Abd ar-Rahman III
Wikipedia
Abd ar-Rahman III, var umayyadisk emir 912-929 och kalif 929-961 i Córdoba och räknas till den mest framgångsrika av de umayyadiska prinsarna i Spanien. Han tillträdde bara tjugotvå år gammal och han är så intimt förknippad med sin femtio år långa regeringstid att hans liv erbjuder lite ytterligare information än hans roll som regent. Abd ar-Rahman III var sonson till sin föregångare på tronen, Abdallah ibn Muhammad.
Abd ar-Rahman III tillträdde tronen vid en tid då riket försvagats av mer än en generation av arabiska släktstrider och konflikter med den infödda spanska befolkningen. Majoriteten av befolkningen, renegaterna och de, öppet eller hemligt, kristna spanjorerna, var inte främmande för att stödja en stark muslimsk härskare som kunde beskydda dem från den arabiska aristokratin. Denna adel var, även för Abd ar-Rahman, ett allvarligare hot än den värsta yttre fienden – fatimiderna i Egypten och Nordafrika som genom sitt släktskap med profeten Muhammed gjorde anspråk på kalifvärdigheten och hela den muslimska världen.
Abd ar-Rahman kuvade adeln med en delvis kristen legoarmé och slog sedan tillbaka fatimiderna, dels genom att stödja deras fiender i Afrika, dels genom att själv göra anspråk på kalifatet. Hans föregångare hade, liksom han själv när han tillträdde tronen, kallat sig emirer. Genom att höja sig själv över sultanvärdigheten kunde Abd ar-Rahman stärka sin position, både gentemot sin bångstyriga adel och sina fiender i Afrika. När Abd ar-Rahman III den 16 januari 929 utropade sig själv till kalif bröt han både med den långa tradition som knutit titeln till de som kontrollerade de heliga städerna Mecka och Medina och med kalifaten i Kairo och Damaskus.
Sedan han förråtts av den arabiska adeln förlorade han slaget vid Alhandega mot de kristna 939. Det blev hans sista militära kampanj.
Abd ar-Rahman III efterträddes av al-Hakam II.
