Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB
Wikipedia
Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB, tidigare industrikoncern och varvsindustri i Göteborg. Företaget bildades 1850 och ombildades till aktiebolag 1876. I samband med varvskrisen övertogs varvet av staten, och 1979 leverades det sista fartyget.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Den första tiden
Eriksberg grundades 1850 av redaren Christian Barchman under namnet Ericsbergs metall och tackjerns-gjuteri. Verksamheten var från början inriktad på olika slags galvaniseringsarbeten. 1871 startades ett skeppsvarv i anslutning till verkstaden, och två år senare levererades det första fartyget, bogserångslupen Aktiv. 1876 ombildas verksamheten till aktiebolag; Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB. Varvet kom fram till 1910-talet att vara det minsta av de tre göteborgsvarven. Produktionen bestod främst av passagerarbåtar, ångslupar och bogserbåtar till Danmark, Norge och Finland samt skärgårdsbåtar till Stockholm. Eriksbergs utveckling mot storvarv inleddes 1915 när aktiemajoriteten i bolaget övertogs av redaren Dan Broström.
[redigera] Eriksbergs utveckling fram till 1960-talet
Eriksberg följde en liknande utveckling som de övriga svenska storvarven; Kockums Mekaniska Verkstads AB, AB Götaverken och AB Lindholmens Varv - dels genom första världskriget och under mellankrigstiden fram till 1940; en successiv utbyggnad styrd av sjöfartkonjunkturen men i synnerhet av norrmännens och de svenska redarnas behov av nybyggen. I detta avseende hade Eriksberg en fördel genom direktägandet av den solida familjen Broström - senare genom deras huvudbolag Ångfartygsaktiebolaget Tirfing. Med ett relativt blygsamt aktiekapital - 6,5 milj kronor - kunde sedan Eriksberg göra reella nettovinster på 40-50 milj kronor per år under hela 40-talet. Orsaken till detta var de exempellösa förtjänster som kunde göras på krigsskadat, främst tyskt tonnage och uppfyllandet av den starka efterfrågan på ersättningstonnage till norska rederier efter krigsslutet. De stora vinsterna möjliggjordes genom speciellt gynsamma krigskonjunkturskatter som infördes under kriget. Dessa extraordinära vinster reinvesterades inom sjöfart och industriellt ägande av Broströmskoncernen och bidrog till att denna koncern i början av 60-talet var landets rikaste.
Eriksberg hade tidigt valt att licenstillverka Burmeister & Wains dieselmotorer - till skillnad från Götaverken som valt egen tillverkning. Detta innebar ett visst försprång för tillverkning av allt större tankfartyg och under 50-talet slogs storleksrekord på storleksrekord. När man närmade sig 40.000 tons dödvikt, trodde många att den övre gränsen var nådd. Detta var i mitten av 50-talet.
Ekonomiskt utvecklades Eriksberg fortsatt väl, liksom övriga konkurrenter i Sverige. Kockums och Götaverken var båda börsnoterade och oberoende företag, medan Eriksberg och Lindholmen ägdes av rederier. Denna rederianknytning var på gott och ont. De goda årens överskott kanske borde ha reinvesterats i mer diversifiering. Trots detta lyckades Eriksbergs bibehålla en viss självständighet genom starka chefspersonligheter. Under 50- och 60-talen var Eriksberg det mest lönsamma varvet i landet. Att arbeta på `Torpet´ - som Eriksberg kallades i folkmun - var ett statusjobb i Göteborg.
[redigera] De ekonomiska problemen börjar
Det sista lönsamma decenniet var 60-talet, då konkurrensen från den japanska varvsindustrin blev alltmer accentuerad. När norska redare fick svårigheter att refinansiera sina fartygsköp i USA, ställdes krav på de svenska varven att lämna krediter till redarna på liknande sätt och till samma fördelaktiga villkor som de japanska varven gjorde. Att de svenska varven tvingades till bankrörelse stod knappast högst på önskelistan. Eriksberg lyckades dock - till skillnad från konkurrenterna Götaverken och Kockum - att bibehålla en hög soliditet och gå igenom de sista åren av 60-talet relativt oskadade. Både Kockum och Götaverken var konkursmässiga och räddades genom ingripande av staten, i fallet Götaverken och Skandinaviska Banken i fallet Kockum.
I början av 70-talet stod det klart för varvscheferna att det fanns en överlevnadsrespit på bara några år. Löneökningarna som genomdrivits av facket i början av 70-talet ökade kostnadsläget med nära 25% under ett par år. När det stabiliserande valutasystemet övergavs 1973 och USA-dollarn blev flytande, stod det klart att ruinens brant hade öppnat sig för den svenska varvsindustri. Varvskrisen var ett faktum. För Eriksberg hade dock 70-talet startat relativt positivt. Man förvärvade Lindholmens Mekaniska Verkstad, och man byggde upp de portugiska varvet Lisnave och senare Setenave, som bl.a. levererade förskepp till bolaget supertankers. 1973 sålde man reparationsverksamheten till Götaverken för att bli ett renodlat nybyggnadsvarv.
[redigera] Eriksberg övertas av staten och avvecklas
Vid denna tidpunkt hade Eriksbergs Mekaniska Verkstad 6 000 anställda. Lönsamheten var dock kraftigt försvagad och 1974-75 drabbades varvet av en akut ekonomisk kris, vilket den likaledes försvagade ägaren - Broströmskoncernen - inte kunde hantera, tillstor del beroende på att interna stridigheter hade lamslagit Broströms. De lösningar som sedan förhandlades fram mellan Bröströms, statens industridepartement och LO/Metallfacket, blev även spiken i kistan för Broströmskoncernen, som sålt Eriksberg för en krona.
Eriksberg kom sedan att fungera som ett dotterbolag till Götaverken, innan båda 1978 inordnas i det statliga Svenska Varv. Under 1978-79 avvecklades successivt all verksamheten vid Eriksberg. Den 15 juni 1979 levererades slutligen varvets sista fartyg, produkttankern M/T Atland.
