Videobandspelare

Wikipedia

En videobandspelare, även kallad video i folkmun, är en elektromekanisk apparat för att spela in (registrera) samt spela upp (återskapa) videoinformation till och från speciella magnetband. De flesta videobandspelare har en inbyggd TV-mottagare för att spela in videoinformation från TV-sändningar, samt även en så kallad kompositvideoingång, det vill säga en ingång för en ren videosignal utan bärvåg till skillnad från fallet med TV-sändningar, för anslutning av videokameror.

Videomarknaden har varit arena för ett formatkrig, det så kallade videokriget, mellan formaten Betamax och VHS.

[redigera] Historik

Föregångaren till videobandspelaren var kinescopet. Detta var en hopbyggd TV-skärm och filmkamera som spelade in programmet på en 16 millimeters fotografisk film, vilken senare behövdes framkallas på kemisk väg.

De första videobandspelarna konstruerades för professionellt bruk i början av 1950-talet. Det var Bendix som löste bandningsproblemet för video, då man frekvensmodulerade videosignalen när den överfördes till magnetbandet. Videobandspelare för konsumentmarknaden dök upp i Sverige 1973 och var av formatet VCR från Philips. På grund av att elektronikrevolutionen ännu inte riktigt kommit igång var all elektronik i de första spelarna byggda med diskreta komponenter. De var följaktligen klumpiga, dyra och hade kort speltid, maximalt 70 minuter. På grund av det höga priset som motsvarade flera månadslöner för en arbetare, användes de i huvudsak av skolor och företag för utbildning och reklam. Det enda positiva med dessa maskiner var att de var mycket bättre än ingenting.

Under de efterföljande åren förbättrades formatet till nya derivat som VCR-LP med fördubblad speltid och, från Grundig, SVR med fyrdubblad speltid. Med ett specialband gjort på tunnare bas kunde SVR-spelare ha en speltid på upp till 6 timmar. Inget av dessa format kunde dock mäta sig med de nyare formaten VHS, som JVC introducerade 1976, samt Betamax från Sony som kom 1975. I det formatkrig mellan Betamax och VHS som följde avgick VHS som segrare därför att JVC licensierade formatet generöst till många tillverkare medan Sony försökte sig på en monopol-strategi. Det kan jämföras med utvecklingen inom datorbranschen där PC har många tillverkare medan Macintosh bara har en.

Denna blunder från Sonys sida är så berömd inom branschen att det givit upphov till ett eget uttryck: att betamaxa. På grund av denna skillnad i marknadsföringen hade VHS ett större urval av fabrikat, modeller och priser. I övrigt var formaten likvärdiga prestandamässigt; speltiden var något längre för Betamax men båda hade band med upp till 3 timmar speltid. Bildmässigt var Betamax-maskinerna också något bättre. Det uppnåddes genom ett elektroniskt trick som även VHS-maskinerna hade kunnat använda men av någon anledning inte använde.

I Sverige var utbudet av titlar på hyr- och köpfilmer flerfaldigt större för VHS än för Betamax. Dessutom var det stora urvalet av erotisk underhållning på VHS också något som gagnade formatet. Philips och Grundig försökte 1979 att introducera ett nytt videoformat, kallat Video-2000, men trots bättre prestanda än VHS och Betamax kunde inte det nya formatet hävda sig mot det vid detta laget väletablerade VHS och Video-2000 togs ur produktion 1988.

Från 1996 och framåt har videobandspelare alltmer fått ge vika för DVD.