Berlinblockaden
Wikipedia
Berlinblockaden, Sovjetunionens försök 24 juni 1948 – 12 maj 1949 att tvinga västmakterna att släppa Västberlin. Blockaden utlöstes av att västmakterna tagit de avgörande stegen mot att bilda en tysk stat av de egna ockupationszonerna - det som 1949 blev Västtyskland - och ersatte där den 20 juni 1948 den nästan värdelösa gamla tyska marken (Reichsmark) med en ny valuta (Deutsche Mark - DM). Sovjetunionen valde då några dagar senare att spärra av tillfartsvägarna till Berlin.
Västberlin räddades av en omfattande luftbro av framförallt amerikanskt flyg. Operationen leddes av den amerikanske befälhavaren för (Väst-)Berlin Lucius Clay. Under nästan ett år fick alla förnödenheter flygas in av västmakterna. Planen landade otroligt tätt och utanför Västberlins gamla huvudflygplats Tempelhof står ett karakteristiskt betongmonument (hos berlinarna kallat Hungerkralle - hungersklor) som skall symbolisera det brohuvud som en gång "stod" här i form av täta flygtransporter och höll Västberlins tre miljoner invånare med mat, kläder och bränsle. Monumentets symboliserar luftbron och de tre flygplatser som användes under blockaden: Tempelhof, Gatow och Tegel.
Sovjet gav upp blockaden för att i stället bilda en egen tysk republik, Östtyskland (DDR).
[redigera] Museum
- AlliiertenMuseum i Berlin.
