Neolitisk tid
Wikipedia
Neolitisk tid, neolitikum, bondestenåldern, yngre stenåldern, i Norden tiden från ca 4000 till 1800 f.Kr., då bronsåldern tar vid. Under detta skede börjar man i Norden odla säd, och jordbruket breder successivt ut sig vid sidan av jakten, fisket och insamlandet av växter, ägg m.m. Inom sydskandinavisk arkeologi talar man om ett flertal "kulturer" eller "teknokomplex" under denna tid. Trattbägarkultur, Gropkeramisk kultur, Stridsyxekultur och Senneolitisk kultur är viktiga begrepp, även om såväl utbredning som innehåll och betydelse av dessa kulturer i viss mån är ett hett debattämne än i dag.
Neolitikum i skandinavien delas in i tre delar:
Under den yngre stenåldern infördes jordbruk och boskapsskötsel vilket innebar en revolution. Människan blev bofast. Befolkningen ökade och nya redskap utvecklades. Vissa forskare menar dock att det inte rör sig om en revolution utan vill snarare se neolitiseringen som en lång utdragen process, med en "förberedelse fas" redan i senmesolitikum. Det är dock odiskutabelt så att Trattbägarkulturens utbredning i södra och mellersta skandinavien går mycket fort. Så fort att C14-dateringar är ett för grovt instrument för att mäta den korta tidsrymden.
Neolitikum i ett globalt perspektiv
Före bondestenåldern levde människorna nomadiskt som samlare och jägare. Övergången till bondestenålder är en av de allra mest omvälvande förändringarna i människans historia. Den australiske arkeologen Vere Gordon Childe kallade på 1920-talet denna övergång för den neolitiska revolutionen. Den centrala förändringen är att man börjar odla grödor. Med odlandet följde naturligt en mer bofast livsstil, senare också domesticerande och uppfödande av boskap. Detta skedde på flera platser i världen, oberoende av varandra, med början för ungefär 10000 år sedan. Från dessa platser har de nya metoderna spritt sig till resten av mänskligheten.
En förklaringsmodell för neolitiseringen gör gällande att det för omkring 12000 år sedan blev ont om vatten. Nomadiska folk tvingades då att utveckla nya metoder att skaffa sig mat. Klimatförändringarna gjorde att människorna blev tvungna att arbeta hårdare och förflytta sig längre sträckor i sökandet efter mat. Under en tid av flera tusen år anpassade sig de nomadiska folken till den förändrade omgivningen. Jägare/samlare började stanna där de hade tillförlitlig tillgång till vatten och att föra dit frön från växter, så att växterna växte upp nära lägret.
När väl odlandet hade kommit igång förändrades de odlade växternas genetiska egenskaper. Detta gjorde att de till exempel fick högre energiinnehåll. De första grödorna som domesticerades på detta sätt var spannmål. Växter som hade oönskade egenskaper som obehaglig smak eller små frön klarade sig sämre i den nya situationen, där människor i hög grad påverkade växternas förutsättningar.
När de tidiga odlarna hade lärt sig tekniken väl och fått bra grödor fick de ett överskott som behövde lagras. Det nomadiska gjorde att det var svårt att lagra mat. Kombinationen av bofast livsstil och spannmål som basföda gjorde lagring av mat möjlig. Med större tillgång på mat ökade befolkningen och det blev möjligt med specialisering i olika yrkeskategorier. Detta ledde i sin tur till ytterligare utveckling av avancerad teknik.
Jordbruket krävde bofast livsstil och gav tillgång till mer mat per ytenhet. Detta gjorde att människorna kom att leva i större grupper än tidigare. Den neolitiska livsstilen var också mer arbetsintensiv och betydde troligen att varje familj behövde fler barn, något som ytterligare bidrog till befolkningsökningen. De större och tätare samhällena stimulerade i sin tur utvecklandet av nya maktstrukturer. Matöverskottet gjorde att hövdingar kunde försörjas av den underlydande befolkningen och inte själva behövde arbeta för att få tillgång till mat. Senare gav domesticerade djur tillgång till nya textilmaterial och transportmetoder.
