Den Helige Ande

Wikipedia

Den Helige Ande, den traditionella svenska benämningen på tredje personen i Treenigheten. I Bibel 2000 används uttrycket den heliga anden för samma person. Läran om Den Helige Ande kallas pneumatologi.

I Gamla Testamentet talas ofta om Guds ande, som svävar över vattnet vid skapelsen (1 Mos. 1:1) (I Bibel 2000 är det dock översatt "En gudsvind svepte över vattnet"), som griper profeterna och talar genom dem. I Nya Testamentet talas på många ställen om Den Helige Ande som en ledare, hjälpare och inspiratör.

I varnande vändningar framhåller Jesus Andens helighet och betydelse, exempelvis: "Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot Den Helige Ande får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande". (Matt. 12:32) Sådana bibelställen har gjort att "synd mot Den Helige Ande" etablerats som ett inte sällan skrämmande begrepp inom kristenheten. En i kristen själavård vanlig, lugnande tolkning är att den som söker förlåtelse inte har begått den synd för vilken ingen förlåtelse gives.

Under Jesu tid ansåg man att Andens och därmed profetians tid var förbi. Profeten Joel hade emellertid förutsagt att Gud i den yttersta tiden skulle sända sin ande på nytt och då i en mycket mera kraftfull och förblivande form (Joel 2:28-32).

I Nya Testamentet spelar Anden en viktig roll: den överskuggar Maria, som blir havande av helig Ande (Luk. 1:35). Anden sänker sig över Jesus som en duva vid hans dop (Mark. 1:10), och han förs sedan av Anden ut i öknen (Mark. 1:12). Det är med Guds ande som Jesus driver ut de onda andarna (Matt. 12:28). Han utlovar att sanningens Ande skall komma som en hjälpare och tröstare (Joh. 14:26) och ger lärjungarna sin Ande efter uppståndelsen (Joh. 20:22).

Särskilt i Johannesevangeliet är Anden den som ger evigt liv, och detta ges till den som är "född av Anden". Apostlagärningarna berättar (kap. 2) om hur Anden utgöts över apostlarna och hur den senare är den gudomliga drivkraften i deras mission.

I den kristna kyrkan kom Anden särskilt att förbindas med dopformeln (Matt. 28:19): "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn", även om andemeddelanden till den som döptes ofta förknippades med den smörjelse med krisma som gavs efter dopet (jfr konfirmation).

Frågan om Andens ställning som den tredje personen i Treenigheten blev inte klart utformad förrän vid 300-talets slut: dels av Basileios den store i öster, dels av Augustinus i väster. Medan Basileios talade om Sonen som född av Fadern av evighet och Anden som utgående från Fadern, framställde Augustinus en lära om de tre personernas inre relationer, varvid Anden är det kärlekens band som förenar Fadern och Sonen, något som senare ledde till tvisten kring det kontroversiella ordet filioque.

Medan Anden i de stora kyrkorna har setts särskilt förknippad med kyrkan och sakramenten, har det alltid funnits karismatiska rörelser som har hävdat Andens fria verkan genom tungomålstalande, profetia och helbrägdagörelse. Sådana omtalas redan av Paulus (1 Kor. 14) och har sedan ofta uppträtt inom kristendomen, alltifrån de första århundradenas montanism till den nutida pingströrelsen och trosrörelsen.