Urban Hjärne

Wikipedia

Urban Hjärne, född 20 december 1641 i Nyen, Ingermanland, död 10 mars 1724, var en svensk läkare, författare och naturforskare.

Urban Hjärne var son till kyrkoherden Erlandus Jonæ Hiärne och Christina Schmidt. Hjärne studerade först vid universitetet i Dorpat, men på grund av krig flydde han till Sverige, och började studera medicin i Uppsala 1658 där han blev lärjunge till Olof Rudbeck d.ä. och Petrus Hoffvenius, vilka han stödde i den cartesianska striden. Han var under en tid greve Claes Totts livläkare i Riga, men reste till Holland 1667. Under flera år besökte han norra Europas ledande forskningscentrum för medicin, och invaldes i Royal Society. 1670 blev han medicine doktor i Angers, Frankrike, med avhandlingen De obstructione lacteorum vasorum et glandularum mesenterii. År 1678 fann han i Medevi norr om Motala den mineralhaltiga källa han länge sökt. Medevi brunn blev under Hjärnes ledning den plats dit de förnäma kretsarna sökte sig för medicinering, rekreation och inte minst nöje. Han anlade där ett lasarett med 200 platser samt en kyrka.

Hjärne anses ha varit den som införde den bukoliska diktningen till Sverige, samt konstprosan. Redan under studietiden började Hjärne författa romaner, av vilka den självbiografiska Stratonice (1666) var en herdeskildring som handlar om hans försök att förföra den tolvåriga adelsdamen Margareta Bielke. Av hans verk finns även tragedier och poem bevarade. Tragedin Rosimunda (som ursprungligen är den gamla longobardiska hjältesagan om Rosamunda, som dräper sin make kung Alboin efter det att han dödat hennes fader kung Kunimund och tvingat henne att dricka ur en bägare, som var gjord av hans huvudskål) som likaså handlar om Margareta Bielke, är den första tragedin som författats i Sverige; om denna säger Sven Stolpe att den ”bör förbigås med en diskret tystnad”, vilket även skett inom litteraturhistorien. Den uruppfördes i Uppsala 1665 med Karl XI i publiken.

Efter Hjärnes insatser i hydroterapin vid Medevi var han en berömd man, och han lät anlägga fler kurorter, bland annat i Sätra. Sina upptäckter och behandlingsmetoder finns bevarade i flera skrifter, i vilka han visar stark påverkan av Paracelsus och alkemin. Hjärne blev i och med detta Sveriges första inhemske kemist, och anlitades av Bergskollegium som extra ordinarie assessor. 1684 inrättades Laboratorium chymicum (Kemiskt laboratorium) med kungens egna medel vid Bergskollegium, där Hjärne blev ordinarie assessor. Samma år blev han förste livmedikus hos Karl XI, och året därefter hos änkedrottningen Hedvig Eleonora.

Hjärne, som började bli en förmögen man, lät även iordningställa ett privat laboratorium på Kungsholmen, i vilket han skapade egna läkemedel med hemliga recept, vilka han 1692 fick tillstånd att sälja. Elexir amarum Hjärneri såldes länge på apoteken. Vid sitt laboratorium skapade han även träfernissa.

Efter all framgång inom kemin och anatomin, började Hjärne sysselsätta sig med att nedteckna sin naturlära, men arbetet skulle inte helt fullbordas. 1702 var emellertid ett manuskript till en allmän naturlära i stort sett klar, men det publicerades endast styckvis. Den bygger på den platonsk hermetism i paracelsisk tradition, med elden och saltet som världens urkraft och urämne. Hans beundran för Paracelsus tog sig även uttryck i att han försvarade denne mot von Block i ett publicerat tal (1709), där han även erkänner sig till Pythagoras, kabbala och magi.

I egenskap av assessor vid Bergskollegium gjorde sig Hjärne bemärkt genom att han var en av ekologins pionjärer, och var övertygad om att växter väljer växtplats efter betingelser i jorden. Hans teorier om jordytans förändring var banbrytande, även om han var Bibeltrogen.

Mest känd är nog Hjärne för sina insatser under häxprocesserna i Stockholm 1676. Efter att inledningsvis ha förespråkat tortyr före de dömda häxorna brändes på bålet, ändrade han uppfattning, och insåg att det rörde sig om masshysteri och inte om trolldom. Han var emellertid själv övertygad om möjligheten att djävulen skulle kunna göra sådana saker med människan och att Blåkullafärder förekom, vilket framkommer av hans anteckningar. Denna omsvängning var han heller inte ensam om, utan delades av en stor grupp i trolldomskommissionen.

3 januari 1689 adlades han med bibehållet namn och introducerades vid Riddarhuset samma år.

Bland hans sista berömda gärningar var rättstavningsstriden mot Jesper Swedberg, som blev så hätsk att landets censor fick ingripa. 1720 tog Hjärne med ålderns rätt avsked från alla poster, och förlänades titeln landshövding. De sista åren av hans liv präglades av religiösa grubblerier, och den nya regeringsformen efter Karl XII:s död.

Han var gift tre gånger. Första hustrun var Maria Svahn (d. 1690). Efter två år som änkling gifte han 1692 om sig med Catharina Bergenhielm, och 1703 med Elisabeth Cederström. Med dessa hustruar fick han 26 barn. Han begravdes med sina hustruar i Bromma kyrka.

[redigera] Källor

• Riddarhuset, Ätte- och vapenregister
• Sten Lindroth, artikel i Svenskt biografiskt lexikon 91, Stockholm 1971
• Sven Stolpe, Svenska folkets litteraturhistoria : Vasatid och stormaktstid, Askild & Kärnekull 1973
• Pehr Henrik Törngren, artikel i Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, Albert Bonniers förlag 1946