Sten Eriksson Leijonhufvud
Wikipedia
Sten Eriksson Leijonhufvud, (1518 - †5/10 1568), riddare och 1539 riksråd, son till riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvud d.ä. och Ebba Eriksdotter (Vasa). Gift med Ebba Månsdotter (Lilliehöök). De fick 6 barn: Edla (1552-1586), gift Grip, Axel Stensson Leijonhufvud, född i Jönköping 1554 (Axels barn skrev sig Lewenkopf, senare utbytt mot Lewenhaupt), Anna, gift Bielke (av Åkerö), Mauritz Stensson Leijonhufvud, 10 september 1559, gift med Amalia von Batzfeld, Elisabet, gift Bielke, och Brita, †1611, gift Brahe.
Sten Eriksson blev friherre vid Erik XIV:s kröning 1561 (friherre till Gräfsnäs, med kvadrerad sköld sammansatt av ättevapen för Leijonhufvud, Vasa, Natt och Dag samt Lilliehöök, †1568).
1563 skickades Sten Eriksson för att upprätta frieriet mellan Erik och prinsessan Kristina av Hessen, men blev i Danmark kvarhållen under 2 år.
Erik XIV misstänkte Sten Eriksson och lät fängsla honom. Han fördes till Uppsala, men lyckades undgå dödsstraffet, i motsats till Sturarnes öde vid Sturemorden. Erik XIV hade nämligen befallt att endast "herr Sten" skulle skonas, och då knektarna på Uppsala slott var tveksamma om vem kungen menat, Sten Eriksson eller Sten Axelsson Banér, fick bägge behålla livet.
Vid hertigarnas (senare Johan III och Karl IX) uppror övergick Sten Eriksson på deras sida och åtog sig tillsammas med Pontus De la Gardie att ta Erik XIV tillfånga i Stockholm. Erik XIV, som var i kyrkan, skyndade till slottet, och när Sten Eriksson försökte hindra honom i flykten sårades han av en drabant med en hillebard så svårt att han avled den 5 oktober 1568.
