Lydien

Wikipedia

Lydien, i äldre tider även kallat Meonien, var i antiken namnet på ett vidsträckt landskap i västra delen av Mindre Asien, begränsat av Mysien i norr, Frygien i öster, Karien i söder och Egeiska havet i väster, även om den breda, av joniska greker befolkade kuststräckan visserligen inte är att räkna till det egentliga Lydien.

Det lydiska riket sträckte sig vida över de nu angivna gränserna för stamlandet och omfattade mot slutet av sin tillvaro en stor del av Mindre Asien, med floden Halys som östlig gräns. Den nordliga och större delen av det egentliga Lydien utgjordes av Hermos, den sydliga av Kaystros flodområden, åtskilda genom den i öster och väster löpande bergskedjan Tmolos (nu Bos dag). Landets östra del med tydliga spår av vulkanisk natur (därför fordom kallad Katakekaumerne, "det förbrända landet") är öde och ofruktbar, men de båda nämnda floddalarna utmärks genom utomordentlig fruktbarhet och har det härligaste klimat.

I berget Tmolos fanns förr rika guldgruvor, och även den därifrån kommande floden Paktolos, en biflod till Hermos, hade guldförande sand. Till följd av dessa rika hjälpkällor var Lydien säte för en uråldrig kultur och intog tidigt en betydande maktställning bland de kringliggande länderna. Sådan urminnes tid skall det ha regerats först av atyadernas och sedan av heraklidernas härskarätter. I sitt historiska tidsskede inträder det med mermnadernas kungaätt omkring 700 f.Kr. Bland kungar av detta hus är i synnerhet Alyattes och hans son Kresus (Kroisos) kända som kraftfulla härskare, under vilka det lydiska riket nådde sin största utsträckning. Men då Kresus oförsiktigt började krig mot perserna, blev han i grund besegrad av Cyrus, och det underkuvade Lydien förvandlades till en persisk satrapi (546 f.Kr.). Det bildade sedermera en viktig landsdel inom det seleucidiska, det pergamenska och slutligen inom det romerska riket.

Det lydiska folket förefaller ha tillhört en med karer och fryger besläktad stam, måhända uppblandad med semitiska element. Under äldre tider var lyderna ett krigiskt och tappert folk, men de persiska erövrarna var angelägna att i grund utrota den krigiska anden genom att förbjuda lyderna bruket av vapen och i stället uppmuntra dem till förvekligande nöjen. Handel och industri fortfor länge att blomstra. Bland sköna konster idkades företrädesvis musiken, och en av den grekiska musikens tonarter bar namn av den lydiska. Inom religionen intog gudamodern Kybeles dyrkan, med sina vilda och larmande fester, ett framstående rum.

Bland fornminnen märks i synnerhet väldiga gravhögar med däri inbyggda gravkamrar för lydiska konungar. Lydiens huvudstad var Sardes (grekiska Sardeis) vid floden Paktolos på norra sidan om Tmolos. Bland övriga städer märks Magnesia (nu Manissa) vid floden Hermos (till skillnad från andra orter med samma namn vanligen betecknat som "Magnesia vid Sipylos"), Thyateira i norra och Hypaipa i södra delen av landet. Om de grekiska städerna (Smyrna, Kolofon, Efesos med flera) på Lydiens kust se Jonien.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)