Indiens historia: Samhället efter 1947

Indien var ett land med oerhörda klasskillnader och sociala spärrar redan före självständigheten, och förhållandena har inte blivit märkbart bättre sedan dess. De svältkatastrofer som tidigare under självständighetsperioden drabbade landet förefaller dock ha upphört. Enligt den indiska centralregeringens egna statistik ska andelen verkligt fattiga indier ha minskat från 50% till 30% bara från 1970-talet till 1980-talet. De internationella normerna för fattigdom verkar dock ställa kraven högre än vad indierna själva gör.

Den indiska konstitutionen från 1950 definierar staten som sekulär och socialistisk. Försöken från regeringens sida att minska betydelsen av kastsystemet har i stort sett misslyckats. De lägre kasterna har liksom i till exempel USA haft hjälp av statliga kvotsystem, men diskriminerats ändå, och många oberörbara till och med mördats. På de flesta ställen har härskat en omfattande politisk korruption och en stark organiserad brottslighet.

Den indiska socialismen har ändå under denna period lyckats förbättra det indiska utbildningsväsendet. 1951 var det bara 16% av befolkningen som kunde läsa; 1991 kunde 52% läsa (enligt Nationalencyklopedin var 1995 siffran 38%). Överlag är dock läskunnigheten betydligt lägre bland kvinnor. Kvinnornas situation, som i och för sig förbättrats, har ändå inte varit bra. Under senare år har möjligheten till fosterdiagnostik förstärkt mansöverskottet i den indiska befolkningen. Till den positiva sidan hör utbyggnaden av högre utbildning.

[redigera] Demografiska problem

En fortsatt hög folkökning i Indien har lett till en fortgående urbanisering under självständighetstiden, något som lett till kraftigt ökade slumområden kring städerna. Tillväxten har ändå minskat något - decenniet efter självständigheten var folkökningen kring 2,0% per år, för att sedan sjunka till c:a 1,7% per år under 1980-talet och 1990-talet.

Etniska motsättningar har varit ett nästan ständigt problem för den unga republiken Indien. Det svåraste problemet har självklart varit Kashmir, där en hinduisk härskare i en muslimsk provins anslöt sig till Indien och inte Pakistan, något som lett till inre oroligheter och gerillakrig i provinsen, och fullskaliga gränskrig mellan Indien och Pakistan. Dessutom har flera mindre folk i Indien bedrivit gerillakrig och olydnadskampanjer endera för självständighet eller för att få bilda egna delstater. Nagafolket började sin kamp under 1950-talet för att 1963 få bilda egen stat. I Tripura har man kämpat för att helt få skilja sig från Indien. I Punjab har sikherna ställt krav på självbestämmande, och 1966 blev detta verklighet då större delen av de ickesikhiska befolkningen i Punjab bildade delstaten Haryana.

[redigera] Massmedier

Sedan brittisk tid har Indien haft en väl utvecklad tidningsbransch. Även sedan självständigheten har en stor mängd engelskspråkiga tidningar fortsatt att komma ut. TV började sändas 1959 i statlig regi, men till följd av de stora klasskillnaderna och de regionala skillnaderna har TV haft långt ifrån samma genomslagskraft som i många andra länder. En indisk nyhetsbyrå, Press Trust of India, startades samma år som självständigheten, 1947.

[redigera] Miljö

Nationaldjuret tigern har under självständighetsperioden kommit att hotas till sin existens på grund av den fortgående folkökningen och tilltagande miljöförstöringen. 1974 startade indiska centralregeringen ett projekt för att rädda arten. Den indiska elefanten (asiatisk elefant i biologisk mening), pansarnoshörning m.fl. arter har också fått sina områden inskränkta under det senaste halvseklet.

[redigera] Näringsliv

Jordbruket har fortsatt att vara Indiens viktigaste näring, och trots att jordbruket fortsatt att domineras av småbrukare har nya metoder och grödor gett Indien en mycket bättre självförsörjningsgrad för mat. I socialistisk anda - inklusive femårsplaner - satsade den indiska centralregeringen starkt på industri, och särskilt tung industri.

[redigera] Rättsväsende

Det indiska rättssystemet efter självständigheten blev en blandning av den gamla indiska lagstiftningen, och de juridiska innovationer britterna fört med sig hemifrån. Vissa brittiska inslag, som till exempel rättegång med jury avskaffade man snart, eftersom man fann att det inte fungerade i indiska förhållanden. Familjelagstiftningen är fortfarande uppbyggd enligt det milliyetisystem, som britterna lånade med sig från Osmanska riket. Detta system innebär att olika regler gäller beroende på vilken etnisk, eller snarare religiös grupp berörda personer tillhör.

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../s/a/m/Indiens_historia%7E_Samh%C3%A4llet_efter_1947_794f.html

Kategori: Indiens historia