Franska öppna
Wikipedia
| Tennisens Grand Slam |
| Australiska öppna |
| Franska öppna |
| Wimbledon |
| US Open |
Franska öppna mästerskapen i tennis, med det officiella namnet Les Internationaux de France (mer vardagligt Tournoi de Roland-Garros eller bara Roland-Garros), är en tennisturnering i Paris med anor till 1891. Den ingår som en av fyra i tennisens Grand Slam-turneringar. Matcherna spelas årligen på grusbanor, det vill säga banor med ett relativt långsamt underlag, under de sista veckorna i maj och första veckan i juni.
Innehåll |
[redigera] Historik
Franska mästerskap i tennis för herrar hölls första gången år 1891 som ett endagsmästerskap på anläggningen Ile de Puteaux i Paris. Tävlingen var öppen bara för fransmän och utländska spelare som var medlemmar i någon fransk klubb. Förste segrare i singel blev britten H. Briggs. Franska mästerskap i för damer spelades första gången år 1897, och segrarinna blev fransyskan Francoise Masson. Hon erövrade titeln även de följande två åren, och vann sedan ytterligare två singeltitlar. Från 1912 spelades de fortfarande stängda mästerskapen (som märkligt nog bytt beteckning till [på engelska] "World Clay Court [svensk benämning grusbana] Championships") vid en anläggning vid la Faisanderie i Saint-Cloud park i Paris, med Stade Francais Club som arrangör. Sista gången som mästerskapen var "stängda" för utlänningar var år 1924. Det året möttes de nya franska tennisstjärnorna de "fyra musketörerna" i semifinalspelet, och slutligen stod Jean Borotra som segrare. Året därpå, 1925, blev tävlingen öppen både för franska spelare och de bästa utländska spelarna som "franska internationella tennismästerskapen för amatörer". Som medarrangör fanns då också Racing Club de France. De franska tennismusketörerna fortsatte dock att dominera tävlingen även de följande åren.
År 1927 tog de franska musketörerna sin första Davis Cup-titel, efter en sensationell seger i Challenge Round i USA. Enligt dåtida regler förväntades segrarnationen arrangera det följande årets Challenge Round. I en stämning av "tennisyra" som rådde i Frankrike, där DC-segrarna hyllades som nationalhjältar, beslöt Stade Francais Club att försälja tre hektar av sina ägor vid Porte d´Auteuil i sydvästra Paris för ett nytt stadion för nästa års Challenge Round, på villkor att det skulle administreras av det Franska tennisförbundet och uppkallas efter en av klubbens berömdaste medlemmar, en flygpionjär vid namn Roland Garros.
Det nya Roland Garros-stadion stod klar i maj 1928, med plats för 8000 åskådare (senare utökat till cirka 13.000) runt centercourten. Anläggningen hade nio grusbanor och två cementbanor. Invigningsmatchen spelades mellan den brittiskan Miss Bennett och fransyskan Madame Lafaurie. I juli månad försvarade det franska herrlandslaget framgångsrikt sin DC-titel på Roland Garros. Frankrike behöll cupen ända till 1932. Sedan 1928 spelas också franska internationella mästerskapen på Roland Garros.
Under andra världskriget gjordes uppehåll åren 1940-45. Franska mästerskapen vid Roland Garros var den första turneringen som blev "Open" år 1968. Det innebar att såväl amatörer som proffs var välkomna att delta. Sedan dess har den spelats som "Franska öppna". Roland Garros har under år 2005 genomgått en omfattande renovering. Liksom under hela mästerskapens historia spelas turneringen fortfarande på grusbanor.
[redigera] Tidigare singelmästare
Under 1900-talets första år fram till första världskrigets utbrott var Max Decugis den första franska tennisstjärnan med åtta singelsegrar i de franska nationella mästerskapen. Han anses vara den förste fransman som spelade modern tennis med en kraftfull serve slagen som en smash över huvudet och uppföljande volleyspel vid nätet. Tillsammans med "Fifi" Germot vann han också dubbeltiteln 10 gånger. Åren 1922 till 1932 var det alltid någon av de fyra musketörerna Jean Borotra, Henri Cochet, René Lacoste eller Jacques Brugnon (den senare endast i dubbel) som stod som slutsegrare. Bland segrarna före andra världskriget märks Jack Crawford, Australien, som år 1933 blev den förste icke-fransmannen sedan 1891 att vinna turneringen. År 1938 vann amerikanen Donald Budge franska mästerskapen som ett led i historiens första äkta Grand Slam i tennis. På 1950-talet (1957) vann Sven Davidson sin första GS-titel efter finalseger i franska mästerskapen över amerikanen Herbert Flam. Rod Laver vann turneringen två gånger under 1960-talet, båda gångerna som ett led i hans dubbla äkta Grand Slam. Bland herrarna innehar Björn Borg rekord i antal vunna singeltitlar. Mellan 1974-81 vann han sex gånger. År 1982 vann Mats Wilander otippad finalen över argentinaren Guillermo Vilas. Han vann titeln ytterligare två gånger. Sveriges tredje världsetta, Stefan Edberg nådde finalen år 1989, men förlorade den mot amerikanen Michael Chang. Notabelt är att 1990-talets dominant inom herrtennisen, Pete Sampras, aldrig lyckades vinna franska öppna.
Bland kvinnliga framstående spelare märks fransyskan Suzanne Lenglen som vann sex gånger 1920-26. Efter henne dominerade amerikanskan Helen Wills Moody som vann singeltiteln fyra gånger under perioden 1928-32. Åren före det andra världskriget blev tyskan Hilde Krahwinkel Sperling mästarinna tre gånger. Amerikanskan Maureen Connolly vann tävlingen två gånger under sin korta karriär. Det var år 1953 och 1954. År 1953 blev hon första kvinna att ta en äkta Grand Slam i tennis. Efter henne blev den australiska spelaren Margaret Smith Court den andra kvinnliga spelaren att ta en äkta Grand Slam. Det var år 1970. Totalt vann hon under perioden 1962-1973 sex singeltitlar i franska mästerskapen. Amerikanskan Chris Evert vann hela sju singeltitlar (rekord) i franska öppna mellan 1974 och 1986. Tyskan Steffi Graf är den tredje kvinna som tagit en äkta Grand Slam (1988). Hon vann franska öppna sex gånger.
[redigera] Svenska segrare
- Sven Davidson 1957
- Björn Borg 1974, 1975, 1978-1981
- Mats Wilander 1982, 1985 och 1988
Herrdubbel
- Lennart Bergelin och Jaroslav Drobny 1948
- Jonas Björkman och Max Mirnyi (Vitryssland) 2005
- Jonas Björkman och Max Mirnyi (Vitryssland) 2006
