Romersk kung
Wikipedia
Romersk kung (lat. rex romanorum) kallades under medeltiden, sedan "Heliga romerska riket av den tyska nationen" uppkommit (962), den, som valts till tysk kung eller till dennes medregent (efter att i Rom ha blivit krönt till kejsare bar han titeln '"romersk kejsare"). Sedan den tyske kungen Maximilian I (1508) och hans efterträdare, vilka inte lät kröna sig i Rom, antagit titeln "vald romersk kejsare", blev "romersk kung" titel på den redan under kejsarens livstid valde efterträdaren.
Titeln användes på detta sätt från och med slutet på den saliska perioden, även om den använts redan under den ottonska tiden av till exempel Henrik II, när den ersattes av titeln Germanernas kung (Rex Teutonicorum) då de kejserliga anspråken inte accepterades av påvedömet.
Efter den kejserliga kröningen kunde titeln utökas med semper Augustus ("alltid majestätisk", "alltid växande"; Augustus kommer av latinets augere, "att växa") vilket antyder plikten att bevara de kungliga privilegierna (till skillnad från vad som hände i Italien) och utöka imperiets gränser (i synnerhet i väst).
Romarnas kung var också den titel som frankerna gav Syagrius en romersk magister militum, militär befälhavare, i Gallien under 400-talets andra hälft. Titeln "kung av Rom" erhöll kejsar Napoleon I:s son vid sin födelse (1811).
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
