vänd inåt. Mellantån har tänder som sitter uppradade som på en kam, och yttertån är längre än mellantån. Vingarna är korta. Stjärten är avrundad och mycket styv.
Den häckande storskarven i adult fjäderdräkt är svart med blåaktig glans. Den har en bred destinkt vit fläck på strupen, vitgrå i nacken, har långa nackfjädrar på huvudet och en vit fläck på låret. De adulta icke häckande fåglarna saknar den vita lårfläcken, har inte lika blåaktig glans, är mörk i nacken och har mindre nackfjädrar. De juvenila fåglarna är brunsvarta och har vitt bröst.
De adulta fåglarna av underarten P. c. maroccanus har ett distinkt helvitt bröst.
När skarven sitter, sitter den ganska rakt upp och när den står stödjer den sig mot den elastiska stjärten, som då blir som ett tredje ben.
Storskarven är en tyst fågel förutom vid häckning i sina kolonier då den har olika gutturala läten.
[redigera] Utbredning och taxonomi
Storskarven häckar på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika. Olika taxonomer delar upp storskarven i olika många underarter. Exempelvis anser vissa att vitbröstad skarv (Phalacrocorax lucidus) som lever i Afrika söder om Sahara ska anses som en underart P. c. lucidus till storskarven medan andra ser den som en god art. Underarterna delas ofta in i de två huvudgrupperna carbo och novaehollandiae och vissa menar att den senare gruppen ska ses som en art. Merparten delar dock in storskarven i sex underarter:
- Phalacrocorax carbo carbo häckar i östra Kanada, på Grönland, Island, i Norge, Sverige och på de brittiska öarna.
- Phalacrocorax carbo novaehollandiae häckar i Australien.
- Phalacrocorax carbo steadi häckar på Nya Zealand och Chathamöarna.
[redigera] Storskarven i Sverige
Två underarter av storskarv häckar i Sverige. Den ena populationen är underarten P. c. carbo som häckar i södra Sverige och på Västkusten. Den andra populationen är av underarten P. c. sinensis, som ibland kallas mellanskarv och häckar kring Östersjön. Storskarven är en flyttfågel som dock stannar kvar i södra Sverige och på vissa lokaler kring västkusten under vintern.
[redigera] Biotop
[redigera] Beteende
Skarven rör sig dåligt på marken, och den är inte heller någon skicklig flygare. Däremot simmar den bra, och är en skicklig fiskare. På sommaren brukar den finnas på klippor och skär nära kusten. Till skillnad från de flesta andra sjöfåglar är skarvens fjäderdräkt inte helt vattentät, varför den måste tillbringa en del tid i solen för att torka vingar och resten av fjädrarna. Under höst och vinter kan fåglarna ibland göra långa vandringar inåt land.
[redigera] Häckning
Den häckar i kolonier. Sina bon, som består av tång och pinnar, lägger den på branta klippavsatser. Äggen är vitaktiga utan fläckar, och är i förhållande till fågelns storlek små. Skarvarnas spillning är frätande, och gör det svårt för växtligheten i närheten av skarvkolonin. Skarven tar därför ofta helt över de små öar där den slår sig ner. Man känner lätt igen dessa öar på de döda träden med stora svarta fåglar i, och bristen på annan växtlighet.
[redigera] Storskarvens historia i Sverige
I början av 1900-talet var storskarven i det närmaste utrotad som häckningsfågel i Sverige. På 1940-talet upstod en liten koloni i Kalmarsund som långsamt växte sig större. På 1990-talet ökade så storskarven stort och 2004 fanns det 190 kolonier med sammanlagt 35 000 par i Sverige. I Stockholms skärgård upptäcktes den första kolonin 1994.[1]
[redigera] Storskarven och fiskerinäringen
Länge har fiskare gick hårt åt skarvens boplatser, för att man uppfattade den som en konkurrent och skadedjur. Skarven plockar ibland fisk ur nät och fiskodlingar, skadar fiskeredskap, äter den småfisk som är huvudföda åt skärgårdens större fiskar och den lämnar bitmärken på fisk som därmed blir svårsåld. Till detta kommer skarvöarnas kusliga utseende, som gjort fågeln ännu mindre populär bland kustbefolkningen.
I delar av Asien använder man än idag skarvar som fiskeredskap. En lina över fågelns hals hindrar den från att svälja den fisk den fångar, som istället tas om hand av människan.
[redigera] Namn
Storskarven kallas också än idag för ålkråka, ålakråka eller ålekråka. Förr har den även kallats för hafstjäder, ålkrok och qvitlaarskarv.[2]
[redigera] Källor
- ^ Svenska naturskyddsföreningen
- ^ Sven Nilssons Foglarna 1858
