Diskett
Wikipedia
En diskett (synonymer: floppy, floppydisk, flexsskiva) är en böjlig, magnetisk skiva i ett skyddande hölje, som används för att lagra filer för användning med hjälp av en dator.
Först fanns det 200 mm-disketter (åttatums). Dessa användes bl.a. till CP/M-system men blev senare ovanliga när det kom 130 mm-disketter (fem och en fjärdedel-tums) som rymde 360 kibibyte. Dessa tidiga disketter hade ett böjligt skyddshölje. År 1984 introducerades 90 mm-disketter (tre och en halv-tums) med hårt skyddshölje som rymde 720 kibibyte och år 1987 1 440 kibibyte. Det har även förekommit disketter som rymt 2,95 mebibyte som dock aldrig blivit särskilt vanliga.
Idag är 90 mm-disketter med utrymmet 1440 kibibyte vanligast. Deras utrymme anges ofta som "1,44 megabyte" med megabyte i ad hoc-betydelsen att 1 megabyte = 1000 kibibyte. På så vis ges en exakt angivelse av utrymmet, men konventionellt är 1 440 kibibyte ungefär 1,47 megabyte eller ungefär 1,41 mebibyte.
Disketter används allt mindre eftersom man numera ofta skickar filer över Internet, lokala nätverk eller lösa minnen eller hårddiskar med USB eller Firewire istället och använder CD- och DVD-skivor för permanent lagring. Disketter är i jämförelse med CD/DVD mycket långsamma och har mycket mindre lagringskapacitet.
Ursprungligen uppfanns disketten för att IBM behövde ett medium för att lagra mikroprogram i sina stordatorer.
