Calgary Flames

Wikipedia

Calgary Flames

Grundad	1972
Hemort	Calgary, Alberta
Hemmarena	Pengrowth Saddledome (19289)
Coach	Jim Playfair
Farmarlag	Omaha Ak-Sar-Ben Knights (AHL) Las Vegas Wranglers (ECHL)
Meriter
Stanley Cup-vinster	1 (1989)
Stanley Cup-finaler	3 (1986, 1989, 2004)
Presidents' Trophy	2 (1988, 1989)

Calgary Flames är ett kanadensiskt ishockeylag som tillsammans med Colorado Avalanche, Edmonton Oilers, Minnesota Wild och Vancouver Canucks spelar Northwest Division i NHL. Laget härstammar från Calgary, Alberta.

[redigera] Sammanfattning av åren i Atlanta

Flames kom till som en reaktion mot den nystartade ligan World Hockey Association som konkurrerade med NHL på 1970-talet. 1971 startades ett andra lag i New York för att på ett lagligt sätt hålla WHAs New York Raiders utanför den nybyggda arenan Nassau Coliseum. För att jämna ut spelschemat fick ägargruppen av NBA laget Atlanta Hawks uppdraget att starta ett lag kallat Flames.

Tiden i Atlanta var framgångsrik jämfört med andra nya NHL-lag. Man nådde slutspelet 6 av de 8 år laget var baserat i Atlanta. Laget led dock av sviktande ekonomi delvis för att arenan The Omni var en av de sista som byggdes utan lounger.

1980 såldes laget till en grupp affärsmän från Calgary för 16 miljoner USD vilket var den högsta summan ett NHL lag köpts för.

[redigera] Första åren i Calgary

Lagets första säsong i Calgary blev en succé. I grundserien blev laget, ledda av Kent Nilssons 49 mål och 131 poäng totalt, 3e bästa laget. Stanley Cup slutspelet samma år inleddes med en seger mot Chicago Blackhawks med 3-0 i matcher vilket följdes upp med seger mot Philadelphia Flyers, 4-3, innan man förlorade semifinalen mot Minnesota North Stars, 2-4.

Efter den tidiga framgången följde några magrare år där man förvisso tog sig till slutspel men åkte ur i första eller andra omgången. Detta berode mycket på att lagets general manager Cliff Fletcher valde att göra sig av med spelare som varit med sedan tiden i Atlanta, bla Kent Nilsson. Istället tog man in spelare som man kunde bygga på i framtiden.

[redigera] De goda åren (1984-92)

Cliff Fletchers ändringar i laget 1982 ledde till att laget blev ett av de bästa i ligan under mitten av 80 talet och början av 90 talet till exempel misslyckades man endast en gång att ta 90 poäng i grundserien mellan 1984 och 1991. Trots de stora framgångarna under seriespelet lyckades man inte omsätta detta i framgångar under slutspelet detta beroende på att man fick möta ärkerivalen Edmonton Oilers tidigt i slutspelet. Betraktare av ligan ansåg att Calgary Flames och Edmonton Oilers var ligans bästa lag under den här perioden.

1986 hade man tagit in spelare som Lanny McDonald, Joe Mullen, Gary Suter, Al MacInnis och målvakten Mike Vernon. Under grundserien detta år hade man lyckats placera sig 6a. I slutspelet lyckades man i första omgången slå ut Winnipeg Jets i tre raka matcher för att följa upp detta med segrar mot Edmonton Oilers och St. Louis Blues med 4-3. I finalen hade laget ingen chans mot Montreal Canadiens som vann en serie över fem matcher.

1988 tradade laget den framtida superstjärna Brett Hull och Steve Bozek mot Rob Ramage och Rick Wamsley från St. Louis Blues. På avstånd kan man tycka att detta var en katastrofal trade för Calgary Flames i och med att Brett Hull utvecklades till en av [[NHL9]s bästa målskyttar men de spelare man fick in i laget är en stora anledning till att Flames tog sin första och hittils enda Stanley Cup seger. Efter den avgörande finalmatchen meddelade lagkaptenen Lanny McDonald att han drog sig tillbaka från hockeyn.

[redigera] Nedgången (1992-2002)

Cliff Fletcher efterträddes som general manager av Doug Risebrough som snart tradade Doug Gilmour och fyra andra spelare till Toronto Maple Leafs. Detta ledde till att Flames hamnade i en utförsbacke, trots att Theoren Fleury utvecklades till en super stjärna. 1992 missade Flames slutspelet för första gången sedan 1975 då de fortfarande var i Atlanta.

Laget tog sig tillfälligt ur svackan och nådde slutspel de tre följande åren men tog sig inte vidare från första omgången något av åren. Ett större problem var att laget fick allt svårare att behålla sina spelare allteftersom lönenivån i ligan ökade snabbt under 90-talet. 1997 missade Flames slutspelet, efter att förgående år ha vunnit sin andra raka divisions titel, för att inte ta sig tillbaka förrän sju år senare. En av få höjdpunkter för laget under denna period var Jarome Iginla.

[redigera] Återkomsten (2003)

Efter flera tunga år lyckades Flames 2004 åter ta sig tillbaka till slutspelet. Detta lyckades man med framförallt pga. värvningen av målvakten Miikka Kiprusoff som storspelade från det att han kom till laget från San Jose Sharks. Bara att man klarade av att ta sig till slutspel var en stor framgång för laget men det var ingenting jämfört med slutspelet. Som första kanadensiska lag på tio år lyckades man ta sig till finalen där man pressade Tampa Bay Lightning till sju matcher. Vissa hävdar dessutom att Flames blev bestulna på segern när domarna inte dömde mål på Martin Gelinas skott sent i sjätte matchen.

[redigera] Retired Numbers

Följande tröjnummer får inte använda för att hedra lagets stjärnor

9 Lanny McDonald, F, 1981-1989
30 Mike Vernon, M, 1982-94 & 2000-02, Dras tillbaka 6:e februari.
99 Wayne Gretzky, C, (gäller hela NHL)

[redigera] Nämnvärda spelare

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../c/a/l/Calgary_Flames_a592.html

Kategori: Kanadensiska ishockeyklubbar