Reformerta kyrkan

Wikipedia

Reformerta kyrkan (av "reformera", se reform) är en beteckning för de kyrko- och samfundsbildningar, som leder sitt ursprung tillbaka till de kristna reformationsrörelser som leddes av Huldrych Zwingli och Jean Calvin i Schweiz på 1520-talet. Den utgör en av huvudfårorna, vid sidan om luthersk och anglikansk tradition, inom protestantismen.

Den reformerta kyrkan, som inte har någon gemensam rättslig organisation, utgör alltså inte något inom sig slutet helt på samma sätt som den romersk-katolska kyrkan; den bildar inte heller en enhet på samma sätt som de lutherska kyrkosamfunden, i det att alla dessa i varje fall har någon symbolisk bok gemensam, medan de reformerta kyrkobildningarna har var sina bekännelseskrifter. Dock har dessa reformerta kyrkobildningar vissa gemensamma drag såväl i fråga om läroåskådning som med hänsyn till författning och kult. Författningen är i regel också där den ursprungliga karaktären bibehållits en så kallad presbyterialförfattning; kulten utmärks av stor enkelhet för att inte säga torftighet – motsättningen mot Romär på kultens område mycket strängare än hos lutherdomen och hänger ihop med en viss lagisk-biblicistisk uppfattning, som till exempel i fråga om kyrkornas utsmyckning vill tillämpa dekalogens bildförbud.

[redigera] Avgränsning

Det är emellertid svårt nog att bestämt ange, vilka kyrko- och samfundsbildningar, som bör räknas till "den reformerta kyrkan". Ibland räknas flera eller färre av de många på engelsk och amerikansk botten uppvuxna "frikyrkliga" eller "sektartade" denominationerna dit, stundom också den anglikanska kyrkan, som dock har en helt annan hållning i kult- och författningsfrågor. Att räkna in dessa grupper kan motiveras med att båda har historiska förbindelselinjer till den ursprungliga reformerta protestantismen. En snävare indelning kommer å andra sidan att ge en flytande gränsdragning.

Om man räknar in dissenters och den anglikanska kyrkan, kommer "den reformerta kyrkan" att omfatta merparten av de till protestantismen hörande omkring 500 miljoner människorna (totalt räknas omkring 2 miljarder människor som kristna). Utan dessa blir "den reformerta kyrkan" betydligt mindre än de lutherska kyrkorna. Till "den reformerta kyrkans" område hör de protestantiska delarna av tyska och franska Schweiz, den franska och holländska protestantismen, delar av särskilt västra Tyskland, enskilda församlingar på eljest luthersk mark samt, om "reformert" tas i sin vidsträcktaste bemärkelse, huvuddelen av all protestantism på det engelska språkområdet. Därtill kommer de delar av den tyska unionskyrkan som ursprungligen var reformerta.

[redigera] Skillnaden mot lutherdomen

Den äldre reformerta protestantismen skiljer sig mot lutheranismen i första hand på grund av Calvin. Zwinglis kortvariga verksamhet tål, överhuvudtaget och särskilt vad det teologiska inflytandet beträffar, ingen jämförelse med Calvins. Calvins motsats mot Luther träder klarast fram i följande fem huvudpunkter:

Ställningen till Skriften,
Predestinationen,
Sakramentslära och i sammanhang därmed
Kristologi samt slutligen
Kyrkobegreppet.

När de reformerta ifråga om kulten tillämpade Bibelns bokstav på ett mera lagiskt sätt än lutherdomen, var detta typiskt för den annorlunda ställningen till Skriften. Visserligen råder mellan Luther och Calvin full gemensamhet i hävdandet av Bibeln som reformationens fasta grund, men under det att Luther praktiskt sett blott bekymrar sig om det, som "driver Kristus", och låter detta vara värderingsprincip ifråga om Skriftens innehåll, möter vi hos Calvin en mera abstrakt-lagisk uppfattning vid användningen av bibelordet. Calvin lägger inte bara mindre vikt vid skillnaden mellan Gamla och Nya Testamentet, utan tenderar också till att överhuvud fatta Skriftordet som stadgar i en för den kristna tron, det kristna livet och den kyrkliga författningen gällande lagbok. Calvin har visserligen, liksom Luther, talat om "en kristen människas frihet" samt framhållit som kännetecknande för denna frihet, att den utanför lagens tvång villigt lyder Gud, men han kommer faktiskt inte ifrån att binda tron och det kristna livet under Skriftens som yttre lag fattade bokstav. Detta förklarar också varför teorin om Skriftens verbalinspiration utbildades tidigare på reformert än på luthersk mark.

[redigera] Dogmatik

Som den reformerta protestantismens "centraldogm" har man ofta och, i varje fall vad den äldre tiden beträffar, med en viss rätt betraktat dess predestinationslära. I överensstämmelse med Calvins åskådning heter det i en av de reformerta bekännelseskrifterna, "Consensus Genevensis":

"Man måste bekänna, att Gud efter sitt eviga, av ingen och intet beroende rådslut har bestämt somliga - vilka Honom synts för gott - till salighet, samt att han upplyser dem, som han värdigats oförtjänt upptaga, med sin helige Ande, så att de kan motta det i Kristus erbjudna livet, vidare att Han likaledes efter sitt fria val bestämt de andra till att icke bli troende, så att de berövade trons ljus måste förbli i mörkret."

När Calvin så hävdar "den dubbla predestinationen", är det hans tanke, att utkorelsen till salighet står som ett bevis på Guds barmhärtighet, vilket driver människorna till att prisa och lova densamma, medan utkorelsen till fördömelse står som bevis på Guds rättfärdighet, enligt Calvins ord "genom domen illustrerande Guds ära". Som en konsekvens vill Calvin hävda, att Gud, vars rådslut till utkorelse skett före syndafallet (lapsus), direkt velat detta (den så kallade supralapsarismen) och inte bara förutsett och tillåtit fallet (infralapsarismen), som saken annars ofta på reformert mark beskrevs. När Calvin så starkt betonar predestinationen sker detta inte bara för att han fann sin lära om den biblisk och därför kände sig förpliktigad till densamma, inte heller bara för att han i den dubbla predestinationen såg en konsekvens av den absolut oförtjänta nådens tanke. Han hade tillsammans med detta ett direkt religiöst intresse att i och genom sin predestinationslära på det eftertryckligaste betona Guds makt och suveränitet.

[redigera] Predestinationsläran och etiken

Luther är visserligen inte ointresserad av predestinationsläran, men för honom står dock Guds förlåtande barmhärtighet vida mera i centrum än Guds suveränitet och Guds ära. Dels på grund av detta, dels därför att Luther så starkt framhåller den uppenbarade kärleksviljans universalitet, kommer predestinationstanken i en väsentligt olikartad ställning hos de båda reformatorerna. För Luther står predestinationen som den ofrånkomliga, men för människotanken oåtkomliga bakgrunden till frälsningen – för den senare lutherdomen miste den mer och mer sin betydelse. För Calvin, å andra sidan, hör predestinationen inte till det fördolda, utan till själva uppenbarelsen, den får för honom – på ett helt annat sätt än hos Luther – ett självständigt intresse samt färgar såväl gudsbegreppet som den etiska grundåskådningen. I strid mot världen skall den kristne strida för Guds ära. I calvinismen visar sig att predestinationstanken, långt ifrån att – vad som snarast kunde synas sannolikt – verka i riktning åt etisk passivitet, tjänar som den starkaste uppfordran till sedlig aktivitet.

Sammanhanget mellan predestinationstanken och den utlösta aktiviteten visar sig ofta i kalvinismens historia bestå i att människan i det sedliga arbetet nödgas söka sig vissheten om att höra med till de utkorade. Om kalvinismen, som det ofta påpekats, företett en större aktivitet än lutherdomen, så bör i detta sammanhang även observeras, att kalvinismen med sin mera lagiska uppfattning av det bibliska innehållet haft lättare att säga, vad som skulle göras, än lutherdomen med sin i och för sig mer abstrakta, men därför också svårare realiserbara ståndpunkt, som inte på samma sätt kan ge direkta föreskrifter, utan endast kan uppfordra den kristne att i varje särskilt fall handla så, som kärleksbudet och den kristna kallelsen kräver.

[redigera] Sakramentslära och kristologi

De frågor, vilka under de första årtiondena gav anledning till de mesta stridigheterna och vilka de lutherska och de reformerta - särskilt de förstnämnda - själva uppfattade som de mest särskiljande, rörde sakramentsläran och kristologin. Trots detta spelar dessa frågor inte någon så dominerande roll för karakteristiken av protestantismens två huvudformer. Medan Zwingli vid sin kritik av den romerska sakramentsläran ursprungligen intog en med vederdöparna besläktad radikal hållning till sakramenten, kom han så småningom att i motsats till dessas rena subjektivism starkare framhålla det objektiva momentet; han fattade emellertid barndopet som ett tecken på upptagandet i kyrkan och Nattvarden som en åminnelsefest.

Calvin stod den lutherska nattvardsläran närmare, han ville hävda en Kristi "virtuella" närvaro i Nattvarden samt tala om, att ett andligt åtnjutande av Kristi lekamen där ägde rum. Att emellertid den ursprungliga calvinska åskådningen bjuder på minst lika stora svårigheter som den ursprungliga lutherska, visar sig bland annat däri, att enligt Calvin den helige Ande i Nattvarden meddelar oss livskrafter från Kristi på en bestämd plats i himmelen befintliga lekamen. Särskilt att observera är därjämte, att det för Calvin är en väsentlig tanke, att vi i Nattvarden som en särskild gåva undfår näring för uppståndelsekroppen, under det att Luther endast en eller ett par gånger snuddar vid en dylik tanke och eljest framhåller, att den gåva, som skänks oss i Nattvarden, är detsamma som det, vilket skänks oss genom "Ordet", nämligen syndernas förlåtelse – "där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet".

[redigera] De reformertas inre utveckling

Den reformerta protestantismens inre utveckling är naturligt nog till sina allmänna huvuddrag besläktad med den lutherska protestantismens – så har den liksom denna sin ortodoxi, sin pietism och sin rationalism. Ortodoxins tid var fylld av omsorgen att befästa det reformatoriska arvet och att skydda det såväl mot katolicism och lutherdom som mot vederdöparrörelsens och med den besläktade riktningars upplösande verkningar på det egna kyrkoskicket. Reaktionen mot ortodoxin kom inom den reformerta protestantismen så gott som samtidigt från pietism och rationalism. I England kom "upplysningen" före pietismen, på fastlandet tvärtom. Ett av den reformerta pietismens främsta namn är Labadie, som genom föreningar och sträng kyrkotukt i Calvins anda sökte reformera det reformerta kyrkoväsendet. En annan betydande man, som till sin allmänna åskådning stod rationalismen ungefär lika nära som pietismen, var J.K. Lavater.

Den senare protestantismens främste teolog, Friedrich Schleiermacher, härstammade från ett reformert hem. Väckelserörelserna under 1800-talets förra del har bland de reformerta många stora namn, bland vilka märks Alexander Vinet, D. Krummacher och J.G. Krafft. Bland mera betydande teologer under 1800-talet må slutligen nämnas schweizarna A. Biedermann, Schleiermachers lärjunge Albert Schweitzer, Fr. Godet, Ad. Schlatter och P. Wernle, holländarna van Costerzee och A. Kuyper, tyskarna H. Heppe och Karl Müller, fransmännen A. Monod, de Pressensé och Doumergue (Calvinforskare), engelsmännen Kingsley, Fr. W. Robertson och W. Robertson Smith samt amerikanerna Th. Parker, Channing och F. Peabody.