Sjuårskriget

Wikipedia

Sjuårskriget eller det Europeiska sjuårskriget kallas det krig som 1756-1763 fördes mellan å ena sidan Österrike, Frankrike, Ryssland, Sverige och det tysk-romerska riket och å den andra Preussen och Storbritannien-Hannover. Dess viktigaste orsaker var Storbritanniens och Frankrikes makttävlan på haven och i kolonierna samt rivaliteten mellan Österrike och Preussen. Namnet användes företrädesvis för att beteckna kriget i Tyskland mellan Preussen och dess fiender, vilket emellertid betraktat som ett led i kampen om Schlesien (se Schlesiska krigen) ibland också kallas tredje schlesiska kriget. Det svenska engagemanget går vanligen under beteckningen Pommerska kriget 1757-62.

[redigera] Bakgrund

Fredrik II, Fredrik den store (1712-1786), kung av Preussen 1740-1786

Fredsslutet mellan Storbritannien och Frankrike 1748 betecknade blott ett stillestånd under kampen om herraväldet på havet och i kolonierna. I Indien upphörde inte fejden mellan det franska ostindiska kompaniet och det engelska. I Nordamerika sökte fransmännen sammanfoga sina besittningar i norr (Kanada) och söder (Louisiana) och i och med detsamma stävja de engelska koloniernas expansion västerut. Därav föranleddes våren 1754 väpnade sammanstötningar mellan britter och fransmän i Ohios floddal. Påföljande år fortsattes striderna i Nordamerika; det kom också till en drabbning mellan franska och brittiska örlogsfartyg. Det var blott en tidsfråga, när formellt krigstillstånd skulle inträda. Brittiska regeringen var angelägen, att i sådant fall Georg II:s arvland Hannover inte skulle prisges åt Frankrike; till detta lands skydd såg den sig därför om efter bundsförvanter på fastlandet.

Närmast kom Englands traditionella allierade, Frankrikes arvfiende Österrike, i fråga. Men i Maria Teresias och hennes statskansler Wenzel Anton von Kaunitz' ögon var Frankrike inte längre som förr Österrikes huvudfiende. De två första schlesiska krigen hade satt Preussen i besittning av den österrikiska provinsen Schlesien. Denna förlust kunde de inte glömma: ledstjärnan för deras politik var att vid lägligt tillfälle återvinna det förlorade och krossa den stormaktsställning i Nordtyskland, som Fredrik II med sin erövring skapat åt Preussen. Österrike hade länge rustat för en blivande kraftmätning, och på sommaren 1755 började det med tanke på en dylik försiktigt närma sig Frankrike. Gynnsammare mottagande fann Storbritannien vid ryska hovet (fördrag september 1755). Närmandet mellan Storbritannien och Ryssland bekymrade emellertid Fredrik II. Kejsarinnan Elisabet var hans svurna fiende, delvis av personliga skäl, men framför allt av politiska: både i Polen och Sverige hade hon funnit det ryska inflytandet korsat av den nya preussiska stormakten. Fredrik II hade alltid att räkna med möjligheten av ett ryskt anfall, och inte utan skäl befarade han, att just den ryska intervention i Nordtyskland, vartill det brittisk-ryska fördraget gav uppslag, skulle bli ödesdiger för honom. Han beslöt att söka förebygga den. Han tog upp Storbritanniens förut av honom avböjda förslag till närmande, och en konvention (av rent defensiv art) till Hannovers skydd avslöts (i Westminster januari 1756), genom vilken Fredrik hoppades ha brutit den ring, som hans fiender hotade att sluta omkring honom, och därigenom bidragit till fredens tryggande. Mot hans beräkning väckte den emellertid stor förbittring i Paris. De österrikiska förslagen, som hade ivriga förespråkare i markisinnan Pompadour och hennes vän Bernis, fann starkare gehör, och ett defensivt fördrag avslöts mellan Frankrike och Österrike (i Versailles maj 1756). Ryska hovet inledde omedelbart underhandlingar med Österrike och Frankrike om en offensiv allians och började rusta.

Så hade en betydelsefull omkastning i det europeiska statssystemet ("le renversement des alliances") ägt rum, och Kaunitz hoppades att på våren 1757 kunna igångsätta ett rysk-fransk-österrikiskt anfall mot Preussen. Fredrik, som genom en holländsk diplomat hade kännedom om denna plan, önskade inte kriget, men hade sin armé i slagfärdigt skick och beslöt att överraska sina fiender, innan deras rustningar var fullbordade.

[redigera] Krigsutbrottet

Fredrik II inryckte augusti 1756 i Sachsen, vars besittning av strategiska skäl syntes honom nödvändig. Han räknade med rätta Sachsen bland sina argaste fiender, ehuru han överdrev styrkan av dess förbindelser med kejsarhoven. Sachsiska armén tvangs, sedan en österrikisk undsättningshär besegrats i slaget vid Lobositz den 1 oktober 1759, till kapitulation i Pirna den 15 oktober. Långt ifrån att, som Fredrik synes ha hoppats, skrämma Preussens fiender till eftergift och fred, påskyndade inryckningen i Sachsen den fientliga koalitionens fullbordan. En ryskösterrikisk allians kom till stånd (februari 1757), och ryska trupper skickades mot Ostpreussen. I Frankrike fanns visserligen vitt utbredda sympatier för den forne bundsförvanten, och inflytelserika röster påyrkade koncentration på kriget mot Storbritannien (i maj och juni 1756 hade de brittiska och franska krigsförklaringarna utfärdats). Men Ludvig XV fortsatte på den inslagna vägen, avslöt - i strid med sekelgamla principer för fransk politik och på för Österrike särdeles gynnsamma villkor - en offensiv allians med denna makt, direkt åsyftande Preussens stympning (maj 1757), och sände två arméer till Tyskland. Ett stort antal tyska furstar ställde trupper till förfogande, och riksdagen i Regensburg beslöt, att riksarmén skulle sammandrags (januari 1757). Också Sverige vanns för den antipreussiska koalitionen (fördrag med Frankrike mars 1757; se om Sveriges deltagande i kriget artikeln Pommerska kriget).

Fredrik II hade ingen bundsförvant (om den hjälp Storbritannien längre fram gav se nedan). Numeriskt sett stod han inför en tredubbel övermakt. Hans styrka låg framför allt i hans egen personliga överlägsenhet som fältherre och statsman. Samförståndet mellan hans fiender stördes ofta av slitningar. Det kom honom dessutom till godo, att de ryska och svenska samt i synnerhet de franska arméerna förslappades genom bristfällig organisation, genom befälhavarnas oduglighet och inbördes rivalitet samt genom dålig krigstukt, vadan deras insatser i kriget inte motsvarade det anseende de förut åtnjöt.

Fredrik II gick under 1757 års fälttåg först till anfall mot österrikarna, inryckte i Böhmen, segrade över Karl av Lothringen vid Prag 6 maj och började innesluta den belägrade hären i denna stad, men blev, då han vände sig mot en annan österrikisk armé under Leopold Joseph Marie von Daun, själv i grund besegrad i slaget vid Kolín den 18 juni 1757 och måste utrymma Böhmen. En av tyska soldtrupper bestående "observationsarmé", som Storbritannien uppställt till Hannovers skydd, blev slagen av fransmännen under Louis Charles d'Estrées i slaget vid Hastenbeck 26 juli 1757, varefter dess befälhavare hertigen av Cumberland under dansk medling avslöt en neutralitetskonvention med fransmännen (i Kloster-Zeven september), som i realiteten öppnade vägen för dessa mot Brandenburg. Ryssarna under Stepan Apraksin besegrade Hans von Lehwaldt i slaget vid Gross-Jägerndorf 30 augusti. En österrikisk strövkår hemsökte Berlin. Situationen syntes förtvivlad, i synnerhet som den andra franska armén under Charles de Rohan Soubise i förening med den tyska riksarmén anryckte mot Sachsen. Men Fredrik tillfogade dem i slaget vid Rossbach den 5 november ett avgörande nederlag. Därefter skyndade han i ilmarscher till Schlesien, som österrikarna under tiden genom intagande av Schweidnitz och Breslau nästan helt och hållet fått i sitt våld. Genom en lysande seger över den nära nog dubbelt så starka fienden i slaget vid Leuthen 5 december och genom Breslaus kapitulation 20 december blev han åter herre öfver Schlesien.

I Storbritannien skedde samtidigt ett betydelsefullt omslag. Stort missnöje rådde där över de motgångar som kriget med Frankrike dittills fört med sig, framför allt till följd av regeringens svaghet (Menorca erövrat av fransmännen juni 1756, motgångar i Amerika 1756 och 1757). Sedan William Pitt i juni 1757 inträtt i regeringen och blivit dess ledande kraft vände sig bladet. För honom stod det också klart att Storbritannien måste ge Preussen verksam hjälp. Konventionen i Kloster-Zeven ratificerades inte, och Cumberland ersattes av den i preussisk tjänst stående hertig Ferdinand av Braunschweig. Genom en i april 1758 avslutad konvention tillförsäkrades Fredrik, för vilken krigets finansiering erbjöd stora svårigheter, rikliga brittiska subsidier, och hertig Ferdinands armé, som nu skulle bli en "operationsarmé", förstärktes, delvis med brittiska trupper.

1758 års fälttåg började med Schweidnitz' intagande 16 april, varpå Fredrik inryckte i Mähren och belägrade Olmütz, under det att hertig Ferdinand drev fransmännen tillbaka över Rhen och, då de åter tog till offensiven, slog dem i slaget vid Krefeld 23 juni. Fredrik hade hoppats kunna förmå Daun till en avgörande drabbning, men måste, då denne undvek strid, med oförrättat ärende återvända. Genom det blodiga slaget vid Zorndorf 25 augusti avvärjde han därpå det angrepp som ryssarna under Vilim Fermor riktat mot Brandenburg. Under tiden hade Daun vänt sig mot de underlägsna preussiska trupperna i Sachsen. Då Fredrik skyndade till dessas hjälp, överrumplade Daun honom nattetid i slaget vid Hochkirch 14 oktober. Inte dess mindre lyckades Fredrik genom skickliga manövrer tvinga österrikarna att utrymma både Schlesien och Sachsen.

Storbritanniens krigföring under 1758 kännetecknas på alla håll av ökad kraft. I Nordamerika vanns stora framgångar (Louisbourg, nyckeln till Kanada, erövrades i juli), och det egentliga Frankrike oroades genom ett lyckat angrepp på Cherbourg i augusti. François Joachim de Pierre de Bernis, den franska utrikespolitikens ledare, började tvivla på den nya kursens lämplighet, men sedan han ersatts av Étienne François Choiseul, en ivrig anhängare av alliansen med Österrike, lyckades Kaunitz genom nya fördrag (december 1758) närmare än förr fastkedja den franska politiken vid den österrikiska.

Huvuduppgiften för den preussiska krigföringen under 1759 års fälttåg var att hindra föreningen mellan de ryska trupperna under Peter Saltykov och österrikarna. Detta misslyckades. En österrikisk kår under Gideon Ernst von Laudon stötte i Frankfurt an der Oder till den ryska hären, och då Fredrik angrep de förbundna i slaget vid Kunersdorf 12 augusti led han ett förkrossande nederlag. En fullständig katastrof för Preussen syntes förestå, och Fredrik själv var nära att ge allt förlorat. Men de förbundna utnyttjade inte segern, de avtågade i oktober åt var sitt håll, och befriad från omsorgen om Brandenburg kunde Fredrik åter vända sig åt Sachsen, där riksarmén i september intagit Dresden. Emellertid misslyckades, till följd av Fincks kapitulation vid Maxen 21 november, hans försök att utmanövrera Leopold Joseph Marie von Daun ur detta land. För första gången under kriget fick österrikarna övervintra på sachsiskt område.

Större framgångar vann under detta år ("det stora året") Fredriks bundsförvanter. Ferdinand segrade över fransmännen i slaget vid Minden 1 augusti, franska landstigningsförsök i Storbritannien avvärjdes av de brittiska amiralerna Boscawen och Hawke, framför allt genom den sistnämndes lysande sjöseger i slaget vid Quiberon 20 november och större delen av Kanada frånrycktes Frankrike genom James Wolfes seger i slaget vid Quebec 13 september.

Endast genom ytterst betungande rustningar kunde Fredrik under 1760 års fälttåg hålla sina motståndare stången.