Medborgarskap

Wikipedia

Medborgarskap är ett uttryck från den franska revolutionen. Med detta avses i modernt språk en person som åtnjuter fulla politiska och sociala rättigheter och skyldigheter i en viss stat.

Medborgarskapet baseras vanligen på en av två principer:

Ius sanguinis: "Blodets princip". En person får sitt medborgarskap beroende på vilket medborgarskap hans föräldrar innehar. Detta är vanligast i germanska stater.
Ius soli: "Jordens princip". En person får sitt medborgarskap beroende på var han är född. Detta är vanligast i anglosaxiska stater.

Vissa stater tillåter dubbelt medborgarskap. Denna möjlighet har nyligen införts i Sverige.

Innehåll

1 Bakgrund
2 Medborgarskap i olika delar av världen
- 2.1 EU
- 2.2 Sverige
3 Externa länkar

[redigera] Bakgrund

[redigera] Medborgarskapets uppkomst

Medborgarskapet eller medborgarrätten (lat. "ius civitatis"), innebär i vidsträckt bemärkelse rättslig samhörighet för en viss person med ett visst statsfolk såsom medlem av detsamma. Denna rättsliga samhörighet har två sidor, en yttre, folkrättslig, och en inre, statsrättslig. Den förra betecknas som medborgarskap eller nationalitet, den senare som medborgarskap eller medborgarrätt i inskränkt bemärkelse.

Envar, som vistas inom en stats gränser, blir, så länge vistelsen varar, denna stats tillfällige undersåte. Bosätter han sig inom staten och sålunda där vinner domicil, blir det personliga undersåtsförhållandet starkare; erhåller han rätt att besitta fastighet eller inneha ämbete, övergår han till de s.k. forensernas klass och uppnår verkligt stats- och medborgarskap, så snart undersåtsförhållandet blivit så fast, att personen icke ens genom att resa ur landet eller ta hemvist i en annan stat omedelbart upphör att vara samma stats undersåte. De fakta, varpå uppkomsten av ett dylikt stats- och medborgarskap kan grundas, är av olika slag:

Familjerättslig anhörighet såsom biperson med annan som huvudperson i statsborgerligt avseende,
Samhörighet med det land, som utgör statens faktiska underlag,
Upptagningsbeslut genom statsmyndighet. Genom upptagningsbeslut uppkommer naturalisation, vilken förutsätter ansökan därom av någon, som själv är huvudperson, men kan avse såväl denne ensam som med honom förbundna bipersoner.

Barn förvärvar, om de föds i ett giltigt äktenskap, i de flesta stater sin faders nationalitet och följer sedermera fadern, tills de blir myndiga enligt dennes hemlands lag; dör fadern under barns minderårighet, blir barnet liksom modern huvudperson och kan ej ändra nationalitet genom till exempel moderns omgifte med utlänning. Barn, som föds utom äktenskap eller i ett icke lagligen erkänt äktenskap, följer på liknande sätt modern i st.f. fadern, dock ej om modern gifter sig med utländsk man, som ej är barnets naturlige fader, varemot moderns möjliga giftermål med fadern och barnets därav beroende legitimation även medför för detsamma förvärv av faderns medborgarskap. Beträffande s.k. ofullkomnade äktenskap torde som regel få anses, att barn i sådant anses som oäkta i nationalitetsavseende, såvida ej föräldrarna sammanlever just i faderns hemland och detta erkänner sammanlevnaden som ett äktenskap eller i allt fall betraktar barnet som äkta.

Samhörigheten med landet grundar medborgarskap väsentligen i två fall, nämligen dels vid avträdelse av landområde till annan stat, då invånarna, d.v.s. de å området bosatta personerna, tillika förvärvar medborgarrätt i denna stat, därest de ej opterar för sitt gamla fädernesland, dels när barn av utländska föräldrar föds inom ett land och där förblir bosatt tills uppnådd myndighetsålder enligt samma lands lag utan att begagna möjligen medgiven optionsrätt genom att inom viss tid därefter inför myndighet i landet förbehålla sig sin gamla nationalitet. Förvärvas medborgarskap på sist nämnda sätt, anses personen dock icke som infödd, utan förstås med infödda allenast de, som redan genom födseln på grund av familjerättslig anhörighet erhållit viss nationalitet, oavsett om de faktiskt blivit födda inom eller utom landet.

I äldre rätt medförde ofta redan födelse inom ett visst lands gränser medborgarskap, oavsett föräldrarnas nationalitet, i synnerhet om föräldrarna tillika var bosatta i landet, men infödselrätten eller indigenatsrätten i denna vida bemärkelse har mer och mer upphört.

[redigera] Förlust av medborgarskap

Medborgarskap i stat där dubbelt medborgarskap ej erkänns förloras dels regelmässigt i de fall, då efter födseln annat sådant på något av ovan antydda sätt vinns - enligt svensk rätt fram till den stora förändring av medborgarskapslagen som genomfördes av regeringen Persson har svenskt medborgarskap förlorats av envar huvudperson, som vunnit utländskt, grunden härtill må vara vilken som helst, ävensom av envar biperson, vilken i denna egenskap vinner utländskt - dels därjämte stundom oberoende av nationalitetsförvärv i annan stat, nämligen genom viss tids oavbruten bosättning utom riket, enligt äldre svensk rätt 10 år, utan att förbehåll gjorts hos svensk myndighet före tidens utgång om bibehållande av det svenska medborgarskapet. I äldre rätt fordrades ej sällan för att medborgarskap skulle upphöra formlig frisägelse genom behörig myndighet från det undersåtliga förhållandet.

[redigera] Folkrättslig innebörd

Den folkrättsliga innebörden av medborgarskapet är den, att statsborgarens hemland, d.v.s. det land, som han genom sin nationalitet tillhör, visserligen icke kan göras ansvarigt för hans göranden och låtanden, men dock måste i sista hand, om så krävs, med begagnande av sin höghetsmakt ta hand om honom och å andra sidan är berättigat att gentemot andra stater och deras undersåter ge honom skydd och stöd, allt under anspråk på fortsatt lydnad och trohet från statsborgarens sida mot hemlandet, dess lag och myndigheter, även när statsborgaren vistas i främmande land.

[redigera] Medborgares rätt- och skyldigheter

Medborgarrätten åter i inskränkt mening, såsom innehåll i medborgarskapet från statsrättslig synpunkt, är av två slag, allmän och speciell. Den allmänna medborgarrätten omfattar å ena sidan de friheter och rättigheter i privaträttsligt och politisk-rättsligt hänseende, som tillkommer alla landets statsborgare redan på grund av deras medborgarskap (församlingsfrihet, religionsfrihet, tryckfrihetsrätt, näringsfrihet, frihet från utvisning o.s.v.), samt å den andra de skyldigheter, som av samma grund ålagts eller kunnat åläggas statsborgarna i gemen (värnplikt och annan tjänsteplikt, m.m.). Som speciell åter innebär medborgarrätten, att en statsborgare på grund av särskild familjerättslig eller social status, d.v.s. rättslig och faktisk samhörighet med viss grupp av medborgare, erhåller vissa särskilda fri- eller rättigheter eller ålägges vissa särskilda skyldigheter (valrätt, valbarhet, skyldighet att mottaga val, tidigare rätt till ståndsprivilegier o.s.v.).

Gränsen mellan allmän och speciell medborgarrätt är stundom flytande; i synnerhet gäller detta om den medborgerliga rätt, eventuellt plikt, som hänför sig till röstning vid val eller andra tillfällen och som stundom betraktats som medborgarrätten framför andra. Medborgarrätten såsom innefattande vissa politiska friheter har ofta i modern rätt tillförsäkrats formellt grundlagsskydd därigenom, att den i författningarna erkänts, om än detta erkännande av naturliga skäl i regel måst begränsas till ett principiellt uttalande.

[redigera] Medborgarskap i olika delar av världen

[redigera] EU

Huvudartikel: Unionsmedborgarskapet

Alla medborgare i EU-länder är automatiskt också Unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet beror alltså fullt på de nationella medborgarskapen och individer kan inte avsäga sig det ena av dessa. Unionsmedborgarskapet erbjuder bland annat möjligheten att röra sig fritt i alla länder som tillhör EU. Dessutom har en Unionsmedborgare rätt att delta i vissa val i bosättningslandet och att kommunicera med EU:s institutioner på någon av Unionens officiella språk.

[redigera] Sverige

Medborgarskap är ett rättsligt bindande förhållande som uppstår mellan en stat (Sverige) och en individ (medborgare). Svensk medborgare kan man bli genom födelse, adoption, förälders giftermål (legitimation), ansökan (naturalisation). Det mest påtagliga beviset på det svenska medborgarskapet är det svenska passet och att man som svensk medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i Sverige.

Utländska medborgare som har permanent uppehållstillstånd (PUT) och är folkbokförda i Sverige har, i princip, samma rättigheter och skyldigheter som svenska medborgare. Det finns dock vissa skillnader. Bara svenska medborgare har en absolut rätt att bo och arbeta här i landet och bara svenska medborgare har rösträtt till riksdagsvalen. Man kan inte heller bli invald i riksdagen om man är utländsk medborgare.

Dubbelt medborgarskap

Den 1 juli 2001 fick Sverige en ny medborgarskapslag, den nya lagen underlättar bl.a för barn och ungdomar att bli svenska medborgare.

Svenska medborgare som förvärvar medborgarskap i ett annat land får behålla sitt svenska medborgarskap om det andra landet inte kräver att de befriar sig från det svenska medborgarskapet. Likaså får den som blir svensk medborgare behålla sitt utländska medborgarskap om lagen i det andra landet tillåter detta. Men, bara den som endast har svenskt medborgarskap kan räkna med fullt svenskt rättsskydd utomlands.

Ett svenskt medborgarskap kan inte återtagas av staten.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)