Bon Jovi

Wikipedia

Bon Jovi live, "One Wild Night" World Tour 2001

Bon Jovi är ett amerikanskt rockband bildat 1983 i Sayreville, New Jersey, som slog igenom 1984 med hitlåten Runaway och senare med You Give Love A Bad Name och Livin' On A Prayer från plattan Slippery When Wet 1986.

Bon Jovi består av David Bryan (piano och keyboards), Richie Sambora (gitarr), Jon Bon Jovi (sång och gitarr) och Tico Torres (trummor). Bas spelas av Huey McDonald (ej officiell medlem). 1983-1994 spelades bas av Alec John Such.

Jon Bon Jovi började spela gitarr och piano vid 13 års ålder med att härma Elton John låtar, samma år bildade han även sitt första band Raze. När han var 16 mötte han David Bryan (David Bryan Rashbaum) och tillsammans bildade de R&B cover-bandet Atlantic City Expressway. De spelade på många klubbar i "the tri-state area" runt New Jersey trots att de var minderåriga. Fortfarande i tonåren så spelade Jon i bandet John Bongiovi & The Wild Ones och öppnade flera shower för andra mer etablerade artister som kom och spelade i New Jersey. Sommaren 1982 så fick Jon ett jobb på Power Station Studios på Manhattan där hans kusin Tony Bongiovi var delägare. Här spelades många av Jon's första demolåtar in (idag kända som "Power Station Years"). 1983 så hade en lokal radiostation (WAPP 103.5FM "The Apple") en tävling där man sökte efter det bästa bandet som inte hade ett skivkontrakt. Jon använde studiomusiker, bl.a Huey McDonald (och även Dave "Snake" Sabo som senare bildade bandet Skid Row) för att spela in en ny version av Runaway (den första instrumentala versionen spelades in 1980). När så Runaway vann tävlingen så stod Jon där helt utan band och med en hit som spelades överallt. Jon ringde därmed upp David Bryan som i sin tur ringde Alec John Such och Tico Torres. Gitarrist söktes mer frekvent men i slutändan så blev Richie Sambora också en del av bandet, varav han tidigare hade spelat med bl.a. Joe Cocker och i bandet The Message.

Innehåll

1 80-talet
- 1.1 90-talet
- 1.2 2000-talet
2 Diskografi
- 2.1 DVD

[redigera] 80-talet

Bon Jovi var härmed ett band och när dom öppnade för bandet Scandal så fick skivbolagsschefen Derek Shulman nys om bandet och gav dom ett skivkontrakt med PolyGram. Tillsammans med managern Doc McGhee släpptes deras självbetitlade album den 21:a januari 1984. Albumet sålde guld i USA (över 500.000) och släpptes även i England. Denna succé ledde till att bandet fick öppna för bl.a ZZ Top i USA och för Scorpions och Kiss i Europa.

1985 kom andra skivan 7800 Fahrenheit men fick dålig respons. Deras tredje album, Slippery When Wet sköt bandet rakt upp i stjärnhimlen med hitlåtar som Livin' On A prayer, Wanted Dead Or Alive och You Give Love A Bad Name. Slippery When Wet har idag sålt över 25 miljoner exemplar världen över. Under turnén som följde riskerade Jon att skada rösten permanent pga mycket höga toner och ett pressat turné-schema. Tack vare en rösttränare och avslappnande kortisoninjektioner inför varje konsert klarade han sig igenom hela turnén.

Fjärde albumet, New Jersey, kom 1988 och betraktas av många fans världen över som ett av deras bästa med hitsinglar som Bad Medicine, Lay Your Hands On Me och I'll Be There For You. Efter ytterligare en massiv turné hade många års hårt arbete tagit ut sin rätt och bandet var på väg att bryta upp fullständigt, främst pga den kraftiga spänningen mellan Richie och Jon som också var den största drivkraften bakom bandets stora succé. Under några år tog bandet därmed en paus.

[redigera] 90-talet

Mellan 1990 och 1992 gick bandmedlemmarna enskilda vägar och fokuserade på sig själva under den här perioden. Osäkerheten var stor om Bon Jovi någonsin skulle komma tillbaka i och med att grunge musiken (ex Nirvana) hade stor framfart och succé i början av 90-talet. 1990 spelade Jon in sitt första soloalbum Young Guns II som en del av filmmusiken till samma nämnda film där han också hade en kort roll där han blir skjuten (varar ungefär en sekund). Albumet är dock mer känt bland fans som "Blaze Of Glory" även om det inte är den officella titeln. Albumet gjorde rätt stor succé och resulterade i hit-singeln "Blaze Of Glory" där han även fick en Oscar-nominering. Han vann dock inte den gången men samma år fick han en Golden Globe för samma låt.

Richie Sambora spelade också in ett soloalbum under den här tiden, Stranger In This Town som släpptes 1991. Om än mer blues-inspirerat än vad Bon Jovi's musik stod för så fick rosades han av kritikerna men rent kommerisiellt fungerade plattan lite sämre. En gäst-gitarrist på soloplattan var Eric Clapton, en man som Richie alltid sett upp till, där han spelade på låten Mr Bluesman. David Bryan spelade in ett soundtrack till skräckfilmen "The Netherworld" varav han efter det insjuknade kraftigt på grund av en sydamerikansk parasit. Tico Torres undvek musiken nästan helt och hållet, men han spelade dock trummor på Richie's soloalbum. Alec John Such var med om en motorcykelolycka där han skadade ena handen så pass kraftigt vilket ledde honom till att lära sig ett helt nytt sätt att hålla och spela sitt instrument (bas).

I slutet på 1992 så kom albumet Keep the Faith. Soundet var nytt och uppdaterat med mer socialt uppmärksammade texter vilket märks tydligt i låtar som I Believe och Dry County som blev stora favoriter hos många. Albumet lyckades stå sig bra i konkurrensen mot grunge som var på kraftig framfart i början av 90-talet. Hitsinglar från Keep the Faith var Bed Of Roses, Keep The Faith och In These Arms. En stor världsturné följde under hela 1993, och 1994, tio år efter bandets början, släpptes en samlingsplatta, Cross Road - The Best Of Bon Jovi. Här fanns förutom alla klassiker två nya låtar; Always och Someday I'll Be Saturday Night. Always blev en av bandets absolut största singlar någonsin. Den skrevs till en början som ett soundtrack till filmen Romeo Is Bleeding men Jon ansåg filmen så dålig att låten istället släpptes på Cross Road. Videon för Always hade bland annat Keri Russell från tv-showen Felicity och Jack Noseworthy (U-571) som skådespelare. Always landade #4 i USA och som #1 i många länder över Europa, Asien och Australien. USA-versionen hade även en ny och uppdaterad version av Livin' On A Prayer med titeln Prayer '94. Europa-versionen innehöll istället In These Arms och Japan-versionen Tokyo Road, för övrigt en av de få låtar som fick lite mer uppmärksamhet från 7800 Fahrenheit från 1985.

Kort efter att Cross Road hade kommit ut på marknaden så lämnade Alec John Such bandet. Även idag spekuleras det om varför Alec lämnade bandet men uttalanden från Jon under åren efter att Alec lämnade bandet tyder mest på att han blev sparkad eftersom han inte kunde uppfylla sina plikter vare sig på skiva eller live. Ersättare blev då Huey McDonald som till dags dato dock aldrig gjorts till officiell medlem även om han så betraktas av de flesta fans runt om i världen.

1995 kom uppföljaren These Days till deras storstilade comeback Keep the Faith från 1992. Här utvecklades soundet från Keep The Faith där både musiken och texterna var mörkare och mer personliga. Det här albumet klassas av väldigt många fans som deras absolut bästa någonsin även om det rent kommersiellt inte lyckades lika bra som Keep The Faith. I USA fick man bara en hitsingel med låten This Ain't A Love Song. I Europa och Asien sålde skivan mycket bättre och fick även hitsinglar med låtar som Hey God, Something For The Pain, Lie To Me och titelspåret These Days. I slutändan sålde These Days över 10 miljoner exemplar världen över. Under These Days-turnén 1995-1996 så spelade bandet för första gången på berömda Wembley Stadium i London under tre utsålda kvällar. Dessa konserter är minnesvärda ur flera aspekter, bl.a fick bandet nyheten att These Days når förstaplatsen på albumlistan och en del låtar framförs på sätt som aldrig framförts igen. Den tredje och sista konserten 25:e juni finns inspelad på VHS och DVD och heter "Bon Jovi - Live From London". 1996 hade Bon Jovi fastställt sig som en kraft att räkna med i musikindustrin och visade att dom inte bara var ett 80-tals hår-metal band som dom så ofta blivit utpekade för och inte gick under som många av deras likar från 80-talet. Dock tog bandet en paus efter turnén med These Days för att göra lite "annat" ett tag. Jon spelade åter in ett soloalbum betitlat Destination Anywhere som släpptes 1997 samtidigt som han gav sin på skådespeleri. Hans första roll hade han redan 1994, då som en målare i filmen "Moonlight & Valentino" som bl.a hade Whoopi Goldberg i en av huvudrollerna. Andra filmroller för Jon var i "The Leading Man", "Pay It Forward" och "U-571". Richie nyttjade tiden borta från bandet med att spela in ett nytt soloalbum, Undiscovered Soul, som släpptes 1998. Tico nyttjade tiden till att gräva sig lite djupare i konst och måleri och David komponerade olika musikaler.

Bon Jovi samlades åter igen 1999 för att spela in låten "Real Life" för filmen EdTV. David Bryan hade inte möjlighet att ta del av videofilmningen på grund av en olycka i hemmet där han nästan kapade av sig ena tummen. Istället använde bandet en hårdpapp-kopia av David i naturlig storlek under videofilmingen och resulterade i en av de mer humoristiska videor som Bon Jovi har gjort.

[redigera] 2000-talet

Efter ett nästan tre år långt uppehåll så samlades gruppen 1999 där dom började jobba på vad som kom att bli deras 7:e studioalbum (Cross Road ej inräknat). Det hela tog sin början när Jon och Richie åkte till ett slott i Frankrike under sommaren 1999 där musiker får njuta av naturen och lugnet samtidigt som de kan jobba med musik i professionella studio-miljöer i slottet. Här kom bl.a låten She's A Mystery till liv som också inkluderades på kommande skivan. I juni 2000 släpptes så Crush, det första studioalbumet på över fem år och som slog stort över hela världen, främst på grund av den massiva hitsingeln It's My Life som introducerade bandet för en helt ny generation av fans. Andra hitsinglar från Crush var Say It Isn't So, Thank You For Loving Me och One Wild Night. Följande turnén var först planerad att vara året ut med runt 60 shower runt världen, men på grund av väldigt hög popularitet fortsatte turnén ända tills i juli 2001 där allt kulminerade med två "homecoming" shower på Giants Stadium i New Jersey. Under våren samma år släpptes även samlingsskivan One Wild Night: Live 1985-2001.

Efter terroristattackerna på WTC den 11:e september 2001 uppträdde bandet som en del av den historiska galan "The Benefit Concert for New York City victims and their families" där de gjorde ett känslosamt medley av Livin' On A Prayer, Wanted Dead Or Alive, It's My Life och America.

I oktober 2002 så nådde Bounce, uppföljaren till Crush, skivhyllorna. Om än inte Bounce upplevde samma grad av succé som dess föregångare fick de två hitsinglar med Everyday och Misunderstood. Turnén var lång och tog dom både genom Australien, Japan, USA och Europa. Sista konserten i Europa avslutades i Hyde Park, London, inför mer än 100.000 personer. I USA var de också de sista att uppträda på Philadelphia's Veterans Stadium innan den demolerades.

När turnén för Bounce var över i augusti 2003 så fortsatte Bon Jovi jobba på ett unikt och ambitiöst projekt. Egentligen var det från början tänkt att bli ett album med akustiska live-versioner inspelade under senaste turnén, men istället skrev de om, spelade in på nytt och byggde upp deras gamla hits på ett helt nytt sätt och i nytt ljus. Resultatet av det hela blev albumet This Left Feels Right som släpptes i november 2003. Titeln härstammar från att gå i en annorlunda riktning som trots det känns rätt. Under två konserter i Atlantic City på Boardwalk Hall så uppträdde bandet med dessa nya arrangemang vilket var de enda gångerna dessa låtar framfördes live. En enda biljett till den här konserten kostade mellan 2-3000 kronor.

2004 släpptes ett ännu mer ambitiöst projekt från Bon Jovi, ett box-set med namnet 100,000,000 Bon Jovi Fans Can't Be Wrong (titeln speglar Elvis Presley's box-set med titeln 50,000,000 Elvis Fans Can't Be Wrong). Boxen innehåller totalt 50 låtar (38 som aldrig tidigare aldrig sett dagens ljus och 12 rariteter) och en DVD. Vissa av dessa låtar har under senare turnéer även letat sig in i repertoaren, kanske främst rockdängan The Radio Saved My Life Tonight som var en demo till albumet Keep the Faith. Den här boxen markerade också ett kraftigt avstamp i den musikaliska historien med att ha sålt över 100,000,000 miljoner skivor världen över och i november samma år blev de tilldelade "Award of Merit" på American Music Awards.

Deras efterlängtade nya album, Have A Nice Day, som var tänkt vara ute i början av 2005 såg äntligen dagens ljus i september samma år, följt av en lång och internationell världsturné. Första singeln Have A Nice Day slog rätt stort runt om i världen. Sedan dess har även singlarna Who Says You Can't Go Home och Welcome To Wherever You Are släppts. I maj 2006 skrev Bon Jovi historia genom att bli världens första Rock & Roll band att ha en #1 hit på Billboard's Hot Country Chart i USA med just Who Says You Can't Go Home i en duett-version tillsammans med Jennifer Nettles från gruppen Sugarland. Under turnén var det tänkt att Bon Jovi skulle bli det första bandet att öppna den nya Wembley stadium men på grund av förseningar från byggföretaget Multiplex så kommer stadion inte vara klar förrän 2007. Bandet har dock en stående inbjudan att fortfarande bli den första musikakten att spela på den nya arenan när den öppnar, de planerade konserterna spelades därför istället på Milton Keynes National Bowl. Under Europa-svängen av Have A Nice Day-turnén så spelade bandet för första gången på tio år även den 10 minuter episka låten Dry County från albumet Keep the Faith till mycket nöje av deras fans i bl.a Düsseldorf, Dublin och München. Turnén avslutades nu i juli med tre "homecoming" shower på Giants Stadium i New Jersey.