Pontus Wikner
Wikipedia
Pontus Wikner (Karl Pontus Wikner), född 1837 på gården Kikerud i Valbo-Ryrs socken, död 1881; svensk filosof; docent och lektor i Uppsala, professor i filosofi i Kristiania.
Wikner var ett fattigt och överbegåvat torparbarn från det schartauanska västra Dalsland. Tre och ett halvt år gammal lärde han sig läsa. Som sjuåring kastade han sig över biblisk historia på tyska. Och inom ytterligare några år såg man honom sitta fördjupad i engelsk och latinsk grammatik - allt av eget intresse och i stort sett på egen hand. Han gifte sig sommaren 1871 med barndomsvännen Ida Weinberg. De fick 2 söner, Ernst och Hugo Oscar Herman.
Genom barndomens umbäranden i dragiga och fuktiga bostäder fick Wikner dålig hälsa. Mot slutet av sitt liv skriver han att han led av fyra kroniska åkommor. En av dem - för stort hjärta - nämner han inte utan en viss stolthet. Han avled 1888, strax innan han skulle fylla femtioett.
Wikner var som filosof påverkad Christopher Jacob Boström, men gjorde en egen självständig åskådning gällande dels i lärda skrifter, dels även i mera populära, sällsynt väl skrivna arbeten. Bland dessa senare märks en följd filosofiska och religiösa föredrag, till exempel Kulturens offerväsen, Narcissussagan, samt vidare några tvivelsutan av Rydbergs stilkonst påverkade noveller, utmärkta för tankerikedom, formskönhet och en varmt religiös anda: Min moders testamente, Mantegnas ängel.
Wikners vemodsfulla men i evighetslängtan förtröstansfulla författarskap har haft ett vidsträckt och djupt inflytande.
Svensk gayrörelse har i Pontus Wikner sett en tidig förebild. I sitt verk Psykologiska självbekännelser som kom ut postumt 1971, efter att hans närmaste släkt (fru och söner) hade avlidit, avslöjar han sin homosexuella läggning. Mot slutet av 1860-talet uppvaktade han svärmiskt bland annat Anton Nyström.
