Boktryckarkonst
Wikipedia
Boktryckarkonst är en teknik att överföra text och bild från en infärgad förhöjd yta med löstagbara typer till papper med hjälp av trycket från en press. Den moderna västerländska boktryckarkonsten anses ha uppfunnits av Johann Gutenberg c:a 1440. Den äldsta rörliga typen kommer från Faistos på Kreta och är daterad till ca 1500 f.Kr. Från Kina kommer det första tryckta alstret man känner till, Diamantsutran från 868 e.Kr.
De äldsta böckerna i det moderna boktryckeriets historia kallas inkunabler. Dessa är vanligen först tryckta med svart text, och därefter har boktryckaren för hand målat röda eller blå anfanger styckvis. Illuminatörer anlitades för illustrationer. Till dessa första böckerna användes typsnittet antikva, som uppfunnits av humanisterna i Florens, eller gotisk stil, s k fraktur.
Till Sverige kom boktryckarkonsten 1483 genom klostren, kungahuset och kyrkan, vilka lät anlita boktryckare som tog med sig pressar men troligen lät gjuta och snida typerna här; var det första riktiga tryckeriet fanns vet man inte, men troligen någonstans på Gråmunkeholmen (nuv. Riddarholmen). Vid en brand i Vadstena kloster 1495 fanns det instrument för tryckning, och samtidigt fanns ett annat tryckeri i Mariefred. De första böckerna som trycktes var uppbyggelig religiös litteratur. Det mesta trycktes dock utomlands, och vid sekelskiftet 1500 fanns bara en boktryckare i landet, troligen Johann Fabris änka, syster till Bartolomeus Ghotan.
Den första boktryckaren i Sverige var Johann Snell från Rostock, och den andre Bartholomeus Ghotan. Den förste svenske boktryckaren var förmodligen Påfwel Grijs som var akademiae boktryckare i Uppsala 1510.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
- Lengren, Carl, Kort Berättelse om Boktryckeriets Begynnelse och Fortgång uti Sverige (1740; 1952)
- Berömda boktryckare 1, Nordqvist, Nils, Sällskapet bokvännerna
- Berömda svenska boktryckare, ibid
